Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Om att gräva där man står

Essäisten och litteraturkritikern Michel Ekman.
Michel Ekman är aktuell med boken "Självbiografiskt lexikon". Essäisten och litteraturkritikern Michel Ekman. Bild: Cata Portin Michel Ekman

I Självbiografiskt lexikon skriver Michel Ekman en rapport från det ständigt pågående, osäkra och ofrånkomliga arbetet med att förstå vem han är och varför han blivit den han är. Om hur familj och sjukdom sätter spår för livet.

Tidens gång och minnets nyckfullhet blir kanske som allra tydligast i avskedets stund. I synnerhet de gånger man sitter och går igenom föremål och alla dessa vardagsting som finns kvar efter att en nära anhörig lämnat sitt hem.

I boken Självbiografiskt lexikon gör litteraturvetaren och kritikern Michel Ekman nedslag i sitt sextioåriga liv och skriver ”en rapport från det ständigt pågående, osäkra och ofrånkomliga arbetet med att förstå vem jag är och varför jag blivit jag”.

Likt en arkeolog frilägger Ekman lager på lager av liv, och med hjälp av alfabetet orienterar sig författaren genom barndomens besvikelser, tonårens tafatthet och den vuxna mannens vilsenhet och tillkortakommanden.

I tjugofem kapitel tar Michel Ekman med oss på en högst personlig resa genom tid och rum där han utgår från ett föremål, en händelse eller en känsla - från A som i avsked till Ö som i öar via J som i jojo och L som i långrev, för att ge några exempel.

Genom att zooma in på en detalj eller borra ner sig i en viss känsla förmår Ekman vidga och fördjupa perspektivet från det rent självbiografiska till en mer allmängiltig nivå där läsaren kan spegla sina egna uppväxtminnen och livserfarenheter.

Under bokens gång rannsakar och blottlägger Michel Ekman sig själv med en beundransvärd uppriktighet– han väjer inte för vare sig pinsamheter och patetiskheter eller för känslor av skam och skuld, hat och avsky.

En släkthistoria präglad av uppbrott

Hur väl känner vi våra föräldrar? Det är en fråga som envist hänger kvar när Ekman gång på gång återvänder till sin familj, och framför allt till den fjära modern och den tillbakadragna fadern.

Hur kommer det sig att författaren under stora delar av sin uppväxt upplevde en irrationell brist på hemkänsla i tillvaron, trots att den materiella tryggheten fanns där?

Här finns många smärtpunkter som författaren närmar sig med lika delar nyfikenhet och sorg.

Det kan kännas klyschigt att ta till en ofta citerad mening ur Leo Tolstojs roman ”Anna Karenina”, men den känns trots allt relevant i detta sammanhang: ”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.”

Till känslan av rotlöshet, hemlöshet och olycka bidrog starkt de slitningar som fanns inom familjen.

Vi anar oss till spänningar och olösta konflikter som då och då blossade upp, men som för det mesta sopades under mattan och tegs ihjäl.

Såväl moderns som faderns släkthistoria kännetecknas av dramatiska uppbrott och avsked som kommit att prägla efterkrigsgenerationernas liv på olika sätt.

Det går inte att ta miste på den besvikelse författaren känner inför den splittring och det sammanbrott som skett inom såväl faderns som moderns släkt.

Den kosmopolitiska och mångkulturella släkthistorien med rötter i såväl den judiska som i den grekisk-ortodoxa traditionen samt förankringar i Lettland, Tyskland och Ryssland var inte en källa till stolthet under författarens uppväxt, snarare något man hemlighöll – av rädsla, skam eller likgiltighet:

”Av min mammas tre- eller fyrspråkiga bakgrund märktes inget utom när man hörde henne tala ryska med min mormor i telefonen. Min pappas förflutna var utplånat. Vår släkthistoria började när mina föräldrar gifte sig 1955. Den förhistoria som fanns bestod av glesa minnen från föräldrarnas barndom som handlade om krigstiden och livet på familjernas sommarnöjen.”

Pärmbilden till Michel Ekmans essäbok "Självbiografiskt lexikon".
Pärmbilden till Michel Ekmans essäbok "Självbiografiskt lexikon". Bild: Schildts & Söderströms förlag Michel Ekman,finlandssvensk skönlitteratur

En uppväxt präglad av utanförskap

Upprepade gånger försöker Michel Ekman utreda i hur hög grad han blivit den han är dels på grund av föräldrarna, dels på trots av föräldrarna.

Uppväxten i det välbeställda medelklasshemmet i Munsknäs var till synes trygg och ombonad – under kvällarna samlades familjen för att spela olika spel, om somrarna vistades man på sommarstället där man med iver ägnade sig åt ett oupphörligt renoveringsarbete och varken Michel eller hans syster behövde någonsin ta ekonomiskt ansvar.

Författaren vittnar om hur far och son momentant kunde förenas i samhörighet och gemenskap kring såväl passionen för fiske som i intresset för den klassiska musiken, och om hur sonens sjukdom kom att föra mor och son nära varandra.

Mellan föräldrar och barn fanns ett samförstånd, en uppmuntran och en välvilja, samtidigt som relationen präglades av avstånd och brist på fysisk närhet.

Under ytan fanns dock en oro, en osäkerhet och en stark känsla av utanförskap.

När Michel Ekman var två år gammal diagnosticerades han med astma, en sjukdom som under författarens hela liv kommit att sätta vissa gränser för ett aktivt fysiskt liv liksom för ett livligt socialt umgänge.

Dessa inskränkningar i privatlivets sfär har periodvis inneburit att författaren tvingats ge avkall på aktiviteter som hans jämnåriga ägnat sig åt och bidragit till en återkommande känsla av utanförskap och ensamhet, maktlöshet och hjälplöshet.

Så småningom lyckas dock den (enligt egen utsago) ångestfyllda, socialt och emotionellt gravt dysfunktionella och livrädda ynglingen steg för steg tackla sina rädslor, skaka av sig sitt självförakt och bege sig ut i världen, skapa sig ett sammanhang i 1970-talets intellektuella vänsterkretsar och åka på tågluffarresor till Centraleuropa.

En berörande bok

Vilka beståndsdelar bygger upp vår självbild? Vilka faktorer i vår uppväxt har påverkat oss och i vilken riktning? Varför beter vi oss på ett visst sätt i en viss situation? Vad har vi med oss i bagaget från tidigare generationer? Vad för vi vidare i arv till kommande generationer - vare sig vi vill det eller inte?

Det är många frågor som dyker upp under läsningen av Michel Ekmans självbiografiska bok.

Såhär skriver Ekman om den befriande känslan av att efter år av kamp, motgångar och medgångar hitta sin plats och förmå stå på egna ben:

”Jag kände mig aldrig helt autentisk utan försökte i stort och smått härma någon modell eller föreställning. Jag trodde mig aldrig om att kunna skapa mitt eget liv, därför var det inte heller riktigt sant utan bara en dålig kopia av någon förebild. Dessa modeller eller manualer var jag ständigt på jakt efter, vare sig det gällde kärleksförhållanden, arbete, livshållning, nöjen. (---) Vad som småningom hände var att jag omärkligt blev ett med mitt liv, i stort sett, trots alla bristfälligheter. Jag upphörde att föreställa mig ett facit någonstans, en av andra etablerad modell att leva upp till för att mitt liv skulle bli helt. Mitt liv var, med sina brister och glädjeämnen, mitt.”

Michel Ekmans Självbiografiskt lexikon är på många sätt en berörande bok om att lösgöra sig från det förflutnas bojor, och om att försöka förstå hur det kommer sig att man blev den man är.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje