Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Med rivningskulan genom Tjechovs förstlingsverk

Foto från Dead Centres produktion Chekhov's first play
Dead Centre gör rent hus med teaterkonventioner i Chekhov's First Play. Foto från Dead Centres produktion Chekhov's first play Bild: Dead Centre dead centre,helsingfors festspel 2017

I Chekhov’s First Play tar den irländsk-brittiska teatergruppen Dead Centre avstamp i Tjechovs första pjäsförsök och kapar det för sin egen betraktelse över glappet mellan illusion och verklighet, både i livet och teatern.

Den unga gruppen har turnerat två år med sin produktion och lovorden har haglat både på hemmaplan och kontinenten. Förväntningarna är alltså rätt höga när Helsingfors festspel står i tur.

Men rätt snart infinner sig misstanken att aha-upplevelserna kanske ändå inte blir så många.

Att det här inte blir någon föreställning som låst sig vid Tjechovs manus står däremot klart från första början. Bush Moukarzel, som tillsammans med Ben Kidd svarar för koncept och regi, kliver in på scenen och ber oss testa våra hörlurar.

Det här är en snårig pjäs, förklarar han, ni kan behöva min vägledning. Tjechov skrev den i sina sena tonår och originalmanuset brukar anses ospelbart. Det vimlar av personer, scener och stickspår.

Pjäsen han avser är den som i dag brukar gå under namnet Platonov, känd för publiken genom olika bearbetningar.

Och så går då ridån upp för en scenbild av mycket traditionellt snitt.

Foto från Dead Centres produktion Chekhov's first play
Foto från Dead Centres produktion Chekhov's first play Bild: Dead Centre dead centre,helsingfors festspel 2017

Teater i teatern och om teater

På den unga generalsänkan Anna Petrovnas gods dräller ett smått avslaget middagssällskap. Samtalet böljar i olika riktingar och blottlägger det sedvanliga galleriet av frustrerade själar som alla fixerat sin idé om lycka och mening med livet vid det de uttryckligen saknar.

Alla väntar på Platonov. Somliga beundrar honom motvilligt, andra försöker förgäves dölja sin förälskelse samtidigt som en stor del av publiken förstås vet att han i själva verket bara är en obeslutsam och blank projektionsyta för deras samlade fantasier.

Men det behöver man förstås inte veta. Åtminstone inte i det här skedet.

I skådespelarnas lätt karikerade gestaltning står i stället de närvarande gestalternas inbördes rollspel i fokus. Eller kunde stå om vi fick lyssna till dem i fred.

Men det är ju inte avsikten.

I våra hörlurar babblar i stället Moukarzel på i en regissörsroll som är lika fiktiv som karaktärerna på scenen.

Hans självtillräckliga utläggningar om pjäsen och epoken varvas med ovidkommande skvaller och tilltagande irritation över skådespelarna. Den fiktiva regissören kvider varje gång någon glömsk betonar Platonovs namn fel och domderar lika ilsket över de andras minnesluckor och publikfrieri.

Men kommen så här långt börjar han också ifrågasätta sina egna val. Hans hybris övergår i vankelmod och snart börjar han rentav påminna om scenens Tjechov-karaktärer i allmänhet och den frånvarande Platonov i synnerhet.

Och när han plötsligt tystnar försvinner han också ur leken på samma sätt som Platonov ur originalmanuset – med ett rungande pistolskott.

Här blir det startskottet både för uppsättningens senare hälft och Dead Centres egna reflektioner kring den tumregel som brukar kallas ”Tjechovs gevär”.

Om publiken görs uppmärksam på ett vapen ska det med Tjechovs ord också avfyras innan berättelsen är slut. Tanken är alltså att varje element i en berättelse bör vara relevant för helheten.

Men Chekhov’s First Play ger inte mycket för den principen. I Dead Centres uppsättning framstår pistolskottet i stället som en symbolisk avrättning av alla dramatiska principer som underförstått levt ut sin tid.

Från tuktat drama till splittrad verklighet

När föreställningens senare hälft tar vid har den avfyrade kulan i stället förvandlats till en gigantisk rivningskula som svischar över scenen och åstadkommer stora hål i Tjechovdekoren.

Ur hålen tränger underförstått samtiden in - och med den naturligtvis också en annan syn på teaterns möjligheter och begränsningar.

Det tuktade dramat övergår i kaos medan tillkortakommandena omsätts i moderna termer.

Foto från Dead Centres produktion Chekhov's first play
Foto från Dead Centres produktion Chekhov's first play Bild: Dead Centre dead centre,helsingfors festspel 2017

Bakom Tjechov-karaktärerna blottläggs en skara skådespelare som agerar ut sina egna frustrationer över livet och den ekonomiska hackordningen. En hackordning som komprimerat kunde sammanfattas med att någon i ensemblen beställer kinesisk snabbmat för en spottstyver samtidigt som en annan utgjuter sig över förnedringen i att snuttjobba som reklamröst åt storbankerna.

På en punkt har däremot inget förändrats.

Platonov är fortfarande den gestalt alla projicerar sina drömmar på. Men när han väl kliver in är han förstås en kille ur publiken.

En anonym figur ur det ”verkliga” livet alltså som för en stund leker bollplank för de samlade illusionerna på scenen.

Stråket av metateater löper genom hela uppsättningen. Det här är en produktion som gång på gång återkommer till frågan vad teater är, vad den kunde vara och vad den absolut inte är.

Moukarzel och Kidd staplar de olika lagren av fiktion på varandra för att i nästa stund riva hela bygget i sär igen. Men frågan är om inte den där rivningskulan de så frejdigt svingar också slår in dörrar som stått öppna ett bra tag redan.

Senkomna bildstormare

Att vår syn på teaterns konventioner och dramatiska grepp har förändrats sedan Tjechov formulerade sina principer är en sak. Men det märkliga med Dead Centres uppsättning är att den också tycks utgå ifrån att det finns en tolkningstradition där tiden stannat upp medan teaterdammet lagt sig över allt som en gång kändes nytt och omskakande.

Så är det ju inte.

De karaktärer Tjechov skapade är vid det här laget rutinerade tidsresenärer. Och i många fall har tidsresorna också bjudit på djupare insikter än dem som Dead Centre dukat upp när allt gammalt väl är rivet och den ryska ruletten har snurrat vid varje tinning.

Det är som sagt många kulor här ...

Och en del av dem trillar väl också ned i Miley Cyrus royaltybörs när hennes Wrecking Ball plötsligt letar sig in i föreställningen.

Jag förmodar att ”kill your darlings” också hör till de principer som levt ut sin tid.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje