Hoppa till huvudinnehåll

"Du avfärdar inte all musik bara för att du hör en dålig låt på radion"

Helena Björk.
Helena Björk. Helena Björk. Bild: Ylva Perera/Yle Helena Björk

En utställningskuratering kan jämföras med låtarnas ordningsföjd på ett album, och att inte tilltalas av allt på en utställning är som att gilla vissa band på en festival, men inte alla. Bildkonstlärare Helena Björk går på utställning med Yle Kultur.

Det är en gråregnig juliförmiddag i Helsingfors, som gjord för att tillbringa under tak omgiven av konst i vackra salar.

I aulan till Amos Andersons konstmuseum möter jag Helena Björk, bildkonstärare i Lyceiparkens skola i Borgå, men också utbildad konstkurator. Hon lovat hjälpa mig i min ambition att lära mig titta på konst.

Vad är det första du gör när du kommer till en utställning?

- Det kan vara bra att börja med att ta en liten runda för att få överblick, och sedan återvända till sina favoriter för en noggrannare titt. Dessutom är det klokt att läsa den inledande texten för att få en bild av utställningens intention som helhet, innan man tar sig an enskilda verk, säger Helena Björk.

Väggtext på Generation 2017.
Väggtext på Generation 2017. Bild: Ylva Perera/Yle Amos Andersons konstmuseum,Generation 2017

Första verket en nyckel

I det här fallet heter utställningen Generation 2017, och innehåller verk av 42 konstnärer i åldern 15-23. Utställningen är ett led i firandet av Finlands 100-årsjubileum, och det är kuratorn Laura Köönikkä som valt ut verken bland över 400 ansökningar.

- Två saker intresserar mig i den här utställningens upplägg. För det första att den här åldersgruppen är för ung för att ha etablerat sig professionellt, därför ses deras verk sällan i en sådan här miljö och det är ett privilegium att nu få ta del av deras värld, säger Björk.

Det andra hon tar fasta på är att texten väcker frågor om kriterierna för utställningens urval.

- Ser man sig omkring här får man intrycket att vissa verk säkert imponerat redan genom sin skala - här finns flera enorma verk som visar på stark målmedvetenhet hos konstnären.

Herman Sebastian Schultz muralmålning.
Herman Sebastian Schultz "Time is up". Herman Sebastian Schultz muralmålning. Bild: Ylva Perera/Yle Amos Andersons konstmuseum,Generation 2017

Ett av de verken är det första som möter betraktaren, nämligen Hermann Sebastian Schultz (f. 1994) muralmålning “Time is up”, som går ända upp till taket. På grund av sin placering och omfång sätter den en tydlig prägel på utställningsupplevelsen.

- Det första verk man ser blir ofta något av en nyckel. I det här fallet finns det något pompöst över det, men inte posh på ett minimalistiskt sätt, utan det för snarare tankarna till stadsmiljöer och urban konst, säger Björk.

Kuratering kan vara ett album

Vi beger oss vidare in i det stora utställningsrummet, som består av två plan: en övre balkong där verk hänger på rad, och ett friare kuraterat bottenplan.

Oona Autios lapptäcke.
Oona Autios lapptäcke. Oona Autios lapptäcke. Bild: Ylva Perera/Yle Amos Andersons konstmuseum,Oona Autio

Är det viktigt att förstå exakt hur en kurator vill att man ska gå när man ser en utställning?

- Det finns väldigt olika sätt att kuratera, ibland finns en tydligt uttänkt ordningsföljd, lite som låtarna på ett album, men ibland kan det vara meningen att man ska kunna se dem i vilken ordning som helst och gå lite kors och tvärs, för att låta verken samtala med varandra på olika sätt, säger Björk.

Precis som när man lyssnar på ett album går det således att välja om man är intresserad av att följa det föreskrivna upplägget eller hellre slumpar ordningen.

Broderiporr och lapptäcken

På Generation 2017 hittar vi flera trådar som kan förklara verkens ordningsföljd. Rent materialmässigt rör vi oss från Schultz muralmålning till mer klassisk hiphop-graffiti (Niko Moisas), vars starka färgskala fortsätter i Oona Autios vilda lapptäcke.

Annina Fremgens blyertsteckning föreställande ett par händer.
Annina Fremgens blyertsteckning. Annina Fremgens blyertsteckning föreställande ett par händer. Bild: Ylva Perera/Yle Amos Andersons konstmuseum,Annina Fremgen

Därifrån går det textila arbetet igen hos Säde Rinnes pornografiska broderitavlor, och själva handarbetet får en sorts metakommentar i Annina Fremgens detaljerade blyertsskiss föreställande ett par händer.

- Många har valt att satsa på arbetsdryga och perfektionistiska tekniker, precis som under renässansen är dagens ungdomar ofta imponerade av det som är skickligt och realistiskt utfört, det har jag märkt bland mina elever, säger Björk.

Säde Rinnes broderade tavlor.
Säde Rinnes broderitavlor. Säde Rinnes broderade tavlor. Bild: Ylva Perera/Yle Amos Andersons konstmuseum,Säde Rinne

Hon lyfter också upp vikten av att fundera kring material och teknik i relation till verkets motiv.

- Det lönar sig att fundera över varför en konstnär valt att använda sig av just det här mediet. I de här porrbroderierna finns en lustig kontrast mellan porrens funktion att ge snabba kicks och omsorgsfullheten som handarbetet kräver, säger Björk.

Senare stöter vi på Sanni Weckman väldiga vävda mormorsporträtt, vars val av teknik tydligt är en central del av uttrycket.

Sanni Weckmans textilporträtt av en gammal kvinna.
Sanni Weckmans textilkonst. Sanni Weckmans textilporträtt av en gammal kvinna. Bild: Ylva Perera/Yle Amos Andersons konstmuseum,Sanni Weckman

- Det känns som en hyllning till mormoderns generation, och också som ett sätt att uppvärdera textilkonsten, säger Björk.

Allt är meningen

Lite längre in i utställningen fastnar vi vid ett fotografi av Pihla Lappalainen. Ett pigmentavdrag vars yta innehåller små dammkorn och hårstrån. Själv tänker jag genast att de måste vara där av misstag och försöker ignorera dem, men för Helena Björk är de intressanta.

Pihla Lappalainens fotografi.
Pihla Lappalainens "Du steg på rätt tåg II" Pihla Lappalainens fotografi. Bild: Ylva Perera/Yle Amos Andersons konstmuseum,Pihla Lappalainen

- Det är väldigt lätt att putsa bort skräpet under processens gång, så de finns helt klart kvar för att visa på den analoga tekniken.

Ska man alltså tänka sig att allt man ser på en konstutställningen är medvetet?

- Ja, det tycker jag, för det kan göra verken intressantare oberoende av om det stämmer eller inte. Det kan göra att man får syn på dolda konventioner också i själva utställningslokalen, den är aldrig ett neutralt rum även om man ofta vill framställa det så.

Fotoserien “Stjärnorna, månarna och galaxerna” av samma konstnär gör oss båda på gott humör, både genom sin lekfulla upphängning och genom hur titelns kosmosanspråk arbetar tillsammans med de svartvita närbilderna på läppar och ögonlock.

Pihla Lappalainens fotografi.
Pihla Lappalainens serie "Stjärnorna, månarna och galaxerna". Pihla Lappalainens fotografi. Bild: Ylva Perera/Yle Amos Andersons konstmuseum,Pihla Lappalainen

I en tid då vi ser mer fotografier än någonsin på skärmar är det intressant att fundera över hur annorlunda upplevelsen trots allt är när man ser dem upphängda på en museivägg.

- Jag ställde just den frågan till mina elever, och flera svarade att man helt enkelt koncentrerar sig mer på bilderna i en sådan här miljö. Jag tror det har att göra med att ens kroppsliga relation till bilden är en annan än när man ser den på en skärm, man kan gå så nära att den tar upp hela ens synfält, säger Björk.

Tänk på konst som på musik

Alla bilder och verk vi ser öppnar sig givetvis inte, fastän vi står där och tittar och pratar en stund. Enligt Helena Björk kan upplevelsen ibland komma mycket senare.

- Det är likadant när jag sett en film på bio, jag kan oftast prata om den först dagen efter.

Björk framhäver också att det är viktigt att inse att man varken kan förstå eller tilltalas av allt - eller att man ska vara okritisk, tvärtom. Det behöver ändå inte betyda att samtidskonst inte är ens grej.

- Folk har en mycket mer avslappnad inställning till musik - går du på en musikfestival är du okej med att tilltalas av vissa band och inte av andra, och hör du en dålig låt på radion avfärdar du inte all modern musik bara för det, säger Björk.

Ett annat tips är att försöka skaka av sig frågan “är det här konst?” - något som jag själv upprepade gånger halkar tillbaka till under utställningens gång, om vi så tittar på ett virkat lapptäcke eller små miniatyrmöbler.

Emmi Katajas miniatyr av ett konstnärsrum.
Emmi Katajas miniatyrer. Emmi Katajas miniatyr av ett konstnärsrum. Bild: Ylva Perera/Yle Amos Andersons konstmuseum,Emmi Kataja

- Det finns en väldigt pragmatisk kontteori som menar att “konst” inte är en egenskap hos verken själva, utan de blir till konst genom att ställas ut. Upplevelsen blir oftas bättre om man försöker släppa frågan “är det här konst?” och istället frågar “vad gör det här med mig?”, säger Björk.

The question is not is it art, but what does it do?

Vi hinner inte se hela utställningen innan hungern gör sig påmind och vi måste söka oss vidare i duggregnet.

Men vackert så, Generation 2017 går att beskåda ända fram till den 3.9, och vissa verk framförs som performanser under Konstens natt den 24 augusti. Det finns också verk utställda i stadsrummet, bl.a. på översta våningen i köpcentret Forum.

Lyssna på ett samtal om utställningen här: