Hoppa till huvudinnehåll

Adrian Perera: ”Jag skriver inte om mig, jag skriver om er”

Författaren Adrian Perera.
Författaren Adrian Perera. Bild: Förlaget M/Niklas Sandström adrian perera

Kärlek, skam, självutplåning och en vit majoritet som inte förstår hur ord kan skada. I diktsamlingen White Monkey skriver Adrian Perera om vad som gör en icke-vit i Finland.

I höst är journalisten Adrian Perera aktuell med diktsamlingen White Monkey där flera olika röster tar plats, bl.a. en mor från Sri Lanka, en far från Finland, deras son, de lankesiska morföräldrarna samt en finlandssvensk journalist som intervjuar poeten/diktjaget om hans poesi.

I början av diktsamlingen kan man läsa följande rader: ”Allt i denna diktsvit är fiktion / förutom problemen.”

Men trots att litteraturen och dikterna givetvis är fiktion kan man som läsare fråga sig vilka kontaktytor och erfarenheter i texterna som trots allt ligger nära författaren Adrian Perera själv?

- Det här är en fråga som jag har brottats mycket med under arbetets gång. Och frågan är kanske snarast vad man vill uppnå med just den frågan: om man vill få reda på några häftiga detaljer som man kan snacka om vid kaffebordet är man inne på fel spår.

Anledningen till att jag valt det här upplägget är framför allt att om jag ska tala om icke-vithet och vithet så har jag ingen erfarenhet av en annan typ av icke-vithet, och alla icke-vita har inte samma utgångspunkter, har inte samma möjligheter, har inte samma motgångar. Det skulle ha känts fel för mig att börja diskussionen från en annan punkt.

Det jag försöker uppnå med min bok är kanske inte så mycket att diskutera mig och min familj som att diskutera hela Finland och specifikt det vita Finland. Jag hoppas att folk mer skulle se sig själva i spegeln än att försöka leta efter mig på boksidorna.

Det finns flera jag i texterna, men en röst som framstår som starkare än de andra är kanske moderns röst. Modern som flyttar från palmerna och mangoträden till tallarna och björkarna, och hur hon ser på sin nya tillvaro i ett kargt, barskt och frånstötande Finland. Förhållandet mellan mor och son är enligt mig ett intressant tema i boken.

- Många läsare har fastnat för just förhållandet mellan modern och sonen. Det är häftigt om du ser det så, jag är kanske mer intresserad av att veta varför du tycker att just den relationen är så intressant.

Pärmen till Adrian Pereras diktverk "White Monkey".
Pärmen till Adrian Pereras diktverk "White Monkey". Bild: Förlaget M adrian perera

I efterordet tillägnar du boken ”alla som hjälpt och hjälper min mor att leva här” samt alla utlänningar som med stor sisu försöker skapa sig ett hem i detta land. Den fiktiva modern i boken har ju också tvingats uppbåda en hel del sisu för att trots sin höga utbildning jobba skift på en fabrik och göra avkall på mycket. Sonen i dikterna känner för sin del stolthet över modern men också skam samt skam över sin skam.

- I boken har jag delvis velat visa hur många olika faktorer och röster som skapar situationen som alla dessa jag i boken befinner sig i. Till en början behandlas modern som ett barn och jag har bl.a. försökt utforska vad som händer ett barn som får vara med om en infantilisering av en förälder. Det finns ingen orsak till att dumförklara föräldern, men det finns bristande insatser i att försöka få modern acklimatiserad. Det finns inga satsningar på att hon ska känna stolthet över sig själv, att hon ska hitta en plats, att hennes språk ska ha någon rätt att få finnas. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med integrationsinsatser som utgår från hennes behov.

Här kommer vi till frågan om tacksamhet: att de som flyttar till ett annat land förväntas känna tacksamhet, och själva också intalar sig att de bör känna tacksamhet. Att man bör glädjas över de smulor man får från de dignande borden även om man gång på gång tvingas vända andra kinden till.

- Tacksamhetsfrågan är en stark företeelse, och viktig inte minst för första generationens invandrare. Själv är jag framför allt fascinerad av hur det överhuvudtaget uppstår diskussioner om invandring och vilken vardag icke-vita står ut med i Finland. Sist och slutligen finns det ingen som vill ta på sig ansvaret för att den här vardagen uppstår. Det är ett sorgligt faktum att det finns en tacksamhetsskuld.

När man läser nyhetsrubriker och kommentarsfält och följer den politiska debatten är det ju tydligt varifrån signalerna om denna tacksamhetsskuld kommer. När det talas om att man bör ha en viss inkomstnivå för att få hit sina föräldrar så har det till exempel en stor inverkan på hur man ser på sitt eget värde och sina rättigheter.

I diktsamlingen White Monkey ställs frågan ”Vad tycker du om Finland?” ett antal gånger, en fråga som en icke-vit människa inte kan svara på utan risk för att råka illa ut. Svaret blir därmed att ”det är bra”. Det är bara en vit finländare som kan svara uppriktigt på den frågan utan rädsla.

Jag skulle hoppas att det bland vita fanns ett större intresse för att syna sig själva i stället för att alltid kräva svar av den icke-vita befolkningen.

Adrian Perera på Klovharun.
Adrian Perera debuterar med diktsamlingen White Monkey. Adrian Perera på Klovharun. Bild: Martina Moliis-Mellberg klovharun,Klovharun (Finland),Klovharun

I diktsamlingen finns några dikter som handlar om en resa som modern och sonen företar sig till moderns hemland Sri Lanka och träffar morföräldrarna och morfadern frågar upprepade gånger av sitt barnbarn vad han tycker om Finland och barnbarnet vill inte eller kan inte besvara frågan. Samtidigt inser han att hans hemvist trots allt är Finland och inte moderns hemland där han inte passar in på grund av bristande språkkunskaper och alltför ljus hy – han är det som morfadern beskriver som ”en vit apa”. Hemlösheten blir ett tema i texterna.

- Hemlöshet och identitetsskapandet har inte i sig varit ett primärt tema för mig. Jag tycker att det finns mer intressanta strukturella frågor som bör diskuteras. Frågor kring hemlöshet och identitet är något som man diskuterar i rätt hög grad i samband med icke-vithet och de här frågorna får givetvis debatteras, men jag är mer intresserad av konkreta frågor som åldringsvård för utomlandsfödda personer: hur kommer man t.ex. att ta hand om min mor om hon blir dement?

Identitetsfrågan intresserar mig eftersom diktjaget så konkret befinner sig mellan barken och trädet, mellan modern och fadern. En far som säger att sonens styrkor är hans och en mor som konstaterar att sonens brister är hennes.

- Fadern i texterna är vit och finlandssvensk. Det går lättare att förknippa en maskulin styrka med en fadersfigur som ger utlopp för kärlek men också annat i sitt oförstånd. Modern läser i sin tur av det finska samhället så pass bra att hon förstår att sonen måste vara vit för att klara sig. Detta leder i förlängningen till den skam som kommer att prägla deras relation, men också till viljan att visa kärlek genom att förinta sig själv.

Man vill anpassa sig i så hög grad att man utplånar sig själv, sin egenhet och sin kultur. Man gör sig osynlig i samhället.

- Det är ju det som Finland kräver just nu. Det är det som ingår i begreppet ”tolkun ihmiset”, ett begrepp som blivit positivt mottaget. Det är ett begrepp som utgår från en vit finsk vardag och som inte ger något utrymme för en annan kultur. Det lär den som kommer hit att foga sig, att leva på våra villkor och att lära sig våra språk.

Den här viljan att anpassa sig blir framför allt tydlig i en vardag där modern på alla sätt försöker hindra sonen från att känna skam – när kompisar kommer på besök serveras korv och inte mat med starka kryddor.

- Jag vet inte om folk har insett att de debatter som förs har en konkret inverkan på människors liv. Att hur du talar om olika saker inverkar på hur andra beter sig. I västvärlden vurmar vi för yttrandefriheten, men vi talar inte om hur olika grupperingar i samhället kanske inte vågar eller kan utnyttja yttrandefriheten. Vi borde kanske i högre grad fundera på hur vi talar om saker som rasism och inte enbart på att vi talar om dem.

En central getalt i diktsviten är en journalist som intervjuar diktjaget/poeten och som strävar efter att ställa välvilliga frågor. Men i all sin välvillighet avslöjar journalisten en syn på den Andra som präglas av en del förutfattade meningar och en viss ”vardagsfrämlingsskepticism”.

- Jag ville ha med en gestalt i boken som skulle förkroppsliga både makten och folket. Det gick inte med en politiker, eftersom de enligt min erfarenhet gör sitt yttersta för att inte säga något alls. Det gick inte heller att skriva in en polis eftersom en icke-vit person som sitter hos polisen kan tolkas som något helt annat än en poet som samtalar med en journalist.

Med det här greppet ville jag framför allt ta fasta på hur icke-vita porträtteras välvilligt i medierna idag, men hur det också kan bli en väldigt svartvit bild av icke-vita där de antingen framställs som något som bör avskys eller som räddningen – det finns de som säger att invandrarna kommer att rädda Finland och de som säger att de kommer att sänka Finland.

I välvillighetens namn är det lätt att göra illa i slutändan. Och var du befinner dig i samhället när du gör eller säger fel kommer att spela en avgörande roll på människor. Det är tungt att leva med denna insikt, men om vi accepterar det och tar vårt ansvar tror jag att vi alla kan komma framåt. Om vi kan vidga diskussionen till att omfatta flera perspektiv än ett kan vi förhoppningsvis lösa dessa frågor lite lättare.

Lyssna på intervjun med Adrian Perera:

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje