Hoppa till huvudinnehåll

Tryggheten saknas inom finländsk friidrott: ”Man satsar inte på idrottarna”

Minna Nikkanen, juli 2017.
Minna Nikkanen en av dem som inte lyckades nå final i London. Minna Nikkanen, juli 2017. Bild: Lehtikuva Minna Nikkanen

En gyllene generation finländska friidrottare växer fram – den får inte slarvas bort. Resurserna finns men organisationen är för stor, säger Yle Sportens expert Mikael Ylöstalo om Finlands friidrottsförbund.

Inte alla tiders bottennapp, men närapå. Aleksi Ojala gick under avslutningsdagen av friidrotts-VM hem Finlands nästbästa placering i London, då han var fjortonde på 50 kilometer.

Tero Pitkämäki tog den enda finalplatsen och spjutässet räddade lite av den skamfilade äran med sin femteplacering. Helhetsvitsordet blir inte det högsta, konkluderar Yle Sportens friidrottsreferenter Leif Lampenius och Mikael Ylöstalo.

– Jag skulle hoppats på lite fler finalplatser, att vi skulle sett idrottare som lyckats tänja sig och göra det där lilla extra för att komma till final, vilket redan i sig är som en guldmedalj för mången finländare, säger Ylöstalo.

Hur väl presterade finländarna på sin egen nivå?

– Om man med egen nivå avser att man är alldeles vid sitt eget personliga rekord eller över, så var man ju som helhet inte ens nära. Det kunde nog ha gått betydligt bättre, menar Lampenius.

Finns de rätta människorna i SUL?

Skador tärde på det smala blåvita toppskiktet och flera givna VM-namn saknades på grund av diverse besvär. Den bredare frågan är ändå varför Finland från första början har ett så magert urval av potentiella VM-idrottare.

– Här kommer vi in på den eviga diskussionen om hur toppidrotten i Finland är uppbyggd, inleder Lampenius. Och jag tror att friidrotten på elitnivå lider av situationen vi har.

– Tryggheten finns inte och det betyder att folk inte i de viktiga åren efter 19 riktigt på fullaste allvar satsar hundra och blir 24/7-toppidrottare.

Camilla Richardsson leds gråtande av banan, VM 2017.
Tårar för Camilla Richardsson efter det olyckliga VM-uttåget. Camilla Richardsson leds gråtande av banan, VM 2017. Bild: Lehtikuva Camilla Richardsson

Ylöstalo gjorde själv i tiderna färden ända upp till OS-semifinalist på 110 meter häck. Den färden är fortfarande fullt möjlig i Finland, men juniorerna behöver stöd.

När Ylöstalo var på väg att ta steget in i toppidrottarvardagen som senior blev han kontaktad av SUL (Finlands friidrottsförbund) som gav värdefull vägledning.

– Nu känner jag att SUL redan en längre tid inte haft människor som kunnat göra det här. Det finns på sätt och vis tillräckligt med resurser, men det är en för stor organisation.

– Det känns som om det inte är idrottarna man satsar på, utan allt möjligt annat och tänker att idrottarna sen kommer där lite på sidan om. Jag skulle vilja ha någon som visar vägen och hjälper idrottarna.

”Måste ta vara på situationen”

Det börjar dessutom brinna i knutarna. Finlands juniorer är på rejäl frammarsch och det blev tre blåvita medaljer i U23-EM, fem i U20-EM och tio i europeiska ungdoms-OS.

En generation som inte får slarvas bort.

– Finländsk friidrott lever i en mer fruktbar tid än på väldigt länge. Inte på decennier har det funnits lika många riktigt lovande, skickliga och begåvade ungdomar med chans till nästan vad som helst, säger Lampenius.

– Nu säger jag inte att det automatiskt skulle betyda att de blir bra som seniorer, men det visar att det finns föreningsfolk som lyckats vaska fram bra typer och väglett dem på rätt sätt. Finland har alla chanser nu och man måste absolut ta vara på situationen.

Hur ska man få till en förbättring, vad borde hända?

– Jag tror man kanske borde lyssna på flera olika människor, svarar Lampenius. Det finns väldigt mycket folk ute i till exempel klubbarna som garanterat har bra synsätt på hur man borde göra.

Svenska exemplet

SUL startade i fjol ett projekt där målet är att koncentrera träningsverksamheten i huvudsak till tre städer: Tammerfors, Jyväskylä och huvudstadsområdet.

Detta kunde vara en dellösning på stödmekanism- och vägledningsproblematiken, konstaterar Ylöstalo – men mycket arbete återstår fortfarande att göra.

Daniel Ståhl, VM 2017.
Diskustvåan Daniel Ståhl firar Sveriges enda medalj. Daniel Ståhl, VM 2017. Bild: Lehtikuva Daniel Ståhl

I Sverige sköts mer eller mindre all utveckling av träningsverksamheten över till ett tiotal stora föreningarna i mitten av 1990-talet. Ett delvis framtvingat beslut på grund av förbundets ekonomiska katastrof i samband med VM i Göteborg 1995 – som med facit i hand visade sig vara lyckat.

– Det gav friidrottarna som ville satsa på elitnivå möjligheten, medan förbundet satsade mest bara på tränarskolning och organisering av de internationella samlingarna, berättar Ylöstalo.

Konkreta åtgärder behövs

Svensk friidrott mår i dagsläget bättre än kanske någonsin (läs mer om framgångsreceptet här). Bredden är redan betydligt större än under de stora guldåren i början av millenniet och till London skickade man sin största trupp genom tiderna (32).

– I Sverige har seniorerna i år satt sammanlagt 16 olika svenska rekord – det är helt fantastiskt! Och det är inte frågan om att det skulle finnas så fruktansvärt mycket mer resurser, säger Lampenius som efterlyser konkreta åtgärder av SUL.

– Man får inte bara säga att man fått ordning på till exempel skadeproblematiken, för nu ser vi igen att man minsann inte fått det. Det är säkert inte lätt, men man måste på riktigt sätta sig ner och jobba fram ett system.

Uppskattas idrotten tillräckligt?

Problematiken sträcker sig även över SUL:s och friidrottens gränser. Ylöstalo frågar sig om samhället i tillräckligt hög grad uppmuntrar ungdomar att välja sportbanan.

– Jag är helt säker på att det går att nå seniortoppen i Finland, säger han. Men hur det ska gå till i dagens värld vet jag inte, då det inte uppskattas att man håller på med idrott på toppnivå efter gymnasieåldern.

– Det är ofta då man kanske ska flytta hemifrån och söka sig till andra orter för att studera, eller också tänka att man nu måste satsa fullt ut på studierna för att man direkt måste ta klivet ut i arbetslivet. Det är här tryggheten behövs för att våga satsa fullt ut.

Läs också

Nyligen publicerat - Sport