Hoppa till huvudinnehåll

Kjell Westö skriver om makt och minne i sin nya roman

Författaren Kjell Westö
Författaren Kjell Westö är aktuell med den nya romanen "Den svavelgula himlen". Författaren Kjell Westö Bild: Marica Rosengard Kjell Westö

I dagarna ger Kjell Westö ut den brett upplagda episka romanen Den svavelgula himlen som omspänner en tidsperiod på närmare femtio år och som i första hand handlar om den starka men komplicerade vänskapen mellan jagberättaren och syskonen Alex och Stella Rabell.

Den svavelgula himlen är en berättelse om generationer och om familjeband, om kärlek och vänskap över tid, men också en skildring av hur vi stämplas av klass och den miljö vi fötts till.

I den nya romanen finns blinkningar, referenser och anspelningar på händelser och personer i Kjell Westös tidigare produktion liksom centrala tanketrådar och teman som återkommer – hur medvetet är detta grepp?

Jo det är medvetet. Jag har tänkt mig att Den svavelgula himlen kanske är den sista romanen av den episka typen som jag skriver dvs. en roman där man följer ett stort persongalleri fördelat på flera generationer under flera årtionden.

Med den tanken i bakhuvudet har jag gjort medvetna blinkningar. Här finns ett tydligt berättarjag som är en anonym författare som någon gång på 1990-talet har skrivit en succéroman med titeln Drömmaren vid Smedsplan. När han på ett ställe redogör för handlingen i romanen kan man ju tycka att den till en del påminner om en roman med titeln Drakarna över Helsingfors.

Andra blinkningar är kanske inte lika tydliga, de är mer subtila, som när berättarjaget äntligen lyckas få en ny roman skriven och har framgång med den så köper han en sportbil av samma märke som huvudpersonen i min roman Lang.

Här finns en pappa som är fiskegalen precis som pappagestalten Werner Skrake var i romanen Vådan av att vara Skrake. Detta har jag gjort helt medvetet, som ett slags ekokammare med blinkningar till tidigare böcker.

Men romanen landar å andra sidan i nuet och lyfter fram den nu unga vuxna generationen, dvs. 20-30-åringarna som är födda på 1980-90-talet. Det har också varit medvetet eftersom jag vill att berättelsen ska peka framåt.

Berättarjaget i romanen, som rent åldersmässigt tillhör min egen generation, säger också i romanen att de kommande berättelserna ska berättas av andra, av de som är unga idag.

Någonting hände med mitt skrivsätt när jag skrev min förra roman, Hägring 38. Jag hittade ett stramare och mer preciserat språk, och det som jag också försökt göra i den här romanen är att försöka kombinera detta stramare språk med den episka berättarglädje som jag haft i mina tidigare romaner. Också på det sättet är den här nya romanen ett slags sammansmältning och sammanfattning.

Romaner av Kjell Westö.
Kjell Westös nya roman ekar av händelser, platser och personer från tidigare verk. Romaner av Kjell Westö. Bild: YLE/Marit Lindqvist Kjell Westö

Att jag säger såhär betyder ju inte att jag kommer att sluta skriva romaner, men jag är redan en bit inne i en ny roman och den kommer att bli annorlunda och jag inbillar mig att jag kommer att skriva en annan typ av berättelser i framtiden, om jag får ha förståndet och hälsan i behåll.

I en intervju jag läst med dig har du sagt att du ofta utgår från bilder när du börjar skriva på en ny berättelse – en faktiskt och konkret bild eller en fantasibild. Vilka bilder hade du som grund för Den svavelgula himlen?

Absolut! Processen med att skriva böcker är ju väldigt lång, och jag minns att jag fick de allra första lösryckta tankarna och idéerna till romanen sommaren 2013 när Hägring 38 var färdigt skriven och skulle komma ut.

I augusti 2014 satt jag ute på landet på stugan och där började jag se gården Ramsvik framför mig, platsen som spelar en central roll i Den svavelgula himlen. Jag började också se gestalterna Alex och Stella framför mig. I januari 2015 hade jag möjlighet att vistas i Visby och då började skriva scener.

Jag jobbar dels med fantasibilder och med bilder jag sett i verkligheten. Alex och Stella är givetvis fantasifigurer utan förebilder i verkligheten.

Men bland de första scener jag skrev utan att känna till bokens struktur var en scen i boken som utspelar sig i början av 2000-talet när bokens huvudperson en tidig morgon är på väg till en tv-diskussion på SuomiAreena i Björneborg. I arla morgonstund passerar han en båt där tre påklädda män mer eller mindre har en naken kvinna fången på båten. Det här är en outplånlig scen som jag sett i verkligheten.

Jag är nog en författare som är starkt scen- och bildfixerad. För att komma igång måste jag ha starka scener och bilder framför mig, det räcker inte med att jag har en storyidé. I hög grad handlar det också om människorna som ska växa fram inom en.

Pärmen till Kjell Westös roman "Den svavelgula himlen".
Pärmen till Kjell Westös roman "Den svavelgula himlen". Bild: Schildts & Söderströms förlag Kjell Westö

I början av 2000-talet bad en bloggare mig säga med en mening varför jag skriver och jag svarade att jag skriver för att konstiga människor dyker upp i mitt huvud, börjar prata och vill ut därifrån.

Hela mitt vuxna liv har jag varit säker på att om jag inte haft den här kanalen för allt jag ser i mitt huvud, att skriva berättelser, skulle jag antagligen ha blivit tokig på ett eller annat sätt.

Historien omspänner en tid på närmare femtio år från år 1969 till hösten 2016 med tillbakablickar till tiden för Finlands självständighet och krigsåren. Sommaren 1969 blir en avgörande tid för den då 10-åriga anonyma jagberättaren som under vistelsen på sommartorpet på landet strax utanför Helsingfors lär känna syskonen Alex och Stella som vistas på gården Ramsvik.

Mötet mellan jagberättaren och syskonen Rabell blir ett möte mellan olika samhällsklasser där jagberättaren kommer från en lägre medelklassfamilj och syskonen Rabell tillhör en välbärgad företagarfamilj. Det här är en vänskap som antagligen inte skulle ha uppstått under normala omständigheter i staden, men som är fullt möjlig på landet som blir ett slags frizon.

De här sommarparadisen är rätt så ikoniska ställen att placera en berättelse på. Det här är rätt typiskt för framför allt den nordiska litteraturen – i Svenskfinland har vi goda exempel i t.ex. böcker av Tove Jansson eller Monika Fagerholm.

Och det är just som du säger att dessa sommarvisten är som ett slags parallella universum där det kan ske möten som kanske inte skulle ske under mer rigida omständigheter som finns såväl i storstaden som i småstaden.

Sommardag i skärgården.
Sommardag i skärgården. Bild: Yle/Lotta Sundström lugnt vatten

I Den svavelgula himlen finns ett kompisgäng som håller ihop och håller kontakt under alla decennier, trots att de kommer från olika sociala bakgrund och trots att deras liv utvecklar sig mot olika håll. Den sociala dynamiken och maktspelet ser olika ut under olika årtionden och skeenden i deras liv.

Ett centralt tema i Den svavelgula himlen är makt – och makten kommer till uttryck på olika sätt: man kan vara maktlös, man kan tillskansa sig makt med olika medel, man kan få makten i arv och vara maktfullkomlig … Varför intresserar du dig så mycket för makt?

En jättebra fråga som jag har svårt att svara på eftersom jag inte satt ord på det sådär tydligt och konkret.

Men när jag ser tillbaka på det jag skrivit inser jag att de maktrelationer och den maktdynamik som finns mellan människor alltid har fascinerat mig.

En förklaring är möjligen att jag ser sådant. Redan som barn hade jag en tendens att ta ett steg bakåt och iaktta situationer. Jag kan inte säga att jag har ett öga för sådant eftersom det låter som om jag skulle ge mig själv en egenskap som ingen annan har. Jag tror att vi alla har den egenskapen och ser dessa saker om vi vill.

Jag har bara alltid varit fascinerad av dehär frågorna. Om makt, men också all social dynamik mellan människor - det handlar om hur vi förhåller oss till varandra, om överläge och underläge, om vad som kännetecknar ett förhållande med riktig tillit, förtroende och balans. Vänskap, kärlek, släktskap. Och framför allt om hur det går snett.

Alla konflikter, gräl och i förlängningen krig vi har människor emellan beror ju på att vi har svårt att relatera till varandra. Och någonting i mig har alltid velat undersöka detta.

Kjell Westö
Kjell Westö återvänder ständigt till frågor om makt och minne i sina verk. Kjell Westö Bild: Yle/ Sofie Gammals Kjell Westö,författare

Nämner man ordet makt så tänker de flesta på maktmänniskor och stor ekonomisk makt. Men makt finns i alla relationer, mellan föräldrar och barn och i högsta grad i kärleksrelationer. När det går snett i en relation handlar det oftast om att något gått snett i maktbalansen.

Jag har aldrig skrivit en renodlad kärleksroman, en thriller eller en politisk roman, mina böcker har många olika teman och handlar framför allt om att vara nyfiken på människan.

Men detta är nog det närmaste jag kommer att komma en kärleksroman. Här finns många bärande pelare, men den viktigaste stommen som håller ihop det hela är den vindlande märkliga relationen mellan jagberättaren och Stella. Deras relation ser olika ut under alla årtionden, men den finns ständigt där.

I boken finns ett stort persongalleri men det är framför allt jagberättaren och syskonen Rabell som är fokuspersoner. Ingen av dessa tre är särdeles lätta att tycka om, de har alla lätt narcissistiska drag. De har god vilja, men de är inte entydigt goda.

Vid sidan av att du skildrar utvecklingen mellan människorna skildrar du också ett samhälle och ett Finland i utveckling från slutet av 1960-talet fram till idag. I dina tidigare romaner har historien legat mer i förgrunden och nu är de historiska skeendena mera i bakgrunden, som en fond.

Under de trettio år jag skrivit prosa har jag gradvis försökt gallra i ymnigheten av tidsmarkörer.

I Drakarna över Helsingfors som utkom 1996 finns så mycket referenser till t.ex. popmusik att det kan bli för mycket. Alla är inte lika förtjusta i popmusik från 1969 till 1971 som jag, så jag har bok för bok försökt lära mig att smälta in det historiska materialet mera organiskt som fond för att kunna gå djupare in i människorna.

Jag vet att min iver att berätta om den historiska utvecklingen via olika berättelser och anekdoter har ätit av personskildringen. Under årens lopp har jag medvetet strävat efter att komma djupare in i människorna. Tiden skall helst finnas där på ett undermedvetet plan till hjälp för läsaren så man hänger med och har en känsla för i vilken tid vi rör oss utan att man skriver ut specifika årtal.

Finska soldater håller i en flygplansmotor från ett nerskjutet sovjetiskt flygplan i Munksnäs i Helsingfors under vinterkriget 1.12.1939.
Bild tagen under vinterkriget i Helsingfors. Finska soldater håller i en flygplansmotor från ett nerskjutet sovjetiskt flygplan i Munksnäs i Helsingfors under vinterkriget 1.12.1939. Bild: SA-kuva vinterkriget

I dina verk har du skildrat krigsåren på olika sätt, både vinter- och fortsättningskriget samt inbördeskriget, och i Den svavelgula himlen finns krigen också med på ett hörn.

Krigsåren finns med i berättelsen, men inskrivna i den äldre generationen och kan därmed ses skymta lite i backspegeln.

Jag ville inte att krigen skulle spela huvudrollen i den här berättelsen - även om romanen kommer ut i år när vi firar hundra år av självständighet och när det nästa år gått hundra år sedan inbördeskriget, ett år vi bör minnas och uppmärksamma.

Men de facto har jag aldrig skrivit uttalat om vinter- och fortsättningskriget – mina berättelser tar alltid slut strax innan, dvs. år 1938 eller börjar strax efteråt, år 1945-46.

Riktigt konkret har jag aldrig skildrat krigsåren eller den perioden, och det handlar framför allt om att jag växte upp i en familj där min farfar stupade under vinterkriget och min morfar stupade under fortsättningskriget. Det var en så stor sorg i min familj och min släkt att hela perioden varit orörbar.

Den här perioden är också så ikonisk i finsk historia att det finns oerhört mycket litteratur om själva krigshändelserna, så det kan vara svårt att komma med något nytt.

I mina romaner har jag täckt in Finlands 1900-tal rätt väl, men det finns en epok jag inte skrivit om än och det är mellanfreden från mars 1940 fram till midsommaren 1941. Vi lever i fred efter ett krig, men ett världskrig rasar ute i världen. Det dryga året skulle jag vilja skildra bara jag hittar rätt sorts berättelse.

Vid sidan av makttemat har du ett annat centralt tema som återkommer i boken, nämligen minnet: frågan om vad vi minns, vad vi väljer att minnas och hur vi förvränger våra minnen.

Det finns traumaforskning som visar att vi är beredda att helt och hållet utplåna minnen och att förvränga dem till sin motsats för att vi ska kunna överleva och hålla kvar en illusion av att vi är ”helgjutna och bra individer”.

I boken är minnet ett starkt och viktigt tema som kryper på under berättelsens gång.

Minnets bedräglighet kommer starkast till uttryck i slutet av berättelsen där det visar sig att jagberättaren vänt en situation till sin motsats för att kunna leva med sig själv. Han har svikit en vän och ljuger för sig själv för att kunna leva med sveket.

I boken finns ett kymriskt ord, hiareth, som betyder nästan samma sak som nostalgi. Ordet betecknar en sorts längtan efter ställen som aldrig funnits, platser man bara drömt om. Och det här ordet tycker jag sammanfattar rätt mycket av det du skriver om i dina berättelser, det drömda landskapet, minnenas landskap.

Minnen har alltid spelat en stor roll för mig. Om man som jag är utlämnad åt sin fantasi känns minnena och drömmarna, synbilderna, nästan lika verkliga som verkligheten.

Den spanska 1600-talsförfattaren Calderón har skrivit en pjäs med titeln Livet en dröm, och jag har ibland tänkt att det är paradoxalt att jag ägnat mig åt att skriva tusentals sidor i romaner och noveller när min livssyn egentligen kan sammanfattas i just de orden – livet en dröm.

Det finns en overklig kvalitet i livet som en del kanske är känsligare för än andra. Redan som barn kunde jag drabbas av att vara på en främmande planet eller från en främmande planet. Den här känslan finns i alla mina berättelser.

I Den svavelgula himlen finns två inledande citat varav det ena är tillskrivet Stella Rabell som lyder ”Känslan av déjà vu är bara ett slags ångest över att livet är så overkligt”.

Det är lite så jag tänker: har man detta sug i sig att uppleva eller att se overkligheten som lurar under ytan hela tiden är man prisgiven åt det. På det sättet har den här förmågan och kraften jag trots allt har att skriva de här berättelserna varit min räddning. Annars skulle den här konflikten mellan det overkliga och det verkliga i mitt huvud ha kunnat bli för svår att utstå.

Lyssna på intervjun med Kjell Westö:

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje