Hoppa till huvudinnehåll

Essä: På pojkars läsning hänger samhällets lycka

Illustration av bok och gestalter som reser sig ur boken.
Illustration: Anna-Sofia Nylund. Illustration av bok och gestalter som reser sig ur boken. Bild: Anna-Sofia Nylund/Yle illustration

Författaren Johanna Holmström stod plötsligt bakom katedern och kämpade för att få högstadieeleverna att läsa, märkte att eleverna var underbara och att pojkar fortfarande stökar mest i klassen, men också att det går. I den här essän skriver hon om varför det är viktigt att bry sig om pojkars läsning.

Jag hade en gång en bekant som skulle få ett barn. Hon visste redan att det var en pojke. Hon hade två från tidigare och sade;

”Vilken tur att jag bara får pojkar så behöver jag inte uppfostra dem.”

Det här var år 2012 och min bekant var inte någon lågutbildad, ensamstående mamma, livstrött och akterseglad som bara hoppades kunna klara av vardagen på något sätt.

Nej, hon var högutbildad och gift med en lika högutbildad man som befann sig mitt i en stigande karriär på ett finländskt storföretag.

Hon var mammaledig från inget jobb alls och han var sällan hemma. Hemmet och barnen var hennes gebit. Pengaskötseln hans.

Ofta kom han hem bara för att se pojkarna gå till sängs, resten hade hon redan skött, precis som mammor i århundraden före henne. Han var en förälder bara på söndagar.

Jag tyckte det var väldigt ledsamt.

Hon är absolut inte den enda. Jag är säker på att det finns många som läser det här just nu, också mina bekanta, och undrar om jag skriver om just dem.

Jag har hört liknande av andra, samma trötta ord om pojkar som ska få vara pojkar och om att det ligger ett mycket större och svårare ansvar i att fostra flickor för att världen ser ut som den gör.

Och hur är det världen ser ut? Det har jag många gånger reflekterat över sedan dess.

Tills jag en dag stod mitt i den; i skolvärlden.

En oförberedd besökare

Jag hade blivit erbjuden ett halvårigt vikariat som modersmålslärare i ett högstadium, alla årskurser inklusive den så kallade tian, och efter mycket tvekan tackade jag ja. Jag var stipendielös från och med årsskiftet, om än inte sysslolös, och fann mig själv tvungen att skaffa mig en inkomst.

Det lät bra, upplägget alltså. Den mycket entusiastiska rektorn erbjöd mig nitton timmar undervisning i veckan. Deltid, alltså, och jag som fortfarande hade en roman att avsluta, ett skådespel att skriva och vara med i under vårvintern, men inga inkomster, tänkte att det skulle vara ett behändigt sätt att klara vardagen.

Lite undervisning här, lite romanskrivande där, lite skådespel mellan varven, det skulle jag väl kunna klara av. Nitton timmar! Rena barnleken.

Om det finns lärare som läser det här kan jag redan ana mig till skrattsalvorna, för sanningen är att det inte finns några deltidsjobb som lärare. Jag fick snart lära mig varför det fortfarande sägs att läraryrket är ett kall.

Tonåringar är nämligen underbara.― Johanna Holmström

Så där var jag alltså, beväpnad med en magisterexamen i nordisk litteratur, en kopia av läroplanen, listor med mina elevers namn, men inte mycket mer än det. Om det finns föräldrar som läser det här kan jag redan ana mig till de rysningar av skräck som rinner längs ryggraden.

För ja, sådana som jag finns det alltså också i klassrummen och vi undervisar era barn. Jag fick snart lära mig varför det sägs att lärarjobbet är bland de svåraste jobben i världen.

Jag önskar att jag skulle kunna säga att jag var väl förberedd, eller ens det minsta kompetent, men det var jag alltså inte. De första veckorna gick åt till att famlande försöka fatta vad jag höll på med och att lära mig namnen på omkring hundra elever.

Jag satt i flera timmar på skolans intranet och pluggade deras ansikten och när jag kom hem fortsatte jag. Nitton timmar undervisning betydde minst två timmar arbete vid sidan om för varje lektion i form av lektionsplanering och uppgiftskorrigering så jag slutade räkna mina arbetstimmar per vecka när jag kom upp till trettioåtta.

De två första månaderna sov jag i snitt fyra timmar per natt och jag kan gott erkänna att jag många kvällar grät mig till sömns av ren utmattning. Jag fick mycket snart lära mig varför utbrändhet är ett vanligt samtalsämne i lärarrummen.

Jobbet som tog över mitt liv

När jag tog emot jobbet, strax efter jul, hade jag sagt åt mina vänner, till hälften galghumoristiskt, att vi ses i slutet av maj.

Under månaderna som följde började jag inse att det var sant. Jag förde mina barn till skola och dagis på morgonen, åkte till mitt arbete, efter jobbet hämtade jag ungarna, fixade mat och fortsatte sedan att jobba.

Jag jobbade alla kvällar och efter att barnen lagt sig fortsatte jag till väldigt sent in på natten. Jag jobbade medan jag satt och väntade på mina barn utanför redskapsgympan eller ridlektionerna. Blå, rutiga häften upptog hela golvytan i mitt sovrum.

Jag drömde mardrömmar där blå, rutiga häften spelade en central roll. Jag lyckades ta mig genom fem månader utan att lyckas tappa bort mera än ett enda.

Efter två månader kunde jag alla mina elevers namn och då kunde jag också börja försöka lära mig mina kollegors. Efter två och en halv månad kunde jag oftast gå och lägga innan klockan 02.00 på natten. Jag är inte en person som lider av sömnproblem och allra minst då.

Efter tre månader hade eleverna redan för en tid sedan förvandlats från en massa till individer med ansikten och egenskaper. Jag började förstå vad de kunde och vilka de var.

Jag brottades med lärarjobbets evighetsfrågor som till exempel vad man ska göra med elever som klarar sina uppgifter i ett nafs och törstar efter mera eller vad man ska göra med elever som inte vill göra något alls.

Det var fortfarande över lag pojkar som var gapigast och stökigast och flickor som var tystast och mest samarbetsvilliga.― Johanna Holmström

Jag konfronterades med lärarjobbets nyare utmaningar som hur det gäller att handskas med mobiltelefonplågan och med den växande skara elever som har en eller annan diagnos som kräver specialiserade undervisningsmetoder.

Mitt inne i det hela märkte jag att flera av eleverna, de flesta faktiskt, som hade mig som lärare, kunde något sådant som jag hade lärt dem. Det var hisnande. Det var som att försöka lära sig cykla och märka att personen som hållit i pakethållaren har släppt greppet för länge sedan; Det går! Det går! Det går!

De där fördömda könsskillnaderna?

Jag hade fruktat att det var eleverna jag skulle tycka minst om av allt som hade med lärarjobbet att göra. Det sade ju sig självt. När jag berättade för vänner och bekanta att jag skulle vikariera i ett högstadium så log de medlidsamt och sade: ”Oj”.

”Jo”, sade jag, och svalde ner klumpen i halsen, men som tur var så fick jag snabbt inse att jag hade fel.

Tonåringar är nämligen underbara. Glöm hur ni själva var i tonåren och hur fruktansvärt högstadiet kanske var. Ja, en högstadielärare undervisar tonåringar, omges av tonåringar, absorberas fullständigt av tonåringar, men lyckligtvis kan minnen av hur det kändes att själv vara en tonåring hjälpa en som lärare, speciellt som läraren inte längre är en tonåring själv.

År av livserfarenhet och kunskap samlad på hög, också erfarenhet av att ha egna barn, kom här väl till pass. Jag hade distans, humor, uthållighet. Det var inte som att bli kastad tillbaka in i sina dystraste tillväxttider, även om jag faktiskt fick akne.

Det som däremot inte hade förändrats överhuvudtaget var klassrumsdynamiken. Det var fortfarande över lag pojkar som var gapigast och stökigast och flickor som var tystast och mest samarbetsvilliga.

I en klass på tjugotvå elever bilades det snabbt, utan sittordning, en pojkarnas och en flickornas sida i klassrummet och skillnaden mellan både ljudnivå och effektivitet, även slutresultat, mellan dessa två halvor var beklämmande markant.

Läsande män ger läsande pojkar?

Det har pratats mycket under de senaste åren om pojkar och läsning, eller snarare deras brist på intresse för läsning och därmed också deras bristande läsförståelse, i både Finland och Sverige.

Enligt PISA-undersökningarna år 2014 var klyftan mellan flickornas och pojkarnas skolprestationer större än i de övriga OECD-länderna.

Allra störst är klyftan i de finlandssvenska skolorna där skillnaden i läsförståelse är klart mest bekymrande. Det har letats med ljus och lykta efter orsakerna och förklaringarna är många, men faktum är att just skillnaden i hur mycket finländska pojkar och flickor läser lär vara störst i hela världen (HS 11.9.2014).

Flera gånger har det som en förklaring till detta lyfts fram att läsning av skönlitteratur förknippas med det feminina och att pojkar inte läser skönlitteratur om de inte ser män som läser.

Bland annat författaren Peter Sandström har tagit upp saken i tidningen Kirjailija (2/2014) och det har propagerats mycket för att papporna ska fungera som läsande förebilder, något som inte alls är ovälkommet.

I den verkliga världen vi lever i är det säkert lättare sagt än gjort. En femtedel av de finländska papporna tar inte ut någon föräldraledighet alls, och jag vet inte vem som håller i sagoboken mest där hemma, men i de exempel jag känner till är det nog oftare mamman.

johanna holmström
Johanna Holmström johanna holmström johanna holmström

Är det verkligen så att läsning går i arv på det här sättet?

Jag kommer ihåg ett besök på Rickardsgatans bibliotek där det var meningen att alla elever skulle låna en bok. Så fort vi kom in flockades flickorna vid hyllan för ungdomsböcker medan en stor del av pojkarna rusade direkt till datorerna.

De pojkar jag fick övertalade till att låna gick till hyllan med lättläst barnlitteratur. En minimal andel av pojkarna lånade gärna en bok men en betydligt större del lämnade aldrig datorerna under den timme vi var i biblioteket.

Finns det kanske ett samband här?

Enligt universitetslektor Heidi Harju-Luukkainen (Svenska Yle 24.4.2014) som har forskat i PISA-resultaten ligger flickorna i Finland i genomsnitt 56 poäng över pojkarna i läsförståelse – det motsvarar ett och ett halvt års undervisning.

Men ser man på pojkar och flickor i klass nio är skillnaden mellan pojkar och flickor i de finlandssvenska skolorna ännu större. Det ger lärarjobbet ytterligare en dimension som många kanske inte ens tänker på.

Hur ska du på ett tillfredsställande sätt undervisa en niondeklass där det finns så stora skillnader i läsförståelse att en del av ungdomarna rent konkret borde gå i en helt annan årskurs?

För pojkarna är det i första hand ett bristande intresse för läsning som förklarar de sämre resultaten i Pisa-undersökningen. De svagaste läsarna läser inte heller lika mångsidigt som de bättre läsarna, säger forskare Heidi Harju-Luukkainen.

Man kan också se skillnader i familjerna: en sämre socioekonomisk status, familjer där föräldrarnas utbildningsnivå är lägre och där man inte uppskattar kultur i lika hög grad gör att pojkarna presterar sämre.

En stor del av pojkarna som klarar sig sämst kommer från ensamförsörjande familjer eller familjer där hemspråket inte är det samma som skolspråket.

Den hotande utslagenheten

Våra barns välbefinnande i skolorna vilar alltså i lärarnas händer och de reformer som ska göras gällande digitalisering, övergripande temahelhet där flera ämneslärare koordinerar undervisningen sinsemellan och elevernas större ansvar för de egna studier, följer till en del sådana som redan har gjorts i Sverige, med i många fall väldigt dåliga resultat.

I Sverige har till exempel skolforskarna Gabriel Sahlgren och Johan Wennström kommit fram till att undervisning med fokus på eget arbete, speciellt för yngre elever, inte ligger i linje med hur skolbarn utvecklas. De delar av hjärnan som styr moral, kontroll och planering är inte utvecklade förrän i ungdomsåren.

Barn är inte mogna att ta stort ansvar för sitt eget arbete. De behöver lära sig studieteknik av vuxna.

Hur blir det då i hem där föräldrarna inte har tid med sina barn, eller ork? Jag menar familjer som praktiskt taget är utslagna på grund av olika orsaker, och där eleverna som skulle behöva mest stöd och vägledning just i skolan löper stor risk att bli helt utan.

Jag har själv sett elever gå ut grundskolan, redan nu, utan de kunskaper som skulle ha krävts för att de skulle klara av nionde klass. De slussas igenom för att det är lönlöst att hålla dem kvar då de helt enkelt vägrar utföra en endaste uppgift.

Jag hade en elev som dessutom fick stöd för sin ovilja hemifrån.

Telefonen satt fastklistrad i hans hand och han mötte min blick, slött och trotsigt. Uppgiftspapperen rev han sönder eller klottrade penisbilder på tills jag de allra sista veckorna innan sommarlovet helt enkelt bara gick förbi honom.

En minimal andel av pojkarna lånade gärna en bok men en betydligt större del lämnade aldrig datorerna under den timme vi var i biblioteket.― Johanna Holmström

Om honom sades det att han på riktigt var väldigt smart men att han själv trodde att han hade genomskådat systemet.

Att det antagligen var att skjuta sig själv i foten gick det inte att övertyga honom om, men i Finland talar statistiken ett dystert språk gällande pojkars framtid över lag. Var femte finländsk pojke stannar nämligen vid grundskoleutbildning, jämfört med var tionde flicka.

Det är naturligtvis inget hinder för att få ett arbete, men då allt mer grövre kroppsarbete snart kommer att mekaniseras helt stängs också den dörren.

Siffran för utslagna unga mellan 15 och 29 år har i Finland stannat vid 50 000 och 15,7 procent av unga mellan 20 och 24 års ålder har varken jobb eller studieplats (FNB 11.8.2016).

Ett ytterligare sorgligt tillägg till det här är att i takt med att kvinnor utbildar sig allt mer och män mindre, så ökar också de lågutbildade männens ensamhet.

Enligt forskare Osmo Kontula, expert på parförhållanden, så är till och med hälften av de medelålders så kallade ”duunarna”, alltså grovjobbande, lågutbildade män, ensamstående.

Kvinnor har i denna fråga skuldbelagts för att vara för kräsna, män har mindre problem med att välja en lägre utbildad partner, men om man ser på skolframgången hos flickor och pojkar i snitt så går det att dra slutsatsen att de lågutbildade kvinnorna trots allt har varit bättre åtminstone i skolan än sina manliga kontrahenter och således rent logiskt har en gedignare allmänbildning att falla tillbaka på.

Kanske de till och med läser en bok då och då.

Pulpeter i ett klassrum, svartvit
Pulpeter i ett klassrum, svartvit Bild: Yle/Madeleine Boström pulpeter

Läsning är aldrig bara läsning

Vad har då allt detta med läsning att göra? Jo, läsningen och möjligheten att förstå skrift och koppla till redan inhämtad kunskap är den grundläggande byggstenen för att kunna ta till sig någon information överhuvudtaget.

Den mesta kunskapen i skolorna presenteras fortfarande för eleverna i skriftlig form. Om du inte klarar av läsning på ditt eget skolspråk så blir det svårt i precis alla läsämnen.

I lärarrummet fick jag flera gånger höra att det nog var jag som hade det svåraste jobbet. Jag skulle ju undervisa elever som knappt kunde läsa eller skriva.

Ämneslärarna suckade över elever som inte begrep texterna i läroböckerna och för vilka undervisningen fullständigt gick till spillo. De hade alltför litet ordförråd för att kunna uttrycka sig själva och i provskrivningen gick det ofta inte ens att gissa sig till vad de menade med sina svar.

Läsning är en muskel som måste tränas upp. Ju mera du läser desto bättre blir du på det, och det är därför lärarna lägger så stor emfas på just skönlitteratur, för att det anses vara ett mångsidigt och njutbart sätt att hämta kunskap på.

I bästa fall får du fly från vardagen in i en underbar fantasivärld samtidigt som du tränar upp dina språkliga förmågor på ett roligt och mångsidigt sätt.

Du lär dig att förstå hur andra människor tänker och du får bekanta dig med platser du kanske aldrig har sett eller epoker du inte kommer att kunna uppleva själv.

Ja, men så finns det ju faktiskt personer som helt enkelt avskyr att läsa, och sådana personer kommer det alltid att finnas. Det måste också få vara helt okej.― Johanna Holmström

Ja, men så finns det ju faktiskt personer som helt enkelt avskyr att läsa, och sådana personer kommer det alltid att finnas. Det måste också få vara helt okej.

Det läggs väldigt mycket energi på att fundera hur man med magiska trick och cirkusknep skulle kunna få precis alla att vilja läsa. Lärarna rollspelar och står på huvudet, poddar och paddor behövs, men ... det funkar inte.

Läsning är läsning och alla kommer inte att gilla det. Det är trögt ibland, det knotas och det klagas, men det måste göras. Det får väl vara besk medicin för en del då, även om modersmålslärare, inklusive mig själv, så klart aldrig kan begripa hur inte alla älskar att läsa.

Ja, lärarjobbet är ett knegande dag för dag, ofta i motvind, men så finns det ju också de där nästan magiska stunderna som vi inte ska glömma.

Jag kommer ihåg en praktiskt taget vuxen elev som var så rädd för att försöka sig på att skriva något att han lämnade in uppgifter han skrivit på sjuan. Den sista veckan jag undervisade honom satte jag mig ner med honom och han skrev fyra haiku-dikter.

En för varje årstid.

Lättat leende konstaterade han att det inte var så svårt som han hade trott. En annan elev hade hela sin skoltid kämpat med dyslexi, men efter några månader av tålmodigt och ihärdigt jobb med rödpenna där han verkligen lämnade in fullständigt korrigerade texter, driven och målmedveten, så hade hans förmåga att sätta ut skiljetecken på rätt ställe avsevärt förbättrats.

Och sen finns det stunder när jag har stått i klassrummet och det har, efter initialt knot, blivit alldeles tyst. Jag har läst högt och redan hållit på en längre tid och när jag har tänkt sluta har det fortfarande inte hörts ett ljud.

Och sedan, efter en liten stund, har någon sagt: ”Nej. Sluta inte. Inte än.”

Johanna Holmström är författare.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje