Hoppa till huvudinnehåll

Mio Lindman: Finsk missunnsamhet gör oss slutna

Filosofen Mari Lindman
Mio Lindman Filosofen Mari Lindman Bild: Sebastian Bergholm/Yle porträtt,person,filosofer,mari lindman

Varför är undertonen så ilsken när man pratar om basinkomst eller arbetslösas förmåner i Finland? Varför ses det som viktigast att "ingen ska komma för lätt undan"? Filosofen Mio Lindman funderar på jargongen i samhällsdebatten.

Det finns ofta en ilsken underton i diskussioner om exempelvis basinkomst, flyktingars eller arbetslösas sociala förmåner.

Ilskan draperar sig i något som ser ut som ett rättvisepatos som kan låta så här: i det här landet ska ingen komma lätt undan.
I det här landet ska alla göra rätt för sig. I det här landet ska alla ha det lika hårt och dela på bördan. '

Vi ska med alla medel täppa till kryphålen, så ingen latmask ostörd får dväljas på sofflocket. (Smaka på melodin i uttrycket: ”leva på bidrag”.)

Pojke vilar.
Pojke vilar. Bild: CC0 / Unsplash / Jimmy Bay pojkar,lättja,vila,ungdomar,lugn

Det är sådant man kan läsa i kommentarfält, men det är också en normaliserad politisk retorik (”vi är alla i samma båt” – vi ska gnaga på barkbröd tillsammans) och ett sätt att tala du säkert känner igen från både kaffebord och krogsymposier.

Bilden av den dataspelande lättjefulla slöfocken som lever på de skattepengar vi så idogt knegat ihop genom ärligt arbete tornar upp sig. Curlade kids som tycker det ska vara roligt på jobbet framställs som skräckvision för framtidens arbetsmarknad.

Vicetalman Arto Satonen (Saml.) skrev exempelvis i en ganska nyligen utgiven pamflett att basinkomst knappast är en god idé. Detta motiverar han så här: varför skulle samhället bekosta downshiftarna?

mies kansanedustaja
Arto Satonen kritiserar basinkomst. mies kansanedustaja

Diskussionen om sociala förmåner väcker känslor, och det är inte konstigt. Frågan om förmånerna är förbunden med hur vi fördelar samhällets resurser, och då kommer frågor om rättvisa naturligt in: hur ska vi dela rättvist, vad ÄR en rättvis fördelning?

Men det är lite underligt att det just är antagandet om att vi människor helst slöar och lever på andras slit som har sådan genomslagskraft.

Varifrån kommer egentligen den där ilskna önskan om att alla ska ha det lika hårt? Varifrån kommer idén om att det yttersta uttrycket för rättvisa i samhället är att ingen åtminstone kommer för lätt undan?

Finland100, slit och släp

I Finland står det hårda, karga livet högt i kurs. Det hårda livet danar en orolig själ. Kulta katriina, knäckebröd och stenhårt arbete som kallar från gryning till kväll.

Det finns en vedertagen idé om att det hårda slitet ska omfatta alla – att det här till och med är vad ett gott liv är. #suomi100, bit ihop och arbeta.

Helst ska det inte vara roligt att arbeta heller. Det ska märkas att det är en rejält mödosam verksamhet vi ägnar oss åt.

Arbete som en uppoffring kan låta som en gammalmodig tanke, men kanske lever den ändå kvar på vissa sätt. Samma sak gäller tanken om att ett gott liv är ett sådant där vi i någon mening slits ut – där det märks att vi arbetat, att arbetet satt sina spår – att det syns att vi arbetat hårt i våra dagar.

Och visst – ett liv i total bekvämhet skulle antagligen vara en mardröm.

De flesta värdesätter att ha uträttat något, att ha fått något gjort, att ha fått vara verksamma.

Så det mångtydiga idealet om det hårda arbetet som danar kropp och själ från morgon till kväll är kanske en förklaring till ilskan man kan stöta på.

Slippa lätt undan

Utan tvekan finns det en riktig fråga om hur vi fördelar arbete rättvist, så att ingen bågnar under bördan och så att det inte finns människor som lämnas utanför.

Däremot skulle jag säga att den arbetslöse knappast ”kommer lätt undan” eller att arbetslöshet är samma sak som att leva loppan.

Har man lite pengar att röra sig med och försöker man hitta ett jobb (eller har man slutat hoppas på att hitta ett) är det svårt att planera sin framtid och kanske svårt att delta i sådant som ens vänner och bekanta har råd att göra.

Kvinna sitter i ett hav av räkningar.
Kvinna sitter i ett hav av räkningar. Bild: Mostphotos/ Ufuk Uyanik räkning,fakturor,arbetslöshet,arbetslösa,handlingar,fattigdom,lån,ekonomi,personlig ekonomi,räkningar

Det är en riktig och viktig utmaning att skapa omständigheter som gör att människor inte passiveras. Varenda en kotte håller förmodligen med om att det viktigaste är ett samhälle där människor känner sig delaktiga; att alla ska ha rätt till meningsfull sysselsättning.

Men jag försöker också förstå en ganska djupgående föreställning om att ingen ska besparas, som om delaktigheten i det gemensamma är just samma sak som att inte bli besparad, som om delaktighet i samhällsbygget betyder att utsättas för det hårda knoget.

För mig framstår det som att det här är en rätt så flippad och omsvängd idé om vad samhälleligt deltagande består i.

Man kanske till och med kan tala om en sorts missunnsamhet som uttrycker sig som en ilsken misstänksamhet mot allt sådant som på något vis antyder att någon annan slipper lätt undan.

Hårt arbete belönas inte alltid

Det som bekymrar mig mest här är att den här inställningen står för ett ”rättvisepatos” som vilar på så lösa grunder.

Det verkar som om det skulle råda en solid rättvisa i det hårda arbetet. Som att det hårda arbetet alltid lönar sig. Att livet blir bra bara man är beredd att slita och delta i det gemensamma talkot som i sig är rättvist fördelat.

Men det är ju så himla klart att det inte är så. På sistone har det kommit fler och fler artiklar som handlar om folk som har flera jobb utan att ändå klara sig (i Tyskland, som den finska arbetsmarknadspolitiken tar som inspiration, är sådana historier vanliga).

Arbets- och näringsbyrån i Karis.
Arbets- och näringsbyrån i Karis. Bild: Yle/Malin Valtonen närings och arbetsbyrån

Tänk på folk som år ut och år in hankar sig fram på någon form av aktiveringsstöd eller praktikplatser som inte leder till något riktigt jobb.

Tänk på en småföretagare som jobbat dag och natt, men när hen blir arbetslös får hen inget stöd om hen fortsätter vara företagare.

Tänk på asylsökande som jobbar stenhårt men ändå inte får stanna kvar i Finland. (För de här aspekterna rekommenderar jag Saku Timonens blogg Uuninpankkopoika som kritiskt följer regeringens arbetspolitiska åtgärder).

Att det goda livet är något vi ska förtjäna är en vanlig tanke. När den tanken integreras med missunnsamhet är resultatet närsynthet.

Vårt samhälle verkar per definition rättvist. Som om förutsättningarna redan här och nu är lika för alla. Som om spelet meriterar dem som försöker och anstränger sig. Att vara aktiv ställs mot att vara passiv, och nyanserna försvinner.

Just därför är det så viktigt att fråga: vad innebär det på riktigt att som arbetslös förlora tron på att man igen kan få ett jobb, att ge upp hoppet? Undersökningar har visat att desto längre en person är arbetslös, desto mindre tilltro tenderar hen att ha till att hen kan få ett jobb igen.

Arbetslös letar på webben efter lediga jobb
Arbetslös letar på webben efter lediga jobb Bild: Yle/Malin Valtonen närings och arbetsbyrån

Med andra ord: det stora hotet som slöfocken, latmasken, den oföretagsamma parasiten antas vara skymmer sikten för ett enligt mig oändligt större problem: att det är så många som hotas av utslagning oavsett hur mycket de pusslar och sliter, jobbar och sparar, söker jobb och skriver CV.

Visst finns det enskilda individer som kan passa in på beskrivningen ”vill inte jobba”. Jag skulle krasst tänka att om vi går med på en välfärdsstat, får vi räkna med att det finns ett litet antal sådana individer.

Principen som styr välfärdspolitiken borde däremot inte vara att ”aktivera” arbetslösa med åtgärder som mest verkar gå ut på att folk inte ska ha det för lätt. Att göra olika former av stöd villkorliga och beroende av motprestationer kan bli en form av tvångstanke, så att varje form av motprestation – att skicka så-och-så många arbetsansökningar per månad exempelvis – redan i sig själv ser ut som att stödet ifråga nu har inlemmats i en rättvis samhällsmodell.

Jag skulle våga påstå att dessa fåtal ”som inte vill jobba” inte utgör något större hot för samhällsbygget. För proportioner, jämför: skatteflykt, jobb som försvinner på grund av automatisering eller inbesparningar.

Men: precis som man på en arbetsplats där de anställda är omotiverade och håglösa kan fråga sig vilka problem arbetsplatsen dras med, kan man fråga sig vad som fattas ett samhälle där folk passiveras och slutar tro på sin egen förmåga att vara verksamma.

Svaret är inte att i blindo försöka ”aktivera” folk.

Nordisk avundsjuka?

Idén om att ingen ska komma lätt undan kan, tycker jag, ses i relation till en annan form av avundsjuka: den avundsjuka som sägs prägla många nordbor, d.v.s. avundsjuka mot de som lyckas och är framgångsrika.

Det påstås ofta att vi finländare är så missunnsamma att vi inte tillåter andra att bli rika, och att vi därför skapar mekanismer (t.ex. hård beskattning) som förhindrar detta. Ett avsnitt i serien 8 myyttiä työstä som sändes på YLE för något år sen handlade om detta.

Frågan som ställdes i programmet var om man ”får” bli rik i Finland. En scen jag minns ur programmet var Samlingspartisten Susanna Koski som stod framför ett gäng barnmorskor och pläderade för vikten av stora, sporrande löneklyftor i Finland. Företagaren Amanda Harkimo åkte sportbild och talade om den finska avundsjukan.

Intrycket jag fick när jag såg programmet var smått absurt. Trots att kritik mot föreställningen om att det i Finland är omöjligt att bli rik – ”på sitt eget hederliga arbete” såklart – dök upp, var grundtendensen ändå att det här är en superviktig fråga som vi ska ta på största allvar.

Vad är egentligen jantelagen?

Ibland talar man om ”jantelagen” för att hänvisa till detta fenomen. Det finns en retorik som handlar om att jantelagen ska krossas, och genom det tillåts vi bli unika och förverkliga oss själva.

Men som journalisten och författaren Kajsa Ekis Ekman skrev i en kolumn nyligen är detta ett ganska grovt missförstånd av Aksel Sandemoses bok (först publicerad år 1933), på vilket begreppet grundar sig.

Jantelagen används numera ofta, skriver Ekis Ekman, för att tala om ett strukturellt förtryck av framgångsrika, ett slags socialdemokratiskt tyranni där de misslyckades avundsjuka får grassera fritt och sättas i system så att de drivnas flit slås i bojor.

Sandemose skriver snarare, säger Ekman, om ett slags undfallenhet och underkuvadhet som inte alls drabbar de framgångsrika hårdast. Att det råder en klyfta mellan fattiga och rika antas snarare i romanen vara en del av tingens ordning i den by som romanen handlar om.

Jantelagen det talas om utgör en rädsla för att skaffa bildning och resa sig mot överheten.

Som Ekis Ekman konstaterar: nu är det de framgångsrika, de stora företagen, som tagit på sig offerkoftan. Det är dessa som klagar på avund, det är de som ständigt uttalar sig om att samhället ska sporra till aktivitet och möjligheten att bli rik.

För offerkofta: tänk på Nordea som gått i landsflykt på grund av Sverige som med sitt skräckvälde hotar hederlig bankverksamhet.

Nordea Helsinki
Nordea Helsinki Bild: Henrietta Hassinen / Yle Nordea,bank,banktjänster,finansiering

Alltså: en vanlig retorik är att det är vänstern som är missunnsam genom att vilja beskatta kapital och höga inkomster – vill inte unna andra att sträva och lyckas.

Den nya användningen av ”jantelagen” är symptomatisk, tror jag. ”Jantelagen” refereras det till i förbigående för att sätta namn på en kollektiv avundsjuka. Men det som händer då är att själva fenomenet, att lyckas, att bli framgångsrik, tas som självklart, lika självklar som den förmodade rättvisan i det hårda arbetet jag nämnde tidigare.

Möjligheten att tjäna storkovan framstår absurt nog som ett slags mänsklig rättighet, jämförbar med att få utbildning, ha tak över huvudet eller behandlas jämlikt.

Klart att vi alla egentligen vill bli rika och framgångsrika och ska få göra det. Eller?

Ett samhälle där missunnsamheten inte gror

Kontrasten mellan en person som lever ett gott liv på pengar hen själv förtjänat och en person som lever på andras pengar utan att bidra med något är en otroligt ihärdig bild. Jag tror som sagt det finns all orsak att syna den i sömmarna, och inte ta denna bild som utgångspunkt för vårt rättvisepatos.

Är vårt största problem verkligen hur vi ska undvika att människor får det alltför lätt i livet? Problemet är snarare hur man ska skapa förutsättningar för att missunnsamhet inte ska gro, att vi kan skapa ett samhälle som inte är uppbyggt kring att vissa kan bli otroligt rika, medan andra faller utanför alla skyddsnät och tvingas stå ut med Arbets- och näringsbyråns förödmjukande metoder.

Istället för att värna om att alla ska ha det lika hårt borde prioritet nummer ett vara att göra livet bättre för alla. Ett bra samhälle där folk tar egna initiativ och vågar lita på varandra växer inte fram ur inställningen att vi med alla medel ska undvika att vissa slipper alltför lätt undan.

Som författaren Henrika Ringbom skrev i Ny tid för ett tag sedan: ”misstrogna medborgare är lättare att styra över än engagerade.” Ligger fokus på att mobilisera samhällets resurser i form av kontrollmekanismer till att fixa så att ingen slappar är det just misstron, parad med tvång och paranoia, som blir grundläggande.

Mio Lindman är filosof