Hoppa till huvudinnehåll

Westös Hägring 38 blir teater, och är aktuellare än någonsin

Kjell Westö och Mikaela Hasán.
Kjell Westö och Mikaela Hasán under Nationalteaterns säsongstart. Kjell Westö och Mikaela Hasán. Bild: Tuomo Manninen Kjell Westö,Mikaela Hasan

Hägring 38 gavs ut 2013 valde författaren Kjell Westö att tona ner likheterna mellan sent 30-tal och 2010-talet. Men på fyra år har mycket hänt, och nu då romanen blir teater skulle han göra annorlunda. Tomas Jansson möter både Westö och teaterensemblen inför Nationalteaterns premiär på Kangastus 38.

Jag minns då jag för fyra år sedan läste den nyutkomna romanen, och kom till en av nyckelscenerna där en judisk sprinter tydligt vinner sitt lopp men skuffas ner till en fjärde plats i den officiella resultattabellen, av politiska skäl, så han inte ska få plats på prispallen.

Vansinnigt, tänkte jag då, och tröstade mig med att världen nu såg annorlunda ut än i slutet av 30-talet. Tur att något liknande inte skulle kunna hända i Finland idag, tänkte jag.

Men på bara fyra år har världen vi lever i förändrats. Plötsligt är Fake News vardag. Plötsligt betyder fakta inte längre nödvändigtvis någonting alls.

Repetitioner.
Repetitoner på Nationalteaterns lilla scen. Repetitioner. Bild: Tomas Jansson. Hägring 38,nationalteatern i helsingfors

Då jag nu sitter i salongen till Nationalteaterns lilla scen och ser Westös roman förvandlas till teater, känns förändringen så konkret och riktigt skrämmande.

Det som jag för fyra år sedan tänkte att var otänkbart, det har vi kommit väldigt mycket närmare idag, och jag funderar hur många steg längs den farliga stigen av faktaförträngning vi ännu behöver ta för att vi plötsligt ska befinna oss i samma situation som Westös romanfigurer gjorde 1938.

Allt fler likheter mellan 30-tal och nutid

Då jag i augusti 2017 träffar Kjell Westö, påminner jag honom om hur han då för fyra år sedan ville tona ner likheterna mellan det sena 30-talet och nutiden, då han blev intervjuad om Hägring 38. Men idag? Skulle han fortfarande göra likadant?

- Nej. Det finns groteska drag i dagens värld som är starkare än för fyra år sedan. Utgående från den mänska jag är, ett slags moderat försiktig vänster, vänsterliberal, för mej är fred och demokrati omistliga värden, och då kan jag bara säga att världen ur min synvinkel sett inte har gått i den riktning jag hoppats.

- Jag har ju rotat i 30-talet en gång förr, 2004-05 då jag skrev Där vi en gång gått, och då tänkte jag inte alls på paralleller till vår tid. Men redan 2011 då jag skrev på Hägring fick jag en känsla av att det fanns flera obehagliga tidsandaparalleller mellan det sena 30-talet och 2010-talet, och det som hänt sedan dess är att parallellerna dessvärre inte blivit färre.

Så talar Kjell om romanens såkallade Onsdagsklubb där berättelsens ena huvudperson juristen Claes Thune medverkar, en klubb där ett halvt dussin medelålders finlandssvenska män för ett politiskt och kulturellt samtal.

- Onsdagsklubben är min tolkning av den borgerliga opinionen då, en grupp mänskor som trots att de är kunniga och bildade mänskor ändå är på något sätt oförmögna att se det som sker omkring dem. Det är som om de inte skulle förstå det mörker som håller på att sänka sej över världen, att vad som helst kan hända.

- Den största skrämmande förändringen under dehär fyra åren är att... Ännu för fyra år sedan hade också jag en känsla av att, om man hade målat upp vissa scenarier för mej hade jag bara skakat på huvudet och sagt att, osannolikt, det där kommer aldrig att hända. Men nu har man snarare känslan av att man lever i en helt oförutsägbar värld där vad som helst kan hända.

- I ett viktigt land kan det dyka upp en president som är fullständigt galen, allting kan eskalera, och mänskor lever i en känsla av stor otrygghet och osäkerhet.

Pjäsaffischen.
Pjäsaffischen. Bild: YLE/Tomas Jansson. nationalteatern i helsingfors

”Bra för pjäsen men dåligt för världen”

På Nationalteatern har dramaturgen Michael Baran och regissören Mikaela Hasán haft fullt upp med att slutföra arbetet med teaterföreställningen, världen omkring ryms liksom inte med nu.

Mikaela vill inte ens kommentera föreställningens politiska dimensioner eftersom ”huvudet finns någon annanstans nu”. Men Michael Baran tar sig tid att försöka formulera vad man tänker då man har att göra med en text om en farlig tid som allt mer börjar likna ens egen.

- Det som har att göra med det här, och som oroar mej, är att vi börjar glömma allt det som världen lärde sej efter andra världskriget. Mänskan är inte hemsk klok, vi behöver stora katastrofer och sen för en tid förstår vi vad vi måste göra för att undvika den katastrofen.

- Efter andra världskriget förstod man att man måste skapa förhållanden som gör att mänskorna inte röstar fascister till makten. Men mänskans minne är kort och det har nu redan gått sjuttio år sedan denhär katastrofen, så jag är rädd för att vi har glömt att vi inte borde låta det bli så att man går och röstar på mänskor som... som man inte borde rösta på.

- Så jo, den här romanen är ännu mer aktuell idag än den var när vi bestämde oss för att sätta upp den här på teatern. Vilket förstås är bra för pjäsen, men dåligt för världen.

Grundidé: tre skådespelare gestaltar tillsammans en romanfigur

Vägen till den kommande premiären har varit lång. Redan 2014 hade teatern bestämt sig för att göra en teaterversion av romanen, och under våren 2015 arbetade Michael med att skriva fram en första version av dramatiseringen.

Mycket har hänt sedan dess, texten har blivit en hel del kortare än den första över fyra timmar långa versionen, men en central idé har följt med genom alla bearbetningar; tanken att ha tre skådespelerskor att gestalta den kvinnliga huvudpersonen Fru Milja Matilda Wiiks tre sidor.

Cécile Orblin, Edith Holmström och Noora Dadu i Kangastus 38.
Cécile Orblin, Edith Holmström och Noora Dadu med Kangastus 38s scenlook. Cécile Orblin, Edith Holmström och Noora Dadu i Kangastus 38. Bild: Mitro Härkönen. Noora Dadu,kangastus 38

På scenen står Noora Dadu, Edith Holmström och Cécile Orblin som den strama kontoristen fru Wiik, den flickaktiga filmälskande Matilda, och den vilda fröken Milja.

- Det är ju något som finns redan i romanen, berättar Mikaela Hasán. Det finns en Miljafrökens tankar och en Matilda och en fru Wiik som går på jobb, och det som dramatiseringen gör är att ta den idén och föra den fullt ut.

Michael Baran tillägger:

- Jag var väldigt glad då Kjell läste den nionde versionen av vår text och sa att, så hade han också tänkt. Och just det har vi jobbat allra mest med, att ta något som finns i romanen och göra det synligt med teaterns språk.

- Och det har vi fortsatt kämpa med sedan då vi har repeterat på scenen, fortsätter Mikaela.

- Det här med att hur man får det att bli logiskt, att tre kroppar egentligen är en och samma. På en teaterscen får man ju inte tre kroppar att smälta ihop till en enda, sådär som man skulle kunna göra på film, eller som man gör i sitt huvud då man läser en bok. På scenen finns det tre kroppar, och hur gör man då. Jag kan ju inte veta vad publiken kommer att gå med på att göra själv i sina huvuden...

Hela ensemblen.
Allt klart för premiär. Kangastus-ensemblen poserar. Förutom Noora Dadu, Cécile Orblin och Edith Holmström också Petri Liski, Esa-Matti Long, Kristo Salminen, Timo Tuominen och Antti Pääkkönen. Hela ensemblen. Bild: Mitro Härkönen. nationalteatern i helsingfors

Som ett dansstycke

Då jag träffar skådespelartrion, försöker jag få dem att beskriva vad som är annorlunda med att vara en av tre som gestaltar samma person, jämfört med en vanlig roll, men får svaret att det egentligen inte är så speciellt. Varje gång man går in i en ny roll är den ju speciell på något sätt.

- På samma sätt måste man också nu hitta en inre logik i det man gör, konstaterar Cécile Orblin.

- Det som är annorlunda nu är kanske att man i högre grad måste sätta ord på hur man själv reagerar i olika situationer, eftersom allt man gör inverkar på de andra skådespelarna i ännu högre grad än då man själv ensam bär en roll. Nu finns det tre olika sätt att reagera på, och det måste pratas igenom, att man i ännu högre grad än vanligt måste sätta ord på hur man spelar och tänker.

- Och det som är en speciell utmaning nu, tillägger Noora Dadu, är att man inte kan fatta ett enda beslut självständigt, att man inte kan vara ensam om en enda tanke utan allt måste delas. Men sedan då det fungerar är det ganska underbart.

- Kanske man kunde likna det vid dans, ett unisont dansstycke.

Kangastus 38 får sin premiär den 8e september på Nationalteatern.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje