Hoppa till huvudinnehåll

Tomas Jansson: U2s Bono räddade mig ur ordningsmännens järngrepp

Bildmontage med sprattlande fötter och Bono.
Bildmontage med sprattlande fötter och Bono. Bild: Tomas Jansson, fotocollage: Lotta Sundström tomas jansson och bono

Ibland är livets oförglömliga ögonblick sådana att man först långt senare förstår hur speciella de var. Som att genskjuta Bono backstage efter gruppens Finlandspremiär på Ruisrock för 35 år sedan. Tomas Jansson minns sekunderna då Bono vände sig om, och hittar killen som sjöng i Bonos mikrofon.

U2 måste vara det rockband som flest människor i världen har någon egen personlig historia att berätta om.

Min historia börjar hösten 1981 i en Stockholmslägenhet på Drottninggatan. Jag har nyligen släppts fri från Dragsvik efter månader av värnplikt som fått mig att missa all ny musik. Nu hänger jag ensam i lägenheten under ett par eftermiddagstimmar, och i brist på annan sysselsättning snurrar jag igång singeln som min värd har lämnat efter sig på skivtallriken.

Jag är helt oförberedd. Ett offensivt gitarrintro, en så passionerad röst, ett sound som jag aldrig har hört tidigare. Det slår direkt och totalt för att upplevelsen kommer så oväntat, sologitarren som kompgitarr, rösten så fylld av ungdomens alla stora känslor. If you walk away walk away, walk away walk away, I will follow...

Då jag kollar in texten på singeln ser jag namnet U2 för första gången, och så blir det irländska bandet min första rockupplevelse som är jag på riktigt, inte det minsta influerad av storabrorsans skivhylla utan bara jag, som en första kärlek, och då gruppen ett knappt år senare kommer till Åbo och jag som 20-årig sommarjournalist sänds iväg för att bevaka Ruisrock-festivalen, vet jag att jag måste träffa dem.

Då min arbetsgivare sedan glömmer (!?!) att berätta om U2s presskonferens, återstår bara en chans.

Att genskjuta Bono efter spelningen.

U2s Bono på Ruisrockscenen 1982.
En ung Bono på Ruisrock 1982. U2s Bono på Ruisrockscenen 1982. Bild: Bo Strandén Ruisrock,rivet ur mitt arkiv

U2 går från kultband till rockjätte

Det var under 1980-talet som U2 växte från kultband till stort indieband, och med The Joshua Tree (1987) vidare till en av världens största rockgrupper. Skivan sålde snabbare än någon annan skiva i brittisk pophistoria (300.000 på två dygn!), på två år hade den sålt 15 miljoner exemplar, och många ursprungliga fans började beskylla bandet för att ha sålt sin själ för kommersiell framgång.

Jag hörde också till dem som kunde dissa storsäljare av principiella skäl. Det var ett arv från punken, att det som säljer för bra inte kan vara riktigt äkta. Men i fallet U2 måste jag ge mig. Jag vet ingen storsäljare som känslomässigt komprimerar andra halvan av 80-talet så väl som The Joshua Tree, liksom Achtung Baby (1991) komprimerar det tidiga 90-talet. Och då, tänker jag, spelar försäljningssiffror ingen roll.

Tillbaka till Ruisrock

Men nu är det augusti 1982, lördagen den 7e.

Ruisrock det året är ett publikmässigt misslyckande. Det är 25 grader varmt på dagen, kanske för varmt för rockpubliken. Om en Ruisrockdag 2017 lockade 35.000 personer, är det bara 7.000 som dyker upp då U2 gör sin Finlandspremiär. Om jag minns rätt är det första året som arrangörerna väljer att inte bygga upp ett högt stängsel mellan scenen och festivalområdet - publiken hade ju ändå alltid förr eller senare rivit ner det. Däremot är alkoholförsäljning fortfarande strikt förbjuden, och istället försöker många smuggla med sig någonting eller slukar allt för mycket innan de tar sig in till festivalområdet.

I väntan på U2 älskar jag Au Pairs, men jag är helt av samma åsikt som Bono då han vrålar ”Festivalen börjar nu!” då gruppen äntligen stiger upp på scenen. Eller då han ropar ut över havet mot dem som tar en simtur i värmen; ”simma hinner ni på er semester, nu ska ni komma hit!”

U2 på Ruisrock-scenen 1982.
Bono och U2 på Runsala 1982. U2 på Ruisrock-scenen 1982. Bild: Tomas Jansson rivet ur mitt arkiv

Gloria öppnar konserten, jag får höra I Will Follow som hade skakat om mig i Stockholmslägenheten, Rejoice spelas live för sista gången (”I can't change the world, but I can change the world in me”). Det blir en konsert som är som en explosion av lust och hopp och energi och vrede och kärlek, ett av 80-talets absolut största Ruisrock-ögonblick. Bono som är så kaxig på scenen, klättrar längs PA-utrustningen upp mot scentaket, så fylld av en 20+pojkig ”nu erövrar vi världen”-attityd. Precis sådär som man ser på videon från spelningen på Roskilde-festivalen några veckor innan Åbo.

Då U2 spelar I Will Follow en andra gång, som encore, söker jag mig backstage och missar sista låten, Neil Youngs Southern Man. Det är då som Bono frågar om någon i publiken kan texten, hissar ner mikrofonen, en Borgåkille hinner först - och börjar sjunga Lou Reeds I'm Waiting for the Man.

35 år senare minns numera åboländska John Paavola att han inte riktigt visste vilken låt bandet spelade, men "I'm waiting for the man måste ju sjungas".

- Efter det blev jag U2-fan omedelbart, berättar han idag.

- Det var energin och det fräscha greppet och den sanslösa gitarren och låtarna och Bonos sång, allt gick hem totalt. Så veckan efter Ruisrock köpte jag alla skivor som fanns.

Men då John sjöng "twentysix dollars in my hand" stod en 20-årig rockjournalist redan backstage, och väntade.

Bono hinner redan försvinna...

I början av 80-talet är det möjligt att med hjälp av något simpelt paffpresskort slinka in backstage, så nu står jag och väntar på att U2s spelning ska ta slut. Då bandet sedan kommer ner från scenen går jag fram, jag hinner säga något, minns inte vad, jag är sannolikt fullproppad av adrenalin och lyckas inte memorera mycket annat än att vi hinner promenera bara några sekunder bredvid varandra.

Sedan lyfts jag upp i luften av två ordningsmän.

Det tar några sekunder, tio kanske, jag hinner redan se Bono försvinna, men så märker han att den där killen som inte ser äldre ut än 16 plötsligt har försvunnit någonstans.

Då ser han sig om, ser mig sprattla med benen i luften, kommer tillbaka till mig och förklarar att man genast efter spelningen alltid går på väldigt höga varv. Men ”om du väntar en halv timme så kan vi prata”.

Bono 1982.
Bono backstage, Åbo 1982. Bono 1982. Bild: Tomas Jansson rivet ur mitt arkiv

Ordningsmännen släpper taget, och jag är överlycklig. Bono har gett mig tillstånd att stanna.

Jag tvivlar aldrig en sekund på att han faktiskt kommer att hålla sitt löfte, och efter en halvtimme står han där framför mig igen.

Jag har sparat min 35 år gamla artikel som hjälper mig att minnas vad Bono hade att säga, hur han ”vill få kontakt med mänskor”, om kampen mot det hat som fyller världen, kampen mot likgiltighet. ”Likgiltigheten är som en öppen grav. Se på punkgrupperna som kämpade mot allt instängt och all elitism, nu är de likadana själva”.

Intervju med Bono från 1982.
Uppslaget i Åbo Underrättelser med Bono-intervjun, augusti 1982. Den "finlandssvenska debuten" syftar på Nagugruppen Allright Band som spelade på festivalen samma år. Intervju med Bono från 1982. Bild: Tomas Jansson/YLE tomas jansson

Och så avslutar han med ett ”God bless”. En irländsk 22-årig killes avskedshälsning till en finländsk 20-åring.

Det är min allra första intervju med en utländsk rockartist, och samtidigt den största mest osannolika helt egna rockintervju som jag någonsin har gjort.1982 är jag för ung för att förstå hur stort det är, men jag är förstås nöjd, för att jag har lyckats förverkliga min vansinniga plan och fått femton minuter med min första riktigt egna rockhjälte.

Att U2 skulle finnas och göra en jättelik utsåld stadionturné för nästan tre miljoner personer runtom i världen 35 år senare, 2017, är inte precis något som jag kunde föreställa mig då.

Magisk stund i Stockholm

Tre år efter Ruisrock vet redan hela världen vad U2 är efter gruppens 20 minuter på LiveAid-spelningen, och jag får min nästa oförglömliga U2-upplevelse.

Stockholm. Hösten 1985. En fantastisk spelning som avslutas med det som sägs vara historiens längsta version av 40’.

”How long, to sing this song”. Hela Ishallen sjunger med. Också då Bono lämnar scenen fortsätter vi sjunga. Alla utom trummisen Larry Mullen Jr lämnar scenen men publiken fortsätter sjunga, fortsätter ännu när vi lämnar Ishallen, ännu i tunnelbanans gröna linje hela vägen fram till T-Centralen sjunger vi ”how long, to sing this song” i kör. Tiotals och åter tiotals unga människor som aldrig har sett varandra tidigare och aldrig kommer att träffas igen, men som nu lever tillsammans i en stund vi aldrig kommer att glömma.

Ännu idag kan det suga till i maggropen varje gång jag hör en liveversion av den låten.

Det var åren innan U2 blev ännu mycket större än punkgrupperna som Bono bakom Ruisrockscenen hade beskyllt för att ha glömt sina rötter. Och kanske var det just det som fick honom att efter den jättelika Joshua Tree-turnén (1987) säga att bandet behöver en timeout.

När de sedan kom tillbaka var de bättre än någonsin.

För mig är 90-talets ZooTV-turnéer den ultimata U2-upplevelsen. De tre Ishall-konserterna i Sverige 1992, med ABBAs Björn & Benny som specialgäster under covern Dancing Queen i Stockholm, och Stadionturnén 1993 med den banbrytande multimediashowen i fonden inklusive direkt satellitkontakt till unga människor i krigets Sarajevo.

Men sekunderna backstage i Åbo då Bono vänder sig om, och minuterna med allsång i Stockholms tunnelbana, det är ögonblick som är ovärderliga. Då slumpen stiger fram och ger dig en upplevelse som du aldrig trodde var möjlig.

U2-biljetter.
U2-biljetter. Bild: Tomas Jansson/YLE tomas jansson

Rivet ur mitt arkiv

I artikelserien minns Tomas Jansson en stor journalistisk upplevelse som firar jämna år just den månaden.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje