Hoppa till huvudinnehåll

Sixten Korkman svarar på sju frågor om det ekonomiska läget

Sixten Korkman på SuomiAreena i Björneborg den 14 juli 2017.
Sixten Korkman på SuomiAreena i Björneborg den 14 juli 2017. Sixten Korkman på SuomiAreena i Björneborg den 14 juli 2017. Bild: Yle / Ville Hupa Sixten Korkman,Björneborg,SuomiAreena

Efter flera magra år ser det ljust ut för den finländska ekonomin.

Exporten fortsätter att öka, konkurrenskraften ser ut att bli bättre och konsumenternas tilltro ökar allt mer.

De flesta prognoser räknar med en BNP-tillväxt på mellan två och tre procent i år.

Det blåser alltså frisk medvind på flera fronter inom samhällsekonomin.

Men vad beror uppsvinget på, hur varaktig är den och har regeringen, arbetsmarknadsparterna och övriga ekonomiska aktörer skäl att äntligen andas ut?

Vi ställde sju frågor om det ekonomiska läget just nu till professor Sixten Korkman.

1. Vilka faktorer ligger bakom den ekonomiska kursändringen?

- För det första är det märkligt att vi på nästan tio år inte haft någon egentlig tillväxt, så nu handlar det lite om en återgång till det normala.

- Vi har gått igenom en svår omställning på grund av förändringar i den internationella omgivningen som varit negativa för Finland.

- Det handlar om raset inom ICT-branschen och Nokias problem, svårigheterna inom pappersindustrin, Rysslandshandeln som gick ner. Nu har vi anpassat oss till det här i någon mån och framför allt så går det bättre i den europeiska ekonomin, vilket påverkar oss.

- Ett exempel är kryssningsbranschen. För några år sedan såldes tre lyxkryssare om året, det var en kärv marknad. Förra året såldes redan 50 lyxkryssare och då är det lättare för de finska marknaden att kunna vara med om den marknaden.

2. Vilken betydelse har regeringens konkurrenskraftsavtal haft?

- Nog tror jag det har hjälpt. Det har ju inte skapat någon radikal förbättring i konkurrenskraften, men åtminstone har man pacifierat arbetsmarknaden.

- Vi har inte hamnat i en spiral med konflikter, det kunde ha blivit ödesdigert. Framför allt har vi haft nollavtal i löneförhandlingarna under några år och det har hjälpt konkurrenskraften. En viss betydelse har avtalet haft, men inte en avgörande.

3. Är det en hållbar ekonomisk tillväxt vi nu ser?

- Den kan bli hållbar, men det kräver att vi råder bot på det underskott vi har i de offentliga utgifterna. Det har regeringen ännu inte gjort, även om de själva kanske har en annan syn på saken.

- Det tycker jag i och för sig inte är fel, eftersom man mitt i en lågkonjunktur inte ska skära allt för starkt i de offentliga utgifterna eller höja skatterna.

- Men nu när det ser ljusare ut för åtminstone några år framåt så vore det dags att göra de otrevliga besluten. Vi måste kunna prioritera i de offentliga utgifterna och det måste gå att göra nedskärningar.

4. Vilka otrevliga beslut efterlyser du?

- Ett kapitel är förstås vårdreformen, vi måste få en lyckad reform av hälsovårdssystemet. Det är en stor bit.

- En annan sak är företagsstöden. I en marknadsekonomi är det inte en bra utgångspunkt att stöda företag med subventioner för fyra miljarder euro årligen. Trots det har regeringen intagit ståndpunkten att inget av detta kan kapas.

- Det är inte hållbart, det måste gå att skära ner där. Det vore ett bra ställe att börja på.

5. Vad vill du i övrigt säga till regeringen?

- Det är bra att man tog mer tid på sig med vårdreformen. Det är viktigare att få en bra reform än att man endast kör med de politiska prioriteringarna utan att lyssna på sakkunniga inom vården.

- Valfriheten är en bra idé men det är väldigt knepigt när man funderar på denna typ av tjänster. Det gäller att se till att det blir effektivt och inte i stället ökar kostnaderna. Så där hoppas jag man fortsätter lyssna på de sakkunniga. Jag ingår inte i de sakkunniga inom vården, men det finns goda experter som kan uttala sig!

6. Vilka hälsningar har du till arbetsmarknadsparterna inför höstens löneförhandlingar?

- Jag hör till dem som ser en risk för en karusell på arbetsmarknaden på hösten. Vi har förbundsvisa avtal som ofta har resulterat i att varje fackförening kräver mer än vad grannen fått, med den följd att det hela skenat i väg.

- Vi borde kunna ha det som vi brukar kalla en finländsk modell, där exportindustrin lägger riktmärket och de övriga håller sig inom dessa ramar.

- Det betyder att till exempel Metallförbundet och Teknologiindustrin kommer överens om vad de kan godkänna utan att konkurrenskraften lider och så borde de övriga parterna se till att löneförhöjningarna hålls inom samma gränser.

- Samtidigt borde man eftersträva en större flexibilitet i lönesättningen på företagssidan. Justeringar här och där är okej, men utan att den genomsnittliga lönenivån stiger allt för mycket.

7. Hur stort tryck tror du det kommer att finnas att höja lönerna i samband med höstens förhandlingsrunda?

- Jag tror att industriförbunden nog har ett sinne för ansvar. De vet vilka svårigheter vi tampats med under flera år.

- Men på den offentliga sidan finns det nog ganska militanta grupper som upplever att de nu har släpat efter så länge och förtjänar att få detta missförhållande rättat.

- Det kan ha goda grunder för sitt missnöje, det finns flera högutbildade grupper som inte har den lön de tycker att de förtjänar. Men det är svårt att sköta den här typen av problem med generella lönestegringar för breda grupper.

- I stället vore det bra med en viss flexibilitet i systemet, där man belönar duktiga individer med lönepåslag lite här och där.

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes