Hoppa till huvudinnehåll

Blir världen bättre av att läsa ryska klassiker?

Anna-Lena Laurén.
Anna-Lena Laurén. Anna-Lena Laurén. Bild: Ylva Perera/Yle Anna-Lena Laurén

I de ryska tegelstenarna avslöjas hur människor är både sviniga och sympatiska, hur mycket vi inte vet om varandra och varför det så ofta har gått åt skogen för Ryssland. Dessutom är de ett bevis på att god litteratur besegrar sina författare, säger Rysslandskorrespondenten Anna-Lena Laurén.

Läsutmaningen i juli gäller ryska klassiker på minst 500 sidor, böcker som fortfarande ingår i allmänbildningen i vårt östra grannland. Men om romanerna är så insiktsfulla och folk läser den - varför ser det ryska samhället ut som det gör?

Den finlandssvenska läsutmaningen 2017
Den finlandssvenska läsutmaningen 2017 Bild: AOP / Ullstein bild / Yle / Petter Sandelin läsutmaning,2017

Enligt Rysslandskorrespondenten Anna-Lena Laurén beror det på att klassikerna hjälper en att förstå det ryska samhället, men inte nödvändigtvis att förändra det.

- När jag själv flyttade till Ryssland var det just genom klassikerna som jag lärde mig förstå en massa saker - allt från uttryck som folk använder i dagligt tal, till olika människotyper som man stöter på. Jag vet inga andra författare som kan beskriva människor så att man alltid har träffat dem i verkligheten, även om böckerna är skrivna för 150-200 år sen!

Den ryska flaggan vajar i vinden med blå himmel och några moln i bakgrunden.
Den ryska flaggan vajar i vinden med blå himmel och några moln i bakgrunden. Bild: Mostphotos Ryssland,flaggor,Rysslands flagga

Som exempel nämner Laurén Oblomov, titelfiguren i Ivan Gontjarovs roman från 1859. Han är en gubbe som bara ligger på sängen hela dagarna och förkroppsligar ett ryskt sinnestillstånd.

- Under tiden som boken skildrar levde adeln över sina tillgångar och gjorde inget för att reformera samhället, vilket gjorde att allt bara kollapsade - och just den inställningen är en av orsakerna till att det ibland gått åt skogen för Ryssland.

Andra exempel på det förkroppsligas av två figurer i Lauréns favoritroman Anna Karenina (1873-1877) av Lev Tolstoj.

Där möter vi Stiva, Anna Kareninas bror, en livskonstnär som bedrar sin fru med barnens guvernant och slösar bort hennes förmögenhet, men som ändå lyckas framstå som sympatisk i all sin löjlighet.

Anna Karenina av Lev Tolstoj.
Anna Karenina av Lev Tolstoj. Bild: Ylva Perera/Yle Anna Karenina,Lev Tolstoj

Stivas motsatt hittas i godsägaren Levin, som av många anses vara Tolstojs alter ego. Han vill reformera och göra samhället bättre genom att involvera de livegna bönderna i beslutsprocesserna gällande arbetet på gården.

- Det är bara det att de inte alls vill! De vill att lillefar ska bestämma allt, de har aldrig varit med om något annat system. Det är otroligt komiskt och fint skildrat hur de har svårt att närma sig varandra eftersom de lever i helt olika världar.

Litteraturen roar mer än sporrar till förändring

Eftersom litteraturläsningen har en självklar plats i skolundervisningen redan från ung ålder - när intervjun sker har Anna-Lena Laurén nyligen besökt en vän i Sankt Petersburg vars åttaåriga son ska läsa nitton sagor och lära sig fyra dikter utantill över sommaren - är den väldigt närvarande i vardagen.

- Jag tror det är väldigt bra att tvingas läsa också sånt man inte förstår - alltid stannar något kvar och man förstår det kanske senare. I Ryssland är det inget tecken på elitism eller hög utbildning att ha läst klassikerna och det ger samtalen en annan dimension. Folk kan relatera till saker på ett annat sätt än i Finland, och det är jätteroligt.

Leo Tolstojs klassiker Krig och fred
Krig och fred läses av alla i de ryska skolorna. Leo Tolstojs klassiker Krig och fred Bild: Lasse Grönroos / Svenska Yle krig och fred

Litteraturen - både klassikerna och den samtida - hjälper också folk att hantera problemen i det ryska samhället.

- Jag besökte Vitryssland, där litteraturkulturen är densamma som den ryska, för ett år sen, och det första folk gjorde var att plocka fram Svetlana Aleksijevitjs böcker och säga “hon skriver om oss”. Folk upplever en enorm tröst i att bli beskrivna, att någon sätter fingret på något som handlar om dig, men som du inte har kunnat formulera själv.

Svetlana Aleksijevitj.
Svetlana Aleksijevitj Svetlana Aleksijevitj. Bild: Wikimedia commons. svetlana aleksijevitj

Många av de ryska klassikerna, framför allt av Tjechov och Gogol, handlar om problem som varit eviga i Ryssland, som korruption och tjänstemannaväldets godtycke.

- När man läser Gogol tänker man bara hjälp, det har gått 200 år och ingenting har ändrats! Men det fina med just Gogol och Tjechov är att de alltid är på den lilla människans sida.

Kohtaus tv-teatterin näytelmästä Reviisori.
Scen ur filmatisering av Gogols berättelser. Kohtaus tv-teatterin näytelmästä Reviisori. Bild: Yle kuvanauha Leo Jokela,Vesa Mäkelä,Matti Oravisto,Jukka Sipilä,Oiva Lohtander,Nikolaj Gogol,1975,tv-skådespel

Kan litteraturen också ge kraft att förändra samhället, eller handlar det mer om att ge tröst och bekräfta problemen som finns?

- Det är nog mer det sistnämnda, många i Ryssland tror att det är så här överallt, men det kan man ju inte beskylla litteraturen för. Det är svårt att förändra ett samhälle som Ryssland, därför blir känslan mer att jag kan inte göra något åt det, men jag kan åtminstone skratta åt det! Det är ryssar väldigt bra på. Samtidigt ska man inte heller säga att saker aldrig kommer att förändras, men det tar tid.

Brott och straff, Idioten och Bröderna Karamazov.
Brott och straff, Idioten och Bröderna Karamazov. Bild: Ylva Perera/Yle Fjodor Dostojevskij,Brott och straff,Idioten,Bröderna Karamazov

Hur är det ur ett finländskt perspektiv - kan de ryska klassikerna utmana de fördomar som finns, eller cementeras de?

- Både och! Litteraturens uppgift är ju inte att ta bort fördomar, den dag litteraturen får ett moraliskt uppdrag kan vi glömma hela litteraturen. Den förutsätter att läsaren tänker själv, och inte bara godtar allt skrivet som att “så här är Ryssland”.

- En positiv sak är ju helt klart att den ryska litteraturen är så bra, den motverkar fördomar bara genom att finnas. En kultur som kunnat skapa Tolstoj, Dostojevskij, Tjechov, Gontjarov, Turgenjev och Achmatova kan ju inte vara helt skit eller ointressant, det är inte möjligt!

Målande Tolstoj och hysteriska Dostojevskij

Vad som ska räknas till kategorin ryska klassiker går förstås att diskutera, men enligt Anna-Lena Laurén är det främst 1800- och tidiga 1900-talsverk som räknas dit. Utöver de redan nämnda herrarna lyfter hon upp Platonov, Bulgakov och Majakovskij.

De som mest förknippas med just tegelstenar är Lev Tolstoj och Fjodor Dostojevskij, två författare som enligt Laurén förenas av sin omständlighet, men annars är väldigt olika.

- De är båda väldigt moraliska, men Tolstoj är lite mer optimistisk. Han målar med bred pensel och otrolig detaljrikedom och lyckas skriva om samhället på ett sätt som gör att du verkligen känner att du befinner dig i det.

Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij.
Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij. Bild: Ylva Perera/Yle Fjodor Dostojevskij,Bröderna Karamazov

- Att läsa Dostojevskij gör en däremot helt svettig, det är inte alls en njutning alla gånger. Det finns helt hysteriska scener där alla bara skriker, allt är gränslöst - särskilt i bröderna Karamasov, men det är hemskt effektivt. Och det värsta är att man känner igen de värsta sidorna hos sig själv.

Tolstojs försiktiga framtidstro kontras också av Dostojevskijs mer domedagstyngda känsla av att man aldrig kan undfly sitt öde.

Litteraturen är bättre än författarna

När det gäller kvinnliga författare är leden glesa, med undantag för modernisterna Anna Achmatova och Marina Tsvetajeva.

På senare tid har det emellertid dykt upp flera storheter, Laurén nämner namn som Tatjana Tolstaja, Ljudmila Ulitskaja, Ljudmila Petrusjevskaja och det tatariska stjärnskottet Guzel Jahina.

anna achmatova
anna achmatova anna achmatova

- I klassikerskaran är nog kvinnorna väldigt undanskuffade. Ryssland är fortfarande ett chauvinistiskt land.

Men de kvinnliga karaktärerna är ändå trovärdiga?

- Absolut, det är därför jag tycker så mycket om just Anna Karenina. Hon är varken en hora eller en madonna utan får verkligen vara en människa. Hon är stark, men hon gör misstag.

Keira Knightley on Anna Karenina samannimisessä elokuvassa (2012)
Keira Knightley spelade Anna Karenina i filmatiseringen 2012. Keira Knightley on Anna Karenina samannimisessä elokuvassa (2012) Bild: Focus Features Anna Karenina

Som privatperson var Lev Tolstoj ändå allt annat än en kvinnosakskämpe.

- Hans fru födde tolv barn, och han ville varken att hon skulle få ha en amma eller tillräckligt med tjänstefolk, utan hon skulle kunna sköta hela hushållet, annars var hon ingen riktig kvinna. Själv var han en total egoist som bara sysslade med sina böcker, men på något sätt lyckades han ändå skildra en kvinna som en individ.

För mig är det ett bevis på att litteraturen besegrar även sin författare.

Också idioter skriver bra böcker

Att bra litteratur är bättre än sina författare är en insikt som Anna-Lena Laurén önskar skulle vara mer framträdande i dag.

- Det finns en viss renlärighetsiver i dag, särskilt på sociala medier, där det pratas om att man inte ska läsa författare som har fel åsikt. Om det stämmer måste vi glömma Dostojevskij, han var antisemit, Tolstoj var chauvinist och Majakovskij stödde revolutionen som tog livet av miljoner människor. Den ryska litteraturen lär oss att vi måste skilja författaren från verket.

Du kan vara en idiot politiskt och ändå skriva fantastiska böcker, det är något vi verkar ha tappat bort i dag.

Finns det något ryskt verk du särskilt vill rekommendera folk att läsa i dessa tider?

- Jag läser gärna Tjechov, speciellt när man blir trött på dagens debattklimat. Han skrev en massa noveller varav många är väldigt korta och kan verka enkla vid första ögonkastet, men sen märker man att han beskrivit något otroligt precist. Han är minimalistisk, milt ironisk, alltid på människans sida och förstår sig på nyanser. Vilket är något jag kan sakna i dagens diskussioner.

Novellsamling av Anton Tjechov.
Novellsamling av Anton Tjechov. Bild: Ylva Perera/Yle Anton Tšehov

Finns det ännu någon insikt som den ryska litteraturen har gett dig som du vill lyfta upp?

- Nästan alltid när man försöker förstå sig på något, eller är upprörd på någon, så finns det dimensioner bakom det som man inte känner till. Vi vet aldrig allt om en människa, eller ett samhälle eller en familj. Det är otroligt bra att hålla i minnet.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje