Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Barnmorskan – magisk Catherine Deneuve trollbinder i livsbejakande film

Catherine Deneuve vid ett cafébord.
En stjärna för alla tider. Vid 73-års ålder är Catherine Deneuve starkare och charmigare än någonsin. Och lika elegant och karismatisk som alltid. Catherine Deneuve vid ett cafébord. Bild: Michaâl Crotto Sage femme, Barnmorskan, Catherine Deneuve

Känner du dig håglös och misströstande? Uppgiven inför den gråa vardagen, det stundande höstmörkret, världsläget? Då är Sage femme en film för dig.

Det finns filmer som får en att må bra. Vissa för att de spränger verklighetens gränser och utmanar fantasin – andra för att de visualiserar vardagen och tar fasta på dess inneboende skönhet.

Regissören Martin Provosts Sage femme hör till sistnämnda grupp.

Ett oväntat samtal

Filmen kretsar kring fyrtionioåriga Claire (Catherine Frot) som sedan länge arbetar som barnmorska på en liten klinik. Med lugn stämma och säker hand förlöser hon mödrar i olika åldrar samtidigt som hon instruerar yngre kolleger.

Vid arbetsdagens slut cyklar hon hem till sin alldagliga lägenhet i förorten - ett hus där färgen flagar och hissen sällan fungerar. I det lilla pojkrummet övernattar ibland den vuxna sonen Simon (Quentin Dolmaire) som studerar medicin och älskar flickvännen Lucie (Pauline Parigot).

På veckosluten bär det av till den lilla kolonilott där Claire rådbråkar jorden i hopp om att driva fram prunkande färger och doftande smaker. Där får hon just denna vår en ny granne i den hygglige lastbilschauffören Paul (Olivier Gourmet)

Livet går sin gilla gång fram till den dag Claire kontaktas av Béatrice Sobolevski (Catherine Deneuve) – kvinnan som trettio år tidigare spräckte föräldrarnas äktenskap för att kort därefter försvinna ur bilden.

Nu vill Béatrice plötsligt träffa Claire – för att försonas och få svar på frågan om vad som hände efter hennes sorti.

Beatrice och Clair i ett kärleksfullt närmande  på gatan.
Dubbel dos av skimrande stjärnglans. Catherine Deneuve och Catherine Frot imponerar. Beatrice och Clair i ett kärleksfullt närmande på gatan. Bild: Michaâl.Crotto

En välberättad historia

Från första stund känner man att Martin Provost har full koll på vad han vill berätta - och hur. Med säker hand portionerar han ut information i lagom stora doser, presenterar rollkaraktärer på ett lockande sätt, balanserar snyggt mellan symbolik och realism.

Det är ett nöje att se hur han skildrar förlossningar i långa banor utan att det blir vare sig obehagligt eller påklistrat. Istället för att fastna i en klichéartad bild av livets kretslopp lyckas han faktiskt förmedla sammansmältningen av smärta, utsatthet, styrka och glädje.

Händer och hud förvandlas nästan omärkligt till centrala element. Människans behov av fysisk närhet framgår med all önskvärd tydlighet.

Cathrine Frot övertygar...

Manuset och utformningen i all ära, men utan starka skådespelare hade det varit svårt att få helheten att lyfta. Men med hjälp av Catherine Frot och Catherine Deneuve inte bara lyfter den – den svävar iväg högt över trädtopparna. Får det att suga till i maggropen av en slags glädje över att finnas till.

Catherine Frot som imponerade stort som den falksjungande primadonnan i dramat Marguerite (2015) är strålande i rollen som kvinnan som vant sig vid att vid att axla alla tänkbara former av ansvar.

Stark i sin identitet, men svältfödd när det gäller de egna känslorna. Villig att engagera sig emotionellt i varje förlossning, oförmögen att leva vidare med samma intensitet när fritiden tar vid.

... och Catherine Deneuve förför

Om det är lätt att identifiera sig med den vardagliga Claire så träffar Béatrice duken som ett glamouröst bombnedslag. En i grunden självisk och irriterande rollkaraktär som bryter mot alla regler och normer, som bygger sin ekonomi på pokerspel och smörjer kroppen med vin och blodiga biffar.

Allt kretsar kring att njuta för stunden. Kosta vad det kosta vill.

Frågan är om inte detta är den perfekta rollen för Catherine Deneuve som på äldre dagar inte varit rädd för spela med sin egen image, vara ett med sin ålder, ta sig an mindre sympatiska karaktärer.

Det är få skådespelare förunnat att besitta den personliga charm och karisma som förutsätts för att åskådaren skall ta denna bångstyriga primadonna till sitt hjärta. För att vi skall tro på att den förnuftiga Claire mjuknar efter mötet med henne.

För det gör hon. Förstås.

Claire och Béatrice inbegripna i ett förtroligt samtal på en säng.
Ofrivilliga väninnor emellan. Claire och Béatrice inbegripna i ett förtroligt samtal på en säng. Bild: Michaâl Crotto Sage femme, Barnmorskan, Catherine Deneuve, Catherine Frot

En kritisk udd

Sage femme är på många sätt en kärleksförklaring till barnmorskeyrket och historien berättar att fröet till filmen de facto började gro i samma stund som regissören själv föddes.

Under förlossningen höll han nämligen på att dö och eftersom man i hastigheten inte kunde hitta någon donator med rätt blodgrupp erbjöd sig barnmorskan att själv träda till.

En stark bild av hur professionalitet och personligt engagemang möts. Men med filmen låter Provost förstå att vi är på väg mot en kyligare framtid - betydligt mera klinisk.

Avdelningen där Claire jobbar skall nämligen läggas ner och de anställda lockas till en high tech megaenhet med förutsättningar att spotta fram ett lämpligt antal förlossningar per år.

Frågan är om Claire väljer att hoppa på det nya tåget... eller inte.

Claire håller händerna lugnande på en patients axlar.
Claire håller händerna lugnande på en patients axlar. Bild: Michaâl Crotto Sage femme, Barnmorskan, Catherine Frot

Läs också