Hoppa till huvudinnehåll

Gubbar och vansinniga anspråk vid vatten

Martina Moliis-Mellberg.
Martina Moliis-Mellberg. Bild: Andrea Frankenhaeuser Martina Moliis-Mellberg

En hyllad debut lägger lätt krokben för det fortsatta arbetet, men trots hjärnspökena har Martina Moliis-Mellberg nu skrivit sin andra prosalyriska bok. I 7 intresserar hon sig för människor som inte kan fly från sig själva, trots megalomaniska anspråk.

Den andra är svårast, brukar det heta, om det så gäller böcker, skivor eller teaterföreställningar. I synnerhet om premiären eller debuten gått bra, och om man kallats saker som "en finlandssvensk stjärna" i Expressen, och fått medverka i tv-programmet Babel.

Det utgångsläget har poeten Martina Moliis-Mellberg fått brottas med under arbetet med diktboken 7, som utkommer i höst. Hennes debutbok A bemöttes av hyllningsrop både då den kom ut i Finland 2015 och då den nu i våras gavs ut i nyupplaga på ett förlag i Sverige.

- Jag är otroligt stolt över A, och glad över att människor velat ta sig tid att läsa den och sett mycket av det som jag försökte förmedla, men eftersom jag har en tendens att noja över saker och ting var det svårt att inte känna att ribban nu är lagd, säger Moliis-Mellberg.

Bokpärm i två färger
Martina Moliis-Mellbergs "A". Bokpärm i två färger Bild: Emma Strömberg/Sets Martina Moliis-Mellberg

I praktiken innebar det att hon under arbetet med 7 måste arbeta hårt för att inte bara sitta och tänka ut framtida negativa recensioner.

- Jag började tänka på 7 som en bok alltför snabbt, istället för att bara vara i texten, och fick sedan ägna väldigt mycket tid åt att reparera det tankefelet, säger Moliis-Mellberg.

Trasiga gubbar

Vid tiden för vårt samtal har arbetet hunnit ge resultat, och 7 står i beråd att skickas till ombrytning.

Boken 7 av Martina Moliis-Mellberg.
Boken 7 av Martina Moliis-Mellberg. Bild: Emma Strömberg Martina Moliis-Mellberg,7

Där debuten till sitt innehåll kretsade mycket kring metamorfoser rör vi oss nu bland karaktärer som försöker hålla ihop.

- I princip handlar 7 om att inte kunna fly från sig själv och vad man har gjort, hur mycket man än skulle vilja. Där A på ett mer hoppfullt sätt handlar om att förändras, eftersom man inte är det man ska vara, är karaktärerna här exakt det som de är, och har det ganska tungt, säger Moliis-Mellberg.

Vad är det som fascinerar dig med den här tematiken?

- Jag tänker att alla människor går runt och försöker hålla ihop det, på ett eller annat sätt. Av någon anledning fascineras jag själv speciellt av trasiga gubbar, kanske för att världen inte riktigt tillåter gubbar visa sin trasighet. Det är tacksamt att använda sig av gubben för att fundera kring vad som händer när självbild och verklighet kolliderar.

Jacques Cousteau ja haita
Jacques Cousteau figurerade i Martina Moliis-Mellbergs debut A. Bilden är från filmen som handlar om honom. Jacques Cousteau ja haita Bild: Wild Bunch Jacques-Yves Cousteau

Gubbar figurerade redan i A, genom sviten Ad Undas som är en litterär fantasi om Jacques Cousteau. I 7 möter vi bland annat vetenskapsmannen Lomonosov och nöjesfältsentreprenören Witte - som båda, liksom Cousteau, har verkliga förebilder, men behandlas som fiktiva karaktärer.

- Av någon anledning fungerar mitt skrivande väldigt bra när jag tar personer ur verkliga livet och sedan tillåter mig att fantisera fritt kring hur de är och vad de gör. Det går säkert att diskutera de etiska aspekterna i det, men eftersom det är fiktion och görs med mycket kärlek gentemot människorna i fråga har jag svårt att tro att de skulle ta illa vid sig, säger Moliis-Mellberg.

Martina Moliis-Mellberg på Klovharun.
Martina Moliis-Mellberg Martina Moliis-Mellberg på Klovharun. Bild: Yle/Ylva Perera klovhar,Klovharun (Finland),Klovharun

Även om gubbarna bara upptar en del av Moliis-Mellbergs sviter i 7 blir jag blir nyfiken på att fråga mer. I många feministkretsar råder sedan länge en “är vi inte färdiga med gubbarna snart?”-stämning, så det sticker ut att Moliis-Mellberg som uttalad feminist ofta valt att söka sig just dit i sitt skrivande.

- Jag har funderat jättemycket på det, och faktiskt grämt mig lite, eftersom jag håller med om att det redan finns många gubbar som tar plats. Samtidigt kan jag inte styra över mitt skrivande och vad som kommer till mig. Men det är med en viss motvilja jag skriver de här texterna, säger Moliis-Mellberg.

Hur skriva om något så skildrat som havet?

Ett annat väldigt skildrat och närmast ikoniskt tema som 7 kretsar kring är havet. Titeln står för “de sju haven”, men precis som den frasen fungerar fantasieggande snarare än verklighetsbeskrivande är havet i 7 till stora delar en projektionsyta.

- Jag tänker på havet på något som är onåbart, helt enkelt eftersom vi inte kan leva där. När vi talar om havet är det oftast våra föreställningar och projiceringar som kommer fram, för vi vet så lite om det, och vi kan aldrig kontrollera det helt och hållet. Precis som karaktärerna i boken inte kan kontrollera sig själva.

Hav utanför Hangö udd.
Hav utanför Hangö udd. Bild: Yle/Minna Almark Västnyland,Hangö,Hangö udd,hav,Skärgård,öar,klippor,vågor

Utöver närheten till havet - om de så finns på isflak, öar eller i ubåtar - förenas karaktärerna av att de på olika sätt drivs av grandiosa anspråk som gränsar till vansinne - om det så gäller att bygga nöjesfält eller utforska en undervattensrygg.

Vad är det som fascinerar dig med det här storhetsvansinnet?

- Det är något så mänskligt och på ett sätt beundransvärt att inte alls hållas tillbaka av andras förväntningar utan bara köra på, men samtidigt är det vansinnigt eftersom man antingen vägrar se eller misslyckas med att se att det inte går att leva så, eftersom andra människor kommer att offras i processen. Det gör att alla de här karaktärerna är väldigt ensamma, och ensamhet är nog det tema som nästan alla mina texter i grunden handlar om.

Hurudan form av ensamhet?

- Det ensamma i att vara människa, hur klyschigt det än låter. Hur vi är fast med oss själva och den egna rösten i huvudet, och hur det då kan bli lättare att finnas genom att ha en massa vansinniga anspråk och gå mer och mer in i sin egen världsbild – men hur det då inte går att vara nära någon annan. Just eftersom man vägrar se sig själv.

Urscen med ko

Under de två senaste åren (det vill säga ända sedan A första gången gavs ut) har Ekenäsfödda Martina Moliis-Mellberg varit bosatt i Malmö. Sverige har också tidigare inverkat på hennes författarskap eftersom det var under året på författarskolan på Biskops Arnö som hon hittade fram till sitt sätt att skriva.

- När jag började där hade jag ganska nyligen blivit refuserad, och tanken var att jag under året på ön i Mälaren skulle fixa till det manuset så att det kunde bli min debut. Spoiler: så gick det inte.

Biskops Arnö.
Biskops Arnö. Biskops Arnö. Bild: Yle/Ylva Perera Biskops Arnö

Det som istället hände var att textsamtalsgruppens kritik gjorde att Moliis-Mellberg tappade bort sin egen vision med texten och istället började skriva på ett sätt som hon tänkte att gruppen skulle tycka om.

- Precis det man inte ska göra på skrivarskolor, med andra ord. Nu i efterhand undrar jag om jag kanske aldrig riktigt hade en idé med mitt gamla manus till att börja med, eftersom jag tappade bort mig så lätt, men i stunden kändes det bara fruktansvärt. Efter ett särskilt kritiskt samtal en dag bara brast det för mig och jag började storgråta i klassrummet.

Moliis-Mellberg berättar hur hon gick ut på den idylliska ön för att lugna ner sig, medan hon i huvudet ifrågasatte hela sitt val att komma dit och sitt liv generellt. För att trösta sig gick hon till kohagen precis intill skolbyggnaden och försökte klappa en av korna.

- Men precis när jag sträckte ut handen så backade den! Det kändes som en urscen: jag stod på en ö och grät och sträckte mig efter en ko som var helt ointresserad av att vara pälsterapi för mig. Allt bara gick sönder. Men efter det gick jag tillbaka till mitt rum, och började skriva på det som fortfarande är de första stroferna i sviten Atlas, som ingår i A, säger Moliis-Mellberg.

Biskops Arnö.
Internatet på Biskops Arnö. Biskops Arnö. Bild: Yle/Ylva Perera Biskops Arnö

Förändrades ditt sätt att skriva efter det?

- Ja. Det blev klart för mig att fast jag tidigare trodde att jag skrev utelämnande och ärligt hade jag en massa murar och spärrar, men efter den händelsen kändes det som om jag kunde blotta mig på ett annat sätt inför mig själv och texten.

Atlas håller himlen på sina axlar. det är inte tungt direkt, men obekvämt.― Atlas, A, Martina Moliis-Mellberg

Skrivandet som process

Genombrotten till trots säger Moliis-Mellberg att processen med att försöka vara ärlig inför texten är ett fortlöpande arbete.

- Inför andra boken trodde jag nog att jag visste ungefär vilka utmaningar jag kunde förvänta mig, men det visade sig vara helt andra hjärnspöken att brottas med. Jag fick inse att bara för att jag skrivit en bok förut så har jag aldrig skrivit just den här boken.

Moliis-Mellberg säger att en insikt som fungerar produktivt är att tänka på sitt skrivande mer som ett pågående författarskap än som enskilda böcker.

Har du känt dig pressad att skriva en ny bok?

- Nej, det har bara känts lyxigt att veta att jag har ett förlag som är intresserade av att läsa vad jag skriver. Däremot känns det som att litteraturklimatet just nu lägger mycket fokus på att man borde sälja sina böcker via sin person. Jag borde ha en blogg och på alla sätt marknadsföra mig själv och det kan jag bli ganska utmattad av.

Akademiska bokhandeln i Helsingfors
Akademiska bokhandeln i Helsingfors Bild: Mikael Crawford/Yle bokhandel

Jag frågar om inte poeter kommer lättare undan där, eftersom det ofta pratas om att poesi ändå inte går att sälja i någon större utsträckning. Moliis-Mellberg håller med, men säger att hon också kan bli lite störd på den attityden.

- Det låter lite paradoxalt eftersom jag just knarrade om att jag själv inte vill behöva sälja min poesi, men jag blir samtidigt ledsen över att det verkar som att ingen i dag försöker sälja poesi. Går man in i en bokhandel hittar man inte ens poesihyllan! Då är det inte så underligt att poesin anses vara svår och otillgänglig eftersom den de facto inte går att få tag i.

Poesiscenen lever i Malmö

Situationen gäller även i Sverige, men Moliis-Mellberg gläds över att det i Malmö ändå finns en levande poesiscen när det gäller uppläsningar och program.

- Trots att poesin anses svår är den otroligt tillgänglig när det gäller att möta människor, just eftersom den ofta lämpar sig väl för högläsning. Det finns alltså ingen orsak att poesin inte skulle kunna finnas och synas överallt, men idén om att den inte säljer blir lätt en självuppfyllande profetia.

Öresundsbron
Öresundsbron Bild: Johannes Jansson/norden.org öresundsbron

Även om Moliis-Mellberg trivs väldigt bra i Malmös litteraturkretsar säger hon att det egentligen var först när A kom ut i Sverige som hon började känna sig som en del av samma litterära sfär.

- Det är underligt vattentäta skott mellan den finlandssvenska och svenska poesin i dag. I Sverige talar man gärna om Edith Södergran, men har ingen aning om vad som ges ut i Finland just nu.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje