Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: The Emoji Movie - ett lågvattenmärke bland barnfilmer

Gene och hans vänner i samlad tropp.
Gene och hans vänner gestikulerar ivrigt åt publiken. - men frågan är om de lyckas locka med någon i dansen? Gene och hans vänner i samlad tropp. Bild: © 2017 CTMG, Inc. All Rights Reserved.

Tråkig, rörig och söndersprängd av produktplacering – de allmänna omdömena om The Emoji Movie är inte nådiga. Hur blev det såhär?

Själva utgångsläget borde det egentligen inte vara något fel på, för oberoende av vad man tycker om det så är smarttelefoner och sociala nätverk i dag givna plattformar för kommunikation.

Och i teknikens kölvatten har språket utökats med emojier – dessa små gulliga figurer som förväntas ge uttryck för avsändarens emotionella tillstånd. I komprimerad form.

Problemet med The Emoji Movie är att den gör alltför lite av själva innebörden i sättet att kommunicera och istället fastnar i en teknisk dimension.

I begynnelsen var ... ja, vad då?

I filmens inledning möter vi skoleleven Alex som är förälskad i en tjej han knappt vågar titta på, än mindre tala med – så vad göra?

Jo, eftersom Alex är ett barn av sin tid halar han fram sin mobil för att få iväg ett meddelande med den perfekta emojien – den som ska uttrycka hans intresse och fånga hennes.

Och via Alex telefon kommer vi som betraktare in i landet Textopolis – den färggranna värld av appar och tecken där alla dessa emojier bor.

En värld där varje invånare bemästrar ett enda uttryck och där livet går ut på att vänta på det ögonblick då telefonens ägare är i behov av just detta specifika uttryck.

Mer än en i mängden

Bland alla skrattande, gråtande och blinkande ansikten finns även Gene (T.J Miller / Aksu Palmén) – en liten gestalt med det anspråkslösa uppdraget att uttrycka något som närmast kan betraktas som en axelryckning, ett nja, ett tja eller möjligen en uppgiven suck.

Det visar sig ändå att unika Gene faktiskt kan prestera mängder av uttryck, men när har det någonsin varit smärtfritt att avvika från normen?

Mycket riktigt; istället för att mötas av applåder hotas Gene av att bli raderad.

Men tänk om Alex är i behov av just hans tjänster?

Alex blickar ner mot alla valmöjligheter som hans telefon erbjuder.
Alex blickar ner mot alla valmöjligheter som hans telefon erbjuder. Bild: © 2017 CTMG, Inc. All Rights Reserved.

Platt och onyanserat

Det är svårt att veta i vilken ände man ska börja plocka isär den mekaniska produkt som regissören Tony Leondis & co totat ihop.

Poängen är i varje fall att den inte fungerar – överhuvudtaget.

Redan själva ramberättelsen haltar betänkligt med emojien som avgörande kontaktlänk mellan Alex och flickan han åtrår – som om ett myller av känslor kunde fångas i en enda bild.

Det sorgliga är att det är just detta som framstår som essensen i filmen; att ord blivit överflödiga i ett läge där livet reducerats till att utspela sig mellan pekfingret och skärmen.

Visserligen visar just Gene upp mängder av uttryck, men de utgör alla drastiska hopp mellan olika känslolägen och man kan med fog fråga sig vad som i förlängningen händer med vårt behov av nyansering?

Billiga trick

Om själva utgångsläget irriterar så gör även utformningen det – allt känns mekaniskt, förutsägbart och billigt.

Det må ligga helt rätt i tiden att försöka spinna vidare på temat med mobilen som vår förlängda arm och emotionella snuttefilt, men om det ska utfalla väl förutsätts både kritisk distans och någon form av personligt engagemang.

Nu följer allt en tämligen förutsägbar bana – även då det gäller könsfördelningen.

För visst följer den med in i Textopolis där Gene är en illbatting till pojke, den leende härskarinnan en häxa (Maya Rudolph / Krista Kosonen), prinsessan en pojkflicka (Anna Faris / Yasmine Yamajako), handen som visar highfive en grabbig typ (James Cordon / Antti LJ Pääkkönen) ... håhåjaja.

Det dunkelt sagda

Där Lego-filmen (2014) bevisade att det går att blåsa liv i plastbitar och Inside Out (2015) lyckades klä våra känslor i levande gestalter så får The Emoji Movie aldrig till det i själva ansatsen – vad är det egentligen man vill säga?

Borde man inte i högre grad ha problematiserat detta med att uttrycka sig via bilder?

Hyllandet av Genes rätt att vara den han är blir bara en halvmesyr eftersom hans roll inte löser avsändarens dilemma.

Är jag arg, ledsen, besviken, irriterad eller frustrerad över att The Emoji Movie inte blev bättre? Räcker det om jag avfärdar den med den emoji som föreställer en hög med skit - i filmen gestaltad av Patrick Stewart / Jorma Uotinen?

På slutet hägrar himlen

Om filmens grundtes är lätt oklar så är själva inramningen desto tydligare eftersom figurerna obesvärat tar sig fram mellan spel och appar med verkliga förebilder – allt detta på väg mot det moln där all information lagras.

En himmel där ingen död längre finns ... liksom.

Typ.

Prinsessan, Highfive och Gene skakar loss på dansgolvet.
Prinsessan, Highfive och Gene skakar loss på dansgolvet. Bild: © 2017 CTMG, Inc. All Rights Reserved.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje