Hoppa till huvudinnehåll

”Vågade knappt äta frukost” – från slutet, splittrat och dystert landslag till ny svensk framgångssaga

Angelica Bengtsson VM 2017.
Angelica Bengtsson har upplevt en tydlig förändring i känslan inom landslaget. Angelica Bengtsson VM 2017. Bild: Bildbyrån / All Over Press Angelica Bengtsson

Svensk friidrott upplever en ny vågtopp efter det enorma tomrummet 2000-talets storstjärnor lämnade efter sig. En ny generation har klivit fram och bildat en gemenskap där idrottarna sporrar varandra.

En enorm framgångsvåg sköljde in över svensk friidrott i början av 2000-talet. Kajsa Bergqvist, Stefan Holm, Christian Olsson, Carolina Klüft och Susanna Kallur håvade in mästerskapsguld efter mästerskapsguld.

Kulmen nåddes i OS i Aten 2004, då såväl Klüft, Olsson som Holm vann guld och Sverige var fjärde bästa nation i medaljstatistiken.

Men plötsligt tog det slut.

Från 2007 – då Klüft för tredje gången korades till världsmästare – fram till London 2017, hade inte det svenska juniormaskineriet producerat en enda medaljör på OS eller VM-nivå utomhus. Endast Etiopienfödda Abeba Aregawi hade brutit mönstret.

Nu är Sverige på väg mot nya glansdagar.

”Dyster stämning”

Diskuskastaren Daniel Ståhl bröt redan den tio år långa medaljlösa sviten och Sverige är halvvägs till målet på tio finalplatser – vilket skulle vara alla tiders rekord.

– Det är verkligen en jättehärlig känsla i landslaget, säger stavhopparen Angelica Bengtsson till Yle Sporten. Vi har bra sammanhållning och gläds med allas framgångar. Det är jättekul!

Angelica Bengtsson och Michaela Meijer, inomhus-EM 2017.
Jämnåriga Angelica Bengtsson (t.v.) och Michaela Meijer har följts åt sedan junioråren. Angelica Bengtsson och Michaela Meijer, inomhus-EM 2017. Bild: Bildbyrån / All Over Press Angelica Bengtsson,Michaela Meijer

Den tidigare juniorvärldsrekordhopparen gjorde sitt första seniormästerskap i EM 2010 och är numera trefaldig EM-bronsmedaljör (en gång ute, två gånger inne).

– I början tyckte jag inte det var så roligt att tävla på seniormästerskap. Det var ganska slutet och dyster stämning på något sätt. Stjärnorna hade precis slutat och landslaget var splittrat, berättar nu 24-åriga Bengtsson.

– Under många tidiga år i seniorlandslaget satt man bara på sitt rum och vågade knappt gå och äta frukost. Nu kan jag sätta mig bredvid vem som helst på frukosten eller middagen och ha det jättetrevligt.

Tornéus: Gemenskapen betyder väldigt mycket

En av få svenskar som regelbundet kunnat mäta med sig världseliten under de senaste tio åren är Michel Tornéus, som tagit sex mästerskapsmedaljer i längdhopp.

– Vi jobbar individuellt, men har samtidigt en väldigt stark lagkänsla, beskriver han den svenska modellen.

– Som i Finnkampen där vi verkligen är ett stort lag. Alla fokuserar sig på sitt eget, men hjälper också de andra. Den gemenskapen betyder väldigt mycket.

Med sina 31 år hör Tornéus till de rutinerade landslagsrävarna som fått se de lovande juniorkullarna ta allt mer plats. Det är bara kul att få visa vägen, säger han – precis som supergenerationen vägledde honom.

– Jag fick redan vara med ”Carro” och gänget, och har verkligen varit med på hela resan. Det är nog mycket tack vare dom vi har de här ungdomarna vi nu har. De var otroligt bra förebilder.

Michel Tornéus, VM 2017.
Michel Tornéus stöder sina yngre landsmän så mycket han kan. Michel Tornéus, VM 2017. Bild: Bildbyrån / All Over Press Michel Tornéus

Angelica Bengtsson hör till de största diamanterna i juniorgenerationen som börjat slå sig igenom. Ungdomarna har inte tagit stress över att lyfta svensk friidrott – tvärtom.

– Under svackan på seniorsidan gick det hela tiden väldigt bra på ungdoms- och juniormästerskapen, och vi unga har hela tiden tänkt att vi kan ta över tronen i Sverige.

Samarbete betyder allt

Bredden är redan nu betydligt bättre än under den gyllene generationens storhetstid. Förutom trippelgulden hade Sverige exempelvis inte en enda finalplats i Aten-OS 2004.

Till London har förbundskaptenen Karin Torneklint skickat den största truppen (32 idrottare) Sverige haft i ett internationellt friidrottsmästerskap sedan hemma-VM i Göteborg 1995.

– Det är väldigt mångas fantastiska arbete som bidrar till framgången, säger hon. Det känns som om vi har ett väldigt härligt gäng där alla verkligen är beredda att lägga ner all tid som krävs för att bli så här bra.

Vestein Hafsteinsson och Karin Torneklint kramar om Daniel Ståhl, VM 2017.
Karin Torneklint gratulerar VM-silvermannen Daniel Ståhl i London. Vestein Hafsteinsson och Karin Torneklint kramar om Daniel Ståhl, VM 2017. Bild: Bildbyrån / All Over Press Daniel Ståhl,Karin Torneklint,Vestein Hafsteinsson

Torneklint, som i tiderna tränade häcklöparen Susanna Kallur till tre EM-guld, kom in som förbundskapten för fyra år sedan. Hon vill inte betona sin egen roll i uppsvinget, hon har endast förstärkt arbetet som redan var påbörjat.

I Sverige koncentreras mycket resurser till omkring tio starka föreningar som sedan ska erbjuda topptalangerna bästa möjliga förutsättningar. Där spelar tränarutbildningen en central roll.

– Vi har börjat jobba med prestationscentrum för de olika grengrupperna där man samlas väldigt ofta, alla kast-, hopp- och sprintcoacher tillsammans och så vidare. Det är ett tänk vi verkligen känner för, säger Torneklint.

– Vi vill att coacherna samarbetar så mycket som möjligt och jag tror det faktiskt hjälper. Vi har fått coacher att jobba tillsammans på ett bättre sätt, man hjälper och lär varandra.

”Ger en glädje i idrotten”

Samarbetstänket gäller i allra högsta grad även idrottarna. Man gör så mycket som möjligt tillsammans över grengrupper för att bygga teamkänslan.

– Det är viktigt att alla känner att man är en i gänget. Det gör det så mycket roligare. Även om man inte lyckas har det kanske ändå varit en bra upplevelse att vara med, vilket gör att man vill satsa ännu mer för att lyckas nästa gång.

– Jag tror det ger en glädje i idrotten, som sedan skapar framgång på lång sikt. Att det verkligen är roligt att vara en del av landslaget tror jag är den viktigaste sporren.

Hjälper en god gemenskap faktiskt själva prestationen ute på banan?

– Det tycker jag faktiskt. Väldigt mycket, svarar Angelica Bengtsson. Man vet att alla sitter på läktaren och hejar på en, och det skapar en glad stämning. Man kommer till innerplan och ler. Det gör verkligen en jättestor skillnad.

Läs också

Nyligen publicerat - Sport