Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Napapiirin sankarit 3 – bättre än väntat

Kämäräinen och Janne mitt i skogen.
Två vilsna män. Santtu Karvonen och Jussi Vatanen fortsätter i rollerna som vännerna Räihänen och Janne. Kämäräinen och Janne mitt i skogen. Bild: Mikko Rasila Napapiirin sankarit 3, Santtu Karvonen, Jussi Vatanen

Där den första filmen hade charm och den andra problem hittar trean nya nivåer. Regissören Tiina Lymi lyckas piffa upp startfältet – men tröttnar i backarna.

Ni minns väl dagdrivaren Janne (Jussi Vatanen)? Han som 2010 blev tvungen att ge sig ut på jakt efter en digibox mitt i natten - för att inte förlora flickvännen Inari (Pamela Tola).

Fem år senare förväntades Janne agera barnvakt en helg, men lyckades naturligtvis tappa bort det lilla livet på vägen. Varvid det blev liv i luckan. Igen.

När vi nu möter honom två år efter jakten på det försvunna barnet är det mesta som förr – och ändå inte. Digiboxen drar sina sista suckar och den forne bästisen Kapu (Jasper Pääkkönen i den första filmen) har lämnat jordelivet.

Samtidigt har barnen vuxit, relationen gått i stå och ansvarsbördan ökat – inte underligt att frågan om vad som egentligen är meningen med livet dyker upp.

Och vad gör Janne då? Jo, han beger sig ut på vandring med Paulo Coelhos visdomsord i ryggsäcken, den vida naturen framför sig och två efterhängsna vapendragare i släptåg.

Janne, Kämäräinen och Räihänen slår läger i skogen.
Tre män i en skog. Jannes retreat kommer av sig när vännerna hakar på hans vandring. Janne, Kämäräinen och Räihänen slår läger i skogen. Bild: Mikko Rasila Napapiirin sankarit 3, Jussi Vatanen, Santtu Karvonen, Timo Lavikainen

Ett vuxnare tonfall

Det finns något avväpnande över själva ansatsen i filmen. Utgångsläget med vardagstristessen och sorgen som klumpar ihop sig till en boll av missmod fungerar - det är lätt att identifiera sig med Janne.

Inte heller har man svårt att förstå Inari som längtar efter att få börja jobba igen, men som plågas av dåligt samvete inför utsikten att lämna ett ganska litet barn på dagis.

Därför ser man nyfiket fram emot Jannes vandring in i den tysta ödemarken och Inaris möte med de forna arbetskamraterna som är på väg till en stor turnering i kärrfotboll.

En turnering avsedd att svetsa samman gruppen, men som snart urartar i en hetsig kamp om vem som skall efterträda den gamla personalchefen.

Inaris lag i kärrfotboll kramas på planen.
Inaris lag i kärrfotboll kramas på planen. Bild: Mikko Rasila Napapiirin sankarit 3

Huvudpersonerna levererar

Jussi Vatanen är fortsättningsvis charmig i rollen som den godhjärtade men lätt handlingsförlamade Janne och man kan inte annat än hoppas att han skall finna den inre ro har söker.

Småmysig är även Timo Lavikainen i rollen som den tystlåtne Räihänen, medan Kari Ketonen onekligen är underhållande som Pikku-Mikko – mannen som älskar Inari lika intensivt som han försöker kompensera de uteblivna machoattributen med pengar och makt.

Gladast blir man ändå över att Tiina Lymi uppdaterat bilden av Inari och gett Pamela Tola lite mera material att arbeta med. Problemet denna gång handlar således mindre om könsroller och mer om att Janne och Inari löper i olika intrigspår på ett sätt som gör att det stundvis känns som om man följde två olika filmer.

Pikku-Mikko släcker törsten på spelplanen.
Pikku-Mikko har stora drömmar. Om pengar, makt och Inari. Pikku-Mikko släcker törsten på spelplanen. Bild: Mikko Rasila Napapiirin sankarit 3, Kari Ketonen

Skitroligt?

Mycket fungerar alltså bättre i del tre än i del två, men när det gäller humorn halkar man fortsättningsvis omkring bland samma kroppsvätskor.

Det blir med andra ord en del pissande i grupp varvat med personer som skiter på sig eller saknar toalettpapper när det tränger på. Riktigt roligt förväntas man ha när Kämäräinen (Santtu Karvonen) bränner sitt blottade kön i solen.

Men okej – humor är något högst individuellt och det är knappast någon slump att luktande situationskomik verkar ha en given plats inom finsk film. Så länge publiken skrattar lär manusförfattarna fortsätta att plita in kiss & bajs i sina storyn.

Varför?

På ett innehållsmässigt plan kan man ändå fråga sig vad som egentligen sägs mellan raderna när Janne torkar sig i baken med den självhjälpslitteratur han dittills sökt tröst i?

Att det inte finns några genvägar till inre frid? Att man mår bäst av att agera? Att det lönar sig att skita i verbalt krångel i bokform och istället ta livet med humor? Av något slag.

Vid närmare eftertanke är jag inte säker på att jag vill veta svaret på den frågan.

Janne lyfter armarna mot skyn i en bön om hjälp.
Varför, varför? Janne skriker ut sin förtvivlan när allt gått åt skogen på fjället. Janne lyfter armarna mot skyn i en bön om hjälp. Bild: Mikko Rasila Napapiirin sankarit, Jussi Vatanen

Korrigering: Paulo Coelhos felstavade förnamn korrigerades kl. 15 den 25.8.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje