Hoppa till huvudinnehåll

Modersmålsläraren Märta Uggla: Jag saknar eleverna alldeles enormt

Märta Uggla är en pensionerad modersmålslärare med passion för berättandet.
Märta Uggla är en pensionerad modersmålslärare med passion för berättandet. Märta Uggla är en pensionerad modersmålslärare med passion för berättandet. Bild: Tino Oksanen modersmålslärare,märta uggla

Den pensionerade modersmålsläraren Märta Uggla är en av dem som är omnämnd i vår satsning Alla tiders lärare. Hennes modersmålslektioner har inspirerat till den grad att forna elever har blivit modersmålslärare.

- Jag blev så himla rörd när jag såg nomineringen. Jag har varit pensionerad i många år och det känns så fint att höra av gamla elever att man har gjort någonting vettigt, säger Uggla, som bland annat har jobbat som modersmålslärare vid gymnasiet Lärkan i Helsingfors.

Den tidigare elev som kommer ihåg Märta Uggla skriver att hen själv blivit modersmålslärare, efter att ha inspirerats av Ugglas lektioner.

Och eleverna är det som Uggla saknar mest från läraryrket.

- Jag saknar eleverna alldeles enormt. Modersmålsläraryrket är fantastiskt eftersom du varje dag får umgås med unga människor som tänker friskt och fräscht och ställer de frågor som vuxna för länge sedan har glömt bort.

Älskar det svenska språket

Märta Uggla älskar det svenska språket. Språkintresset kommer från barndomen, och i praktiken växte hon upp i ett bibliotek.

- Jag hade en pappa som älskade böcker så jag har läst hela mitt liv. Jag blev så förtjust i att läsa och komma in i andra världar att jag ville ge mina elever samma verktyg.

Första lektionen eldprov

Berättandet är någonting som har följt med Märta Uggla under hennes liv, och ett bevis på att hon behärskar berättarkonsten fick hon redan under sin allra första lektion hon någonsin höll.

Den anekdoten lyder så här:

- Jag gick in i klassrummet och längst bak i klassen satt en flicka på pulpeten. Hon hade enormt gult och satt med armarna i kors och sa: ”nu får du visa vad du duger till”.

Märta drog djupt efter andan och tänkte ”herregud, vad duger jag till?”. Sedan började hon berätta.

- Jag blev så i gasen att jag berättade hela den svenska litteraturen, från runorna till August Strindberg och när jag slutade [efter 45 minuter] så steg flickan ner från pulpeten, öppnade sina armar och sa: ”jag tror nog att du duger”.

Läs också

Nyligen publicerat - Huvudstadsregionen