Hoppa till huvudinnehåll

Recension: I Westös roman vilar allt i ett särskilt ljus

kjell westö
kjell westö Bild: Marica Rosengard Kjell Westö

Anna Dönsberg har läst en roman där berättarens omsorg om själva berättelsen är ovanlig. I Den svavelgula himlen fördjupar Helsingforsskildraren Kjell Westö teman och perspektiv ur tidigare romaner.

I Den svavelgula himlen är de stora historiska skeendena inte lika närvarande som i Westös tidigare romaner. Däremot står frågor om klass, begär och vänskap fortfarande i centrum. Allt skildrat med stor värme och njutbart språk. Det märks att den här berättelsen har fått mogna.

Berättaren är inriktad på att skildra psykologin hos de personer han betraktar som sina närmaste. Med röntgenblick iakttar han sina medmänskor, men hans självkännedom är dålig. Läsaren får förlita sig på den information han kan förmedla. Vi får inte ens veta hans namn, bara att det är "konstigt".

Men var det verkligen så?

Mot slutet framkommer därtill att han inte kan lita på sina minnen. När det kommer till ett särskilt skamfyllt och brännande minne stämmer hans version inte överens med vad de andra närvarande minns.

Skildringen tar sin börjar en kväll i oktober när berättaren känner sig hotad av att någon bevakar honom från mörkret nedanför huset. Varför han känner sig hotad får läsaren veta mera om när berättelsen utvecklar sig.

Pärmen till Kjell Westös roman "Den svavelgula himlen".
Pärmen till Kjell Westös roman "Den svavelgula himlen". Bild: Schildts & Söderströms förlag Kjell Westö

I centrum av berättelsen står två killar som i tioårsåldern trots olikheter blir vänner, på den rikare vännens villkor dock. Vår berättare bjuds att övernatta på familjens överdådiga sommarställe Ramsvik där han möter en värld som lockar och förför. Alex Rabell och hans syster Stella blir magneter som drar berättaren till sig. Att bli utvald till vän är härligt för en ensam pojke som längtar efter gemenskap, så mycket att han förbiser de gliringar och den kyla som glimtar fram hos Alex mamma och farfar.

Efter några år kompletteras vänskapen till Alex med kärlek till Stella. Det blir en alltuppslukande och omöjlig kärlek som inte tar slut trots uppbrott och gräl.

Stadens som scen

En del författare skapar ett galleri av personer som återkommer i flera olika böcker i skiftande berättelser. Westös metod, som han använt sig av i flera romaner, är att skildra Helsingfors med omnejd under de tre senaste generationerna genom ett varierande galleri av personer.

I Den svavelgula himlen kretsar berättelsen kring sex klasskamrater, deras föräldrar och barn. Berättarperspektivet här gör att staden inte har huvudrollen. Den bildar istället den fond mot vilken tidsandan projiceras.

Har vi inte träffats förut?

Vår anonyme berättare påminner starkt om Riku Bexar i Drakarna över Helsingfors och Frank Loman i Gå inte ensam ut i natten. Alla tre lever ungefär under samma tidsepok; från början av 1960-talet framåt. Samma tid som Kjell Westö själv, förövrigt.

Som typer är de litterära gestalterna anpasslingar som vill smälta in. Det som också är gemensamt för dem är ett ganska avlägset förhållande till föräldrarna.

I Den svavelgula himlen förekommer en sorgsen mor som inte trivs på sommarstället. Berättaren ser hennes vantrivsel, men vet inte hur han ska nå eller trösta henne.

”Men jag fick inte ur mig orden. Jag hade det problemet med både mor och med far, jag lärde mig tidigt att läsa dem, precis som jag senare kunnat läsa andra människor fast jag alltid haft så svårt att förstå mig själv, men jag vågade aldrig berätta för dem vad jag såg, för jag var rädd att de inte skulle tycka om mig, jag var rädd att de inte skulle kunna se syftet och glädjen med en människa som jag.”

Den här känsligheten som övas upp i barndomen gör att han nog kan betrakta även sina vänners tillkortakommanden och arrogans med klarsyn, men inte ta avstånd eller framföra kritik. Medan de andra arbetar på sina karriärer hankar han sig fram med lärarvikariat tills han når framgång och berömmelse med romanen Drömmaren vid Smedsplan. Den blir en succé som han sedan försöker upprepa i de följande böckerna, med varierande framgång.

Denna förmåga att se andra parad med rädsla för att inte bli omtyckt förklarar också varför han fortsätter att hålla kontakt med dem. Även om han inser att det har sina risker att känna till arroganta människors innersta hemligheter:

”Ibland när det hårda ljuset tändes i Alex ögon tänkte jag på det: att jag befann mig i den klassiska biroll som kan medföra att man försvinner och att ens kvarlevor aldrig hittas.”

Alex är maktlysten och hänsynslös i sina affärer och redo att offra både vänner och heder i jakten på vinst. Han är en av dem som drar nytta av den överhettade marknaden vid 1980-talets slut, likt bröderna Ceder i Drakarna över Helsingfors.

Att få höra till

I sina romaner har Westö återkommande odlat tanken på att mönstret är det samma från generation till generation. Vi vill ha kärlek och vi vill höra till. Vi är beredda att gå långt för att få bekräftelse. Att inte få höra till är ytterst smärtsamt. I Den svavelgula himlen förekommer också flera generationer och bland dem en person som först släpps in i trollcirkeln och sedan fryses ut med fatala konsekvenser.

Medan Alex girighet främst gäller pengar så begär vår berättare kvinnor. Han pendlar mellan den stora kärleken Stella och Linda som hört till gänget sedan skoltiden. Hon får rollen som tröstare, under vänskapens täckmantel. Linda hör till umgänget trots att hon, liksom vår berättare, hör till ”de uppåtsträvande klasserna”. Hennes öde i den här berättelsen är tragiskt, men hon bär det med stor integritet.

Den underbara sexualiteten

Huvudpersonens relation i synnerhet till Stella är erotiskt glupsk och tärande. Sexskildringarna är många, men Westö lyckas lyhört skildra hur sex kan te sig olika under olika tider av livet. Hur den första gången kan vara lyckligt omtumlande, den djupa förälskelsen vara en andlös sammansmältning man inte kan få nog av och hur den redan ärrade och något desillusionerade sexakten är ett mer lågmält möte, snarare en trevande bekräftelse än ett oemotståndligt begär.

Berättaren gifter sig aldrig eller får barn, till skillnad från sina vänner. Han förblir även i det avseendet en betraktare, en klassisk outsider-figur. För att göra det trovärdigt låter Westö honom agera mellanhand mellan Alex och Stella som inte har kontakt på grund av en arvstvist. I något skede blir detta initierade utanförskap berättarmässigt aningen enahanda. Som läsare hade jag då önskat få ta del av även andras perspektiv, få andra sidor belysta.

Det som håller storyn levande är Westös blick för sina karaktärer som är full av engagemang och kärlek. De är omsorgsfullt tecknade och intressanta. Även när de skildras som motbjudande och våldsamma.

Författarens uppgift

Berättaren drivs av en vilja att berätta historien om dessa personer så som ingen annan skulle kunna göra det. Varför han egentligen vill det blir inte riktigt klart. Sin egen påvra släkt och sina österbottniska rötter skäms han för, medan han dras till mänskor med resurser. Kanske för att förmögna släkter, som Rabells, också har ett bättre minne av sina förfäder, det man kallar anor, där tidens gång har lämnat spår. I hans egen släkt kastar minnet av en stupad morfar en skugga som blir en börda.

Eller kanske det är berättarens känsla av Hiraeth, som han får höra är, ett kymriskt ord för längtan efter ställen som aldrig har funnits. Eller i hans fall ställen han aldrig haft tillgång till.

I andra delen av romanen, när vi kommer till vår tid, för Westö in dagens diskussioner när den nya generationen genom sina val ställs inför moralfrågor kring flyktingar, islamofobi, exil, kulturkrockar och identitet. Stellas dotter Sandrine stiger här fram som en person med ideal som den tidigare generationen inte haft.

Då visar det sig att vår berättare förmodligen är just det han tänkt sig och vill vara: den enda som har förmåga och intresse att skildra sina vänner och deras barn på denna plats i världen! Och det för att han hyser tillräckligt med kärlek för dem. Berättelsen landar därmed i en känsla av överblick och bävan inför livet. Detta intresse för medmänskorna och deras drömmar är den kraft som håller allt vid liv.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje