Hoppa till huvudinnehåll

Kaj Korkea-aho: Twitterkontot som förstörde min nattsömn

Kaj Korkea-Aho sitter i en stol.
Kaj Korkea-aho. Kaj Korkea-Aho sitter i en stol. Bild: Yle / Ted Urho Kaj Korkea-aho

So, my apartment is currently being haunted by the ghost of a dead child and he’s trying to kill me. (Ungefär En död pojke spökar just nu i min lägenhet, och han försöker döda mig.)

Med denna tweet i början av augusti inledde amerikanen Adam Ellis sin personliga berättelse om en rad mystiska händelser som drabbat honom i hans hem i New York. Den senaste veckan har hans tweetande blivit allt mer kusligt, och skrämt slag på internet.

Dear David, som spöket kallas, beskrivs som ett barn med svåra skallskador, och visade sig först i Ellis drömmar. Nu verkar Dear David uppenbara sig utanför hans ytterdörr varje kväll. Via Twitter har Ellis publicerat bilder och ljudinspelningar, den ena kusligare än den andra, som visar hur hans katter beter sig märkligt och hur någonting verkligen ser ut att lurpassa i trappuppgången.

Eftersom vi får följa situationen i realtid via sociala medier förstärks känslan av närhet, och hur lite man än tror på spöken är det svårt att värja sig mot den autentiska känslan i Ellis sätt att berätta om sin rädsla och förundran över det som händer.

Hoppa över Twitterpostning

Att det dokumentära greppet passar utmärkt för skräckberättelser är känt sedan länge. Redan 1938 skrämde Orson Welles upp amerikanska radiolyssnare när han iscensatte romanen Världarnas Krig av H.G. Wells i form av några fejkade nyhetssändningar. Folket var vana att kunna lita på radionyheterna och trodde verkligen att rymdvarelser höll på att anfalla jorden. Programmet gjorde skandal, och blev legendariskt.

1992 gjorde brittiska BBC en direktsändning från ett påstått spökhus under halloween. Programmet kallades Ghostwatch och leddes av landets på den tiden mest kända och respekterade programledare. Man använde många finurliga knep (bland annat falska tittarsamtal och ljudfrekvenser som gjorde tevetittarnas hundar oroliga) för att få publiken övertygad om att riktiga spökerier var på gång.

Masshysteri utbröt i tevesofforna, och BBC fick fler än 30 000 skrämda och arga samtal. Programmet sändes aldrig i repris (men finns förstås på nätet, och både som mediesatir, tevehistoriskt dokument och B-skräckfilm är berättelsen om den onda anden Pipes värd att kolla in).

Filmhistorien är förstås också full av exempel på samma princip. Paranormal Activity, The Conjuring, The Amityville Horror, Blair Witch Project, The Exorcist – alla dessa är moderna exempel på skräckfilmer som marknadsförts som baserade på verkliga händelser. Samtliga hör också till genrens största ekonomiska succéer, så vi lär få se liknande marknadsföringskampanjer även i fortsättningen.

Paranormal Activity: The Ghost Dimension
Paranormal Activity-filmerna bygger på ett dokumentärt grepp. Paranormal Activity: The Ghost Dimension Bild: © Paramount Pictures 2015. All Rights Reserved paranormal activity 6

Skräckhistorier fungerar mest effektivt när de lyckas sudda ut gränsen mellan fiktion och verklighet. När de är som allra bäst (eller allra värst, beroende på ens läggning) vaggas mottagaren in i ångestladdad osäkerhet om vad som är möjligt och omöjligt, och småningom tar reptilhjärnan över, och börjar tolka minsta skuggspel och knarrande golvplanka som något hotfullt.

Hoppa över Twitterpostning

Den pågående berättelsen om Dear David må vara smart viral marknadsföring (av en händelse ska Adam Ellis publicera en bok med serier i vinter), välregisserad psykologisk bloggteater eller så pågår verkligen något i Ellis hus som han ännu inte förstått, om än knappast något övernaturligt. Spelar det någon roll så länge man som mottagare känner sig så pass engagerad att man knappt kan vänta på nästa tweet och vändning i historien, så totalt uppslukad av suggestionen, så pass levande och livrädd?

Text: Kaj Korkea-aho

Nyligen publicerat - X3M