Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Pereras debut imponerar och ger synvinklar på rasism utan att moralisera

adrian perera står med en vintrig bakrund bakom sig
Adrian Perera adrian perera står med en vintrig bakrund bakom sig Bild: Förlgaet/ Niklas Sandström adrian perera

En fin liten bok, skriver Fredrik Hertzberg om Adrian Pereras lyrikdebut som bland annat ger olika perspektiv på vad det är att vara mellan två kulturer - aldrig innanför.

”You’ll just be their monkey”, säger den lankesiska modern till sin son i Adrian Pereras White Monkey.

Sonen har just berättat om sin föresats att göra sig ett namn och visa att ”namnet hör hemma/ på bokpärmar/ och röstsedlar” snarare än bara ”på markisen till en etnisk restaurang”.

Be their monkey, vara en ”maskot”, eller ”fylla en nisch”. Att automatiskt hänföras till en viss kategori, oavsett vad man företar sig. Detta är ett viktigt tema i Adrian Pereras debutdiktsamling White Monkey.

Att varken vara utanför eller innanför

Det som huvudsakligen pejlas är nämligen ”mellanförskap”, att varken vara utanför eller innanför.

Bokens huvudsakliga diktjag, det finns flera, har en mor från Sri Lanka och en finländsk far.

Eftersom han är född och uppvuxen i Finland men har ”tjockt svart hår/ och svarta ögon” sticker han ut.

När han besöker Sri Lanka sticker han också ut: han är för vit.

Hudfärgen skiftar från vit till röd, på julen har rodnaden lagt sig och han är brun. Då är han i sina lankesiska kusiners ögon ”One of us”.

Men inte i morfaderns, för honom är han en ”white monkey”.

Hemma i Finland sticker han ut, men inte tillräckligt.

I ett skede önskar han sig rentav att ”mina föräldrar var svartare/ min brytning tydligare/ mitt leende tacksammare”, så ”att jag kunde svara på frågor som ’hur ska vi lösa rasismen?/ utan att känna mig/ som ett surrogat”.

Parlandsparallellen

”Jag är ju utlänning vart jag än kommer”, skrev den finlandssvenska modernisten Henry Parland, med sin brokiga släkt- och familjebakgrund. Pereras diktjag upplever sig inte som utlänning, men blir tagen för en. Men är det så att han trots allt har en särskild insyn i utanförskap?

”Jag frågar/ vad spelar det för roll/ om ingen annan ser/ det jag ser/ kunde jag väl lika väl vara galen”.

Parallellen till Parland gäller också poesin, sättet att skriva: i Pereras dikter finns något som påminner om Parlands ironiska minimalism.

Utom att i Pereras fall är det inte fråga om ironi utan snarare om den effekt om uppstår då han återger vad andra säger.

”Allt som sades till mig ekade/ ur min mun”, säger gossen.

Perera försöker få oss att lyssna till dessa ekon, reflektera över dem. Han vill inte tränga in läsaren i ett hörn, få henne att uppleva sig som skyldig.

I en dikt anklagar hans vän sig själv för att vara vit och privilegierad, för att vara medskyldig till att hans mor ”förstörts”: ”Det är klart att min vän behöver trösten mest”, är Pereras lakoniska slutkläm.

omnslaget till white monkey av adrian perera
omnslaget till white monkey av adrian perera Bild: Förlaget adrian perera

Perera moraliserar inte

Här finns som tidigare nämnts flera diktjag, perspektivskiften.

Modern, fadern, mormodern. Hans utbildade mor jobbar skift på fabrik, redan tidigt är föräldrarna skilda, än är gossen hos sin mor, än hos sin far.

Modern gör allt för att smälta in, men lyckas inte, ”blickar/ och tystnad” har förvandlat henne från stål till rost. Fadern anser ”att alla flyktingar är terrorister”, är misstänksam mot sonens mor, upplever rentav ett slags ambivalens inför sin son: ”Gud vet vems pojke du är”.

Också gossens moster är i Finland, försöker få uppehållstillstånd.

Pereras projekt är att fritt spela ut dessa perspektiv mot varandra utan att moralisera.

White Monkey är inte ett ställningstagande mot människor, snarare då ett ställningstagande för möjligheten att inta olika perspektiv.

Men White Monkey visar också på en utväg ur projektionerna; vi måste våga lyssna till varandra, våga verkligen lyssna. På så sätt blir boken ett slags poetisk lärobok i lyssnandets konst.

Lyssnande förutsätter nämligen tystnad, inte bara att vi själva håller tand för tunga när någon annan talar, utan att vi ger den andras ord rymd, liksom våra egna, reflekterar över vad det är vi säger.

Ett slags lyriska glimtar bildar de små naturintryck och konkreta vardagsdetaljer som gör att allt faller på plats.

White Monkey är en fin liten bok, som man får hoppas hittar vägen också till skolor och skolbibliotek.

Text: Fredrik Hertzberg

Läs också en intervju med Adrian Perera

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje