Hoppa till huvudinnehåll

Spöksystrarna på Alberga gård och den elake prästen i Esbo - annorlunda historier

Naisen silhuetti aitan seinää vasten.
Att se Vita frun i Alberga gård betyder tur. Naisen silhuetti aitan seinää vasten. Bild: Yle Kuvanauha spöken,Spöke,sägner,berättelser ,trosföreställningar,folktradition,folksägner

Herrgårdar är platser där spöken gärna tycks hålla till och Alberga gård i Esbo är inget undantag. Där vandrar osaligt inte ett utan hela två spöken. Det här är en av historierna som berättas under rundvandringen Annorlunda historier (F18) på Esbo stadsmuseum.

- När vi forskade i Esbo historia fick vi reda på en hel del historier som inte står i de officiella historieböckerna och som man inte ställer ut i bestående utställningar.

Museilektor Sanna Valoranta-Saltikoff med solfjäder i 1800-talsstil.
Museilektor Sanna Valoranta-Saltikoff med solfjäder i 1800-talsstil. Museilektor Sanna Valoranta-Saltikoff med solfjäder i 1800-talsstil. Esbo stadsmuseum,Sanna Valoranta-Saltikoff

Det berättar museilektor Sanna Valoranta-Saltikoff. KAMU utställningscenter WeeGee beslöt att skapa en rundvandring där intresserade kan ta del av historierna. Berättelserna kan vara tragiska, lustiga och också ibland riktigt obehagliga. Ibland handlar de om spöken.

Spökande systrar i Alberga

Sockerfabrikören Feodor Kiseleff och hans fru Amalia lät bygga Alberga gårds huvudbyggnad år 1874. Byggnaden kallades för Sockerslottet, för att de lät använda bräder från sockerlådor i konstruktionen.

I herrgården bor numera två spöken; inte bara Vita frun utan också Svarta. Vita frun sägs vara Amalias syster Emilia Ehrström. Att se henne betyder tur. Hon brukar ofta påträffas i köket knypplande spets – en liten hobby hon har.

Svarta frun är inte lika gemytlig – att se henne betyder att någon närstående snart ska dö. Hon lär vara Amalia Kiseleff själv. Bland annat har hon setts (svartklädd, så klart) i källaren bryggandes öl. Det kan ju låta som en trevlig syssla, men icke: Receptet har hon fått av den onde.

På 1920-talet sågs damerna ofta och de tycktes inte lida av sin tillvaro som spöken. En gång hörde några byggarbetare tanter fnittra och fnissa, ”som om de var glada av lite champagne”.

Spöken från alla samhällsklasser

- Det finns inget som tyder på att Amalia Kiseleff skulle ha varit en ond människa när hon levde. Ofta fungerar ändå spökhistorier så att man kopplar dem till något ondskefullt, säger Sanna Valoranta-Saltikoff om den här spökhistorien, som ingår i den guidade rundvandringen Annorlunda historier.

Varför är det då alltid fina damer som spökar? Spökar inte vanliga människor? Visst gör de det, menar hon.

- Om en piga födde ett utomäktenskapligt barn och dödade det kan det hända att människor tror att hon spökar.

Valoranta-Saltikoff konstaterar också att det av rent praktiska skäl är lättare för adeln och överklassen att spöka: Deras forna hem finns ofta kvar, medan vanligt folks stugor och hus för länge sedan kan vara försvunna.

- I ett av de gamla bevarade torpen på Fölisöns friluftsmuseum brukar en dräng ibland stövla omkring på andra våningen, nämner Valoranta-Saltikoff.

Prästen som kissade i matkärlet

En historia som ingår i rundvandringen är den om en otrevlig präst som bodde i Esbo på 1500-talet. Herr Henrik hette han.

Esbo domkyrka, från öst.
Delar av Esbo domkyrka stod på plats redan under prästen Henriks tid på 1500-talet. Esbo domkyrka, från öst. Bild: Yle/Julie Ebbe esbo domkyrka

Esbo var på den tiden en kyrkosocken som bestod av tiotals små svenskspråkiga byar. Den här prästen, herr Henrik, var så hård mot bönderna i byarna i kyrkosocknen, att de skrev ett klagobrev till kungen i Sverige.

Bland annat klagade de på att prästen krävde mer än han hade rätt till, i form av varor av bönderna.

De klagade också på att Henrik slog folk. Ett konkret exempel på hans svineri var då han hade varit hemma hos Henrik Perinpoija i Bodom och efter att ha ätit där helt sonika kissade i ett matkärl. Som pricken på i:et slog herr Henrik till sist sin värd i ansiktet.

Om de bara blev av med herr Henrik, lovade bönderna i Esbo kungen motsvarande 170 kilogram humle.

År 1561 tvingades han sedan sluta som präst i Esbo kyrkosocken. Om det var brevet eller något annat som var orsaken vet vi inte.

Stolta Esbo-bönder

- Bönderna i Esbo var under medeltiden mycket välbärgade och visste sitt värde, och att höra av sig till den högsta chefen, alltså gå till kungs, om de hade något att klaga på var inget ovanligt, berättar Sanna Valoranta-Saltikoff.

Vad som hände med herr Henrik efter hans äventyr i Esbo finns det ingen information om. Ingen skulle antagligen känna till historien idag om det inte var för att böndernas brev finns bevarat.

Annorlunda historier hela hösten

Berättelsen om spökena på Alberga gård och den otrevlige prästen herr Henrik hör till de Annorlunda historier (F18) - Toisenlaisia tarinoita (K18) som intresserade kan höra på Esbo stadsmuseum KAMU i Hagalund.

Den guidade rundvandringen sker på finska och är avsedd endast för vuxna. Rundvandringar kommer att äga rum under hösten den första fredagen i varje månad under kvällstid.

Det går att kontakta museet och höra sig för om möjligheten att boka en rundtur för en egen tillställning och höra historierna på svenska.

Läs också

Nyligen publicerat - Huvudstadsregionen