Hoppa till huvudinnehåll

Långläsning: Exilen är inget äventyr

En gammal karta.
Kartan hjälper en att hitta bort eller hem. En gammal karta. Bild: All Over Press kartor,sjöröveri,sjökort,kompasser,Äventyr

”Dom attackerar en rock-konsert, en fotbollsmatch, människor som sitter på barer, det vill säga just de saker som vi gör för att orka med den här skiten!”, filosofen Antony Fredriksson skriver om vad det är som får oss att känna oss hemma i världen och vad förlust av hem kan betyda:

I en tid då flyktingströmmarna tar sig mot Europa och många nationer sätter upp händerna och påstår att vi inte kan ta det här mera, verkar det konstigt om vi anser att ”vi” inte kan ta det här, medan vi samtidigt anser att ”dom” uppenbarligen nog kan eller är tvungna till att tas med den djupaste förlusten som man kan genomgå, en förlust av ett hem och ett hemland.

Det har fått mig att fundera mycket på det här med att förlora ett hem.

Då jag följer med diskussionen om flyktingar – och här syftar jag uttryckligen på diskussionen om flyktingar, den diskussionen som inte förs med flyktingar, utan pratet som surrar på i medierna som talar om dom som om dom vore omyndiga – verkar det som att de som har ett hem, av någon anledning glömt bort eller misslyckas med att förstå, vad det innebär att förlora hemmet.

Eller är det tvärtom så att vi alla på något mera eller mindre uppenbart sätt är rotlösa och att den samtida avogheten mot flyktingar, sättet på vilket vi talar ovanför deras huvuden, på något sätt är vår gemensamma rotlöshet som spiller över i missunnsamhet och kyla?

Och varför finns de här orden i omlopp: flykting, papperslös flykting, illegal invandrare? Är det något som skiljer åt ”flyktingar” från andra människor som förlorat ett hem?

Syyrian Kobanesta paennut tyttö piirsi Isisin hirmuteoista kertovan piirroksen.
Flyktingläger, en plats men inte ett hem. Syyrian Kobanesta paennut tyttö piirsi Isisin hirmuteoista kertovan piirroksen. Bild: Yle/Pertti Pesonen Flykting,Grekland

Självklar vet vi vad hemmet betyder?

Jag har inget entydigt svar på de här frågorna, men jag tror att grunden till den här problematiken ligger i vår förståelse av begreppet ”hem”. Då vi gräver i vad det betyder att ha ett hem, blir det samtidigt tydligare vad det betyder att förlora det.

Men det här grävandet är inte helt enkelt eftersom ett hem, för dem som har ett hem, är någonting så grundläggande och självklart att det är svårt att få syn på vad det innebär. Och för dom som förlorat ett hem, får hemmet i sin frånvaro en så fundamental betydelse att det blir svårt att beskriva dess innebörd.

Vad som följer är ett försök att bryta den här polariseringen. Jag kommer att beskriva hur vår förståelse av erfarenheten av hemlöshet direkt hänger ihop med förståelsen av erfarenheter av att vara hemma, och vice versa.

Att vara hemma eller att känna sig hemma någonstans betyder att man i sin kropp känner på sig att man är närvarande på ett ohämmat sätt. Då man är hemma kan man tolka sin omgivning utan friktion, eller rättare sagt man behöver inte ens tolka den, den är begriplig utan ansträngningar.

När jag kommer hem behöver jag inte leta efter knappen för taklampan, min hand hittar osökt till den av vana. Jag behöver inte söka efter ett ställe var jag kan lägga skorna då jag kommer in från ytterdörren, eftersom platsen för skorna redan har etablerats för länge sedan.

Eller i en djupare mening, då jag kommer hem behöver jag inte rationellt tänka efter var jag befinner mig, hemmet är stället där jag inte mera behöver orientera mig, min kropp är redan förtrolig med platsen.

Hem är på det här sättet ett ställe var man upplever en direkt oförmedlad kontakt till sin omgivning. Hem utgör ett nav utifrån vilket man betraktar resten av världen och då man inte är hemma dras tankarna och kroppen ofta tillbaka till det här navet.

Det innebär en plats som man längtar till utan melankoli eftersom melankoli handlar om förlust, medan att hemlängtan (för dem som har ett hem) innebär att man kan återvända till det man längtar efter. Den här känslan av hemlöshet kan ta många uttryck: den kan innebära en känsla av rotlöshet, man kan känna att ens kropp är på fel platts, det kan innebära tungsint nostalgi.

Men hemlöshet kan även förknippas med positiva känslor: frihet, obundenhet, kreativitet och nyfikenhet.

Hemlösheten och exodus

Berättelsen om hemlöshet ligger som grund för vår kultur. I Bibeln börjar mänsklighetens historia med att Adam och Eva drivs ut ur Edens trädgård.

På det här sättet speglar Bibeln den mänskliga upplevelsen mot bakgrunden av en berättelse om exil. Rotlösheten är en känsla som vår kultur väljer att uppmärksamma som tongivande för vår existens, det är en slags utmaning som vi blir tvungna att reflektera över vare sig vi vill eller inte.

Men rotlösheten existerar alltid i förhållande till en upplevelse av att vara hemma, att vi har rötter är en förutsättning för känslan av rotlöshet och vise versa. Upplevelserna av hemlöshet, flyktingskap, rotlöshet, exil och alienation berättar någonting allmänmänskligt om oss.

Aatami ja Eeva verhoavat itsensä lehdillä.
Hemma behöver man inte så mycket kläder Aatami ja Eeva verhoavat itsensä lehdillä. Bibeln,Homosexualitet i Bibeln

Påtvingad exil

För tillfället ser vi en historiskt sett väldigt påtaglig rotlöshet i vår samtid. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR har vi idag den största mängden människor genom historien som är tvungna att förflytta sig från sin hemort.

Upp till 65 miljoner människor lever för tillfället i en icke självvald exil, det vill säga de är fördrivna på grund av tvång från sina hemorter. Man kan se den här utvecklingen som kulmen av en historisk trend.

Antropologen Michael Jackson beskriver 1900-talet som ”ett århundrade av rotlöshet”. Aldrig tidigare har frågan om vår tillhörighet varit så akut som under det senaste århundradet och aldrig tidigare har en så stor del av jordens befolkning levt ut sina liv på en annan ort än den där dom föddes. Frågan om vad begreppet ”hem” innebär i den här förändringen har blivit en central existentiell smärtpunkt.

I skrivande stund är problematiken kring immigration, flyktingskap och fri rörlighet totalt polariserad. Ett skäl till det här, tror jag, är att man förbiser vikten av känslan att höra hemma någonstans.

Vi målar upp en polaritet där det ena alternativet är en nationalistisk konservativ ordning där alla bär på en tydlig identitet som ständigt måste bekräftas och beskyddas, det andra alternativet beskrivs som en postmodern verklighet där individen kan byta ort, hemland, identitet och kultur smärtfritt och friktionslöst.

I den här senare förståelse blir begreppet hem lätt en förlegad konservativ villfarelse och alla som lägger vikt i begreppet ter sig som bakåtsträvande. Ur det nationalistiska perspektivet, blir det kosmopolitiska livet i sin tur, ett rotlöst kringflackande som saknar kontinuitet, självkänsla och nav.

Hur vi än svänger på saken tror jag inte att vi kan (eller bör) skaka av oss känslan av att höra hemma någonstans, lika lite som vi kan radera känslan av rotlöshet eller mal-placering som upplevelser av emigration, flyktingskap eller exil innebär.

De här känslorna vittnar om en inre kompass, i enlighet med vilken vi hittar vår orientering i världen. Kan vi alla hitta hem igen, finns det ett slut på känslan av rotlöshet?

Om att glömma det vi har och sakna det vi förlorat

Författaren och filmregissören Trinh T. Minh-ha återger en anekdot om den palestinska poeten Mahmoud Darwish:

“Hans första reaktion då han flydde explosionen som förstörde hans hus, hans hem, var att bekräfta behovet av kaffe. I stället för att upptas av förlusten, bejakar han genast livet genom hans begär för kaffe och hans längtan efter att skriva. Och i stället för att raljera mot förtrycket av hans folk, de blodiga och våldsamma händelserna som har blivit en del av deras kamp, skrev han så vackert om bröd och vatten, de två livsnödvändiga elementen som nekades hans folk” .

I ögonblicket då Darwish förlorar sitt hem söker hans tankar sig till andra betryggande saker som kaffe och skrivandet, förlusten skapar en hågkomst av de detaljer som bär upp en vardag.

Bröd
Bröd Bild: Arja Lento/Yle brödbit

Det här är en överlevnadsstrategi som kan ses som anmärkningsvärd. Det är någonting uppbyggligt i att någon kan förhålla sig så framåtblickande i en situation av förlust. Men jag tror att det här exemplet borde läsas som en beskrivning om tyngden av de existentiella utmaningar som vi ställs inför.

Det är en påminnelse om att vår känsla för vad ”hem” innebär infinner sig starkast just då vi står inför en förlust. Det bekanta är någonting som vi är förtroliga med i den grad att vi för det mesta inte noterar det, hemmet är någonting vi inte reflekterar över då vi har tillgång till det, först då vi förlorar det blir vikten påtaglig.

Le Bataclan

Jag mins min väns reaktion efter att Isis utfört attackerna i Paris mot konserthuset Le Bataclan, några barer och caféer i Paris centrum, samt vid fotbollsstadion Stade de France. Han satt hemma och följde med utvecklingen och blev beklämd då mönstret blev tydligt.

”Dom attackerar en rock-konsert, en fotbollsmatch, människor som sitter på barer, det vill säga just de saker som vi gör för att orka med den här skiten!”, skrev han på facebook.

Det kan inte vara en slump att terroristerna valde just de här målen, dom slog till mot det som gör vår vardag uthärdlig.

Det kändes som att terrorismen hade nått det som får mig att känna mig hemma i världen. Och det är klart att min känsla av förlust är väldigt svag i jämförelse med de som förlorade någon nära i attacken, eller i jämförelse med personer som Darwish som lever i ett samhälle där förlust av känslan av hem är vardag.

I det sociala media-flödet, satte många upp den franska trikoloren som bakgrund för profilbilden, jag minns inte om jag gjorde det, men jag kan förstå gesten. I det ögonblicket kändes det faktiskt som att Paris var en del av mig.

Mänskor minns de döda i terrordådet i Paris 2015.
Efter dådet på Le Bataclan Mänskor minns de döda i terrordådet i Paris 2015. Bild: EPA/ETIENNE LAURENT Paris,terrorism,Bataclan

Det var inte mera en geografisk plats, utan ett livsmönster som jag kände igen som mitt eget, som hade attackerats. Ångesten inför hotet som terrorismen hade hämtat in i vår värld, blandades med tacksamhet för det som jag hade kvar och en trots inom mig, det här är värt att bevara och beskydda.

Rotlöshet som överlevnadsstrategi

Då man blivit tvungen att förlora känslan av hem tvingas man till att sluta fästa sig vid det materiella och platsbundna, rotlösheten blir en överlevnadsstrategi. Men det här sker alltså inte utan uppoffringar eller slitningar.

Hauke Brunkhorst beskriver filosofen Theodore Adornos utmaningar under exil åren i New York och Los Angeles:

Det var först då han var i exil, eller så här påstår i varje fall Herbert Marcuse, som Adornos ‘rädsla för tillvaron förskansade sig i hans kropp och hans sinne’ i den mån att för honom ‘blev livet och tänkandet samma sak’. Smärtan i ljuset av förlusten av den familjära europeiska omgivningen utlöste en bottenlös sorg i honom. […] Exilen är ’inget’ äventyr, rättare sagt är den Hitlers triumf.

Här blir det tydligt hur tankevärlden blir en tillflyktsort för Adorno efter att han förlorat känslan av hem.

Existentiella kordinater

För att vi skall kunna orientera oss i världen krävs det att det finns ett nav, utan nordpolens magnetiska dragningskraft fungerar inte kompassen, utan riktning tvingas vi ständigt att spekulera och rationalisera, att bedöma omvärlden. Det är det här som tänkandet till en stor del innebär.

Då Adorno flyr in i filosofin är det för att han tappat koordinaten i den materiella världen, platsernas förhållande till varandra och hans eget förhållande till platserna har rubbats och livet blir ett ihärdigt försök att återställa en begriplig ordning.

Adorno blev tvungen att försätta sig i exil på grund av att Hitler kom till makten i Tyskland. Under hans exil i USA blev Adornos alienation själva källan för hans tänkande.

Det här är en slags strategi för dem som förlorat sina koordinater. Det naturliga är, så som filosofen Jakob Meløe uttrycker det, att vi: ”gör oss själva hemmastadda i språket genom att göra oss själva hemmastadda i världen” .

För dem som förlorat sina fästpunkter i världen, blir processen ofta omvänd, man försöker hitta fotfäste i världen genom att söka fotfäste i språket.

Förlust och hemkomst

Antropologen Michael Jackson skriver om de australiensiska aboriginerna och deras strävanden att återuppta de platser i vildmarken som någon gång utgjort deras hem. Genom fruktansvärda statliga ingrepp under hela 1900-talet blev aboriginerna förflyttade omkring i Australien.

Resultatet av det här var en rotlöshet och alienation som mynnade i fattigdom alkoholism och utslagenhet. Det handlade inte enbart om erövring av aboriginernas land, det fans också ett statligt initiativ att radera aboriginernas kultur och identitet. 100 000 barn omhändertogs från föräldrarna och placerades i statliga hem varefter de adopterades av vita föräldrar.

Adoptivföräldrarna uppmanades att dölja allting som de visste om barnens bakgrund, barnen växte upp som vita australiensare utan uppfattning om sina rötter.

Samtidigt bar de här barnen ständigt på en känsla av att inte höra hemma i de omständigheter som de tvingades in i.

Varje omhändertaget barns uppväxt ledde till en punkt då en slags insikt om att någonting är totalt fel, förvridet och malplacerat började anmäla sig.

I kontrast till alla tankar om postmoderna kosmopolitiska livsprojekt där man kan ge upp identiteter och begränsningar, handlar det här om en väldigt konkret förlust av rötter.

Barnen revs från sina släktingar, sin jord och sitt hem. Samtidigt vittnar den här omplacerade generationens erfarenheter om att rotlöshet alltid uppstår just på grund av att vi har rötter, vi kan inte klippa av banden till vår härkomst utan smärta, slitning och trångmål.

Den här smärtan kan inte botas med vare sig nationalism eller kosmopolitiska livsmönster, den går djupare än så.

Återförena barnen

Under 1980-talet uppstod rörelsen Link-up som tog sig an det smärtsamma projektet att återförena barnen med deras biologiska familjer. I många fall utgjorde de här återföreningarna svåra situationer, för vissa var det för sent att återuppta den känslomässiga och kulturella kopplingen med föräldrarna.

För andra skedde övergången smärtfritt, de här barnen upplevde återföreningen som en hemkomst, som ett upphörande av den gnagande känslan av att vara malplacerad. Det uppstod också en rörelse av repatriering till de orter som hade utgjort aboriginernas mark, nya samhällen uppstod på de platser där aboriginernas byar hade stått.

I de här samhällena upphörde ofta symptomen av rotlöshet – alkoholismen, drogberoendet, uppgivenheten. Jackson skriver: ”hemma är där var du känner dig fri att vara dig själv utan ursäkt och tvivel” .

Här handlar det om att hitta hem igen, det innebär att hitta tillbaka till en plats som möjliggör ett friktionsfritt förhållningssätt till tillvaron.

Kartan och platsen

Man kan skönja ett längre historiskt förlopp som sammanhänger med omdefinieringen av begreppen plats och hem som börjar med en filosofisk och vetenskaplig omvandling.

Från 1400-talet framåt började man upprätta ett system som delade upp världen i ett rutnät av meridianer (latitud och longitud).
En startpunkt för den här utvecklingen var då Ptolemaios bok om geografi hämtades till Florence från Bysans. Florens var under den senare medeltiden ett centrum för kartografisk forskning.

Ptolemaios geografi stakade ut riktlinjer för en primitiv version av den världsbild vi har idag. Det här projektet uppstod i och med att man ville utarbeta kartor för att kunna navigera haven.

Man kunde säga att i den här utvecklingen blev rummet eller platsen rationaliserad.

Rutnätet berättar exakt på vilken punkt (plats) du är och hur den punkten förhåller sig till alla andra punkter (platser). Idag kan vi med hjälp av personliga navigatörer i mobiltelefoner, i varje ögonblick, fastställa vilken plats vi befinner oss på i förhållande till alla andra platser.

Ramieza Mahdi
Ramieza Mahdi Bild: Ramieza Mahdi Somalia,Flykting,kvinnor,vasa,Mogadishu

Det här har sina fördelar, till exempel för flyktingar som måste navigera sig fram på främmande hav och främmande kontinenter kan en mobiltelefon med en navigatör vara en livsviktig ägodel.

Den här exakta definitionen av positioner innebär givetvis inte att flyktingarna kan känna sig hemma på varje plats. Vetskapen om var vi är geografiskt sett i förhållande till alla andra platser, har föga att göra med vårt sätt att etablera ett förhållningssätt till en plats.

Den här kunskapen hjälper oss inte att rota oss.

Upplevd och geografisk plats

Här finns en uppdelning mellan den upplevda platsen och den teoretiserade och rationaliserade geografiska platsen. Om vi tänker oss att platsen definieras av dess position i rutnätet, förbiser vi att platsen i grunden definieras av vårt mångformiga förhållande till platsen.

Att känna sig hemma någonstans har mindre att göra med vilken position eller plats man befinner sig på, mer att göra med hur man etablerar sig, skapar ett förhållande till platsen. Efter att vi etablerat en plats som ett hem glömmer vi ofta bort att den här platsen också någon gång varit främmande för oss, att vi måste nöta in våra fotspår för att göra platsen till vår egen.

Det nav som jag hänvisar till tidigare, finns inte där som givet.

Platsen och ordet

Filosofen Jakob Meløe har undersökt förhållanden mellan vissa kulturspecifika begrepp och platser inom samhällen vid Lofoten i Norge. Han beskriver fiskarsamhället ingående, genom att lyfta fram deras begrepp och verktyg.

Meløe skriver om fiskebåtarna, seglen, skären och fjordarna, han skriver också om begreppet ”naturhamn” på ett sätt som belyser hur språket är fjättrat i världen.

Att tala om en naturhamn innebär någonting grundläggande för de som är förtroliga med dess innebörd.

Hav och klippor på Våtskär
Hav och klippor på Våtskär Bild: Yle/Fredrika Sundén fsbilder,hav,Skärgård,klippor

Som en som inte tillhör en sjöfarande kultur kan jag givetvis förstå vissa aspekter av innebörden, jag kan skriva in ordet korrekt i en mening, jag vet att det syftar på en hamn som inte är skapad av människohänder och jag förstår att en hamn måste vara tillämpad för båtar och så vidare.

Men för människor vars leverne bygger på fiskeriet har ordet en djupare mening. Begreppets egentliga mening uppstår i förhållande till den praxis som begreppet ingår i.

Man ville kanske säga att det inte bara är ett ord för dem, men den här formuleringen är otydlig.

För sjöfarande folk är en naturhamn en tillflyktsort under dåliga väderförhållanden. För att kunna förstå begreppets innebörd måste man kunna urskilja en naturhamn i landskapet av hav, öar och skär, man måste kunna bedöma hur en kust skall vara formad för att den skall vara tillräckligt djup för en fiskebåt.

Meløe beskriver egenskaperna så här:

"Den måste vara minst 4 meter djup, då det är lågvatten, dess botten måste vara av ett material som håller ett ankare även om vinden pressar mot båten med styrkan av en storm, och dess omgivning av skär och öar måste vara sådan att det är möjligt att närma sig hamnen i alla väder” och ”utan fiskarens livsform och verksamhet går det inte att se sådana formationer, eftersom det inte fins ögon som kan se dem. […]

Om det inte fins några fiskare, eller annat sjöfarande folk som söker skydd mot dåligt väder, då fins det inga skyddshamnar ."

För att förstå en viss plats och ett visst landskap måste vi vara i kontakt med de kulturer och människor som kan uppskatta det här landskapet, för vilka den här platsen har en uppgift, för vilka platsen, som kanske ter sig främmande i våra ögon, är ett hem.

Det finns ingen given gräns för vilken plats som kan bli vårt hem, de nav vi skapar uppstår också tydligt genom vår kontakt med andra människor

Antony Fredriksson är filosof.

Antony Fredriksson
Antony Fredriksson Antony Fredriksson Bild: Privat antony fredriksson

Litteratur:

Brunkhorst, Hauke (1999), Adorno and Critical Theory (University of Wales Press).

Jackson, Michael (1995), At Home in the World (Duke University Press).

Meløe, Jakob (1988), “The Two Landscapes of Northern Norway”, Inquiry, vol. 31.

Meløe, Jakob (2005), “Words and Objects”, Publications from the Wittgenstein Archives at the University of Bergen, 17/2005.
http://www.jakobmeloe.com/wp-content/uploads/2015/04/Words-and-Objects1.pdf

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje