Hoppa till huvudinnehåll

Snåriga stigar och nachspiel med ambassadörer – sådant var livet i Westend förr

Ruth Bensky poserar i sin trädgård.
Ruth Bensky i trädgården. Ruth Bensky poserar i sin trädgård. Bild: Yle / Ted Urho ruth bensky

I april 1955 flyttade Ruth Bensky med familj till ett nybyggt hus i Westend i Esbo. Idag är hon 85 år gammal och funderar över vart svenskan försvann samt varför alla nya hus omgärdas av murar.

- Vi bodde i stan på den tiden, på Topeliusgatan, berättar Ruth Bensky. Hon sitter i en blommig fåtölj i vardagsrummet, omgiven av en massa blommor och växter.

Mitt i blomsterprakten växer en ananas.

- Plötsligt en dag blommade ananasen. Men den täcks jag nog inte äta, funderar hon.

En anans som blommar.
I vardagsrummet växer en ananas. En anans som blommar. Bild: Yle / Ted Urho ananas,Planta,rumsväxter,ruth bensky

Ljuset strömmar in i vardagsrummet, utanför grönskar trädgården. Träd runt tomten skyddar från nyfikna blickar.

- Fast dom här träden och buskarna har ju vuxit upp under de senaste 60 åren, vi har inte planterat dem för att fjärma oss från omvärlden. Jag tycker att det är tråkigt att alla som bygger nya hus i Westend omger sig med stora murar.

Från landsort till Solsidan

Idag förknippas stadsdelen Westend i Esbo med lyxvillor och miljonärer. Här bor Jorma Ollila, Alexander Stubb och Kirsti Paakkanen. Och så Ruth Bensky, sedan 62 år tillbaka.

Mattby på den tiden var rena bondvischan. Och i Gäddvik hade folk sina sommarstugor.

- I tiderna fanns det tre sorters tomter till salu i Westend: havstomter, skogstomter och ängstomter. Havstomterna var jättedyra och ängstomterna var helt hemska, så vi valde en skogstomt, minns Ruth Bensky.

Det sociala livet gick på svenska och tennishallen samt slalombacken var bygdens stora dragplåster.

- Vi brukade fira första maj tillsammans vid tennishallen, jag ansvarade alltid för att det fanns en stor bunke senap till varmkorven. Och vintertid brukade barnen skida slalom i den lilla slalombacken.

Båda är borta idag.

- Där slalombacken var har dom byggt hus och tennishallen brann ju upp, berättar Bensky.

Tvijälp i Esbo
Naturskönt i Esbo. Tvijälp i Esbo tvijälp

Fastän det gått femtio år sedan tennishallen brann så kommer Ruth Bensky ännu ihåg det.

- Vi kom körande på Jorvasvägen med min väninna, då vi plötsligt såg att det brann i horisonten. Vi kunde inte urskilja om det var på Westendsidan eller Hagalundssidan, men då vi kom närmare insåg vi att det var tennishallen som stod i lågor.

Fick låna bilen två gånger i veckan

Idag ligger Westend bara några metrohållplatser ifrån Helsingfors centrum, men på 1950-talet var stadsdelen betydligt mer avlägsen.

- Det gick en liten stig från vårt hus ner till Jorvasvägen och där stannade alla Esbobussarna. Och två gånger i veckan fick jag låna bilen så jag kunde åka in till Helsingfors för att handla. Här i Westend fanns bara en mjölkbutik och de första åren skulle man ha egen mjölkkanna med sig.

Ruth Bensky poserar i sin trädgård.
I somras fyllde Ruth Bensky 85 år. Ruth Bensky poserar i sin trädgård. Bild: Yle / Ted Urho ruth bensky

Idag känner vi Jorvasvägen vid ett annat namn, nämligen Västerleden. Ju längre västerut man åkte med Jorvasvägen, desto mer lantligt blev det.

- Mattby på den tiden var rena bondvischan. Och i Gäddvik hade folk sina sommarstugor, berättar Bensky.

Efterfest med ambassadören

Som namnet antyder har Westend länge haft en internationell prägel, men i början var det svenskspråkigt. Ruth Bensky räknar upp en lång lista på Esbofamiljer som bott länge i Westend.

- Men svenskan tunnades ut ju mer människor hit flyttade.


Ambassadresidensen präglade också kvarteren.

- Här runt hörnet bodde italienska ambassadens andre man. Han var väldigt trevlig, men hans fru trivdes inte alls, så hon lämnade aldrig residenset.

Här i Westend fanns bara en mjölkbutik och de första åren skulle man ha egen mjölkkanna med sig.

Ofta bjöds också grannarna på fest.

- Jag kommer ihåg flere fester hos den amerikanska ambassadören. Dom bjöd ofta på väldigt mycket dricka, men väldigt lite mat. Så då brukade vi gå hem till oss på nachspiel, minns Ruth Bensky.

Läs också

Nyligen publicerat - Huvudstadsregionen