Hoppa till huvudinnehåll

Från kräkning framför magiskt publikhav till dödens blick och suveränt VM-guld

De dramatiska scenerna har etsat sig fast på friidrottsfolkets näthinnor. Valentin Kononen går upp bredvid loppets kinesiska ledare, stirrar på honom med ett litet flin – och kinesen kollapsar. Riktigt så gick det kanske inte till, berättar gångvärldsmästaren nu, men legenden lever kvar.

Valentin Kononen och Sari Essayah skapade en gångboom i Finland under 1990-talet. I VM i Stuttgart 1993 följde Essayah upp bronset från två år tillbaka med guld på 10 kilometer, medan Kononen tog silver på 50 kilometer – med ena knäet bedövat.

När EM-tävlingarna landar i Helsingfors i augusti 1994 flockas gatorna av ivriga och framgångssugna åskådare. Enligt polisens uppgifter kantar som bäst över 80 000 personer gångavenyn.

De får vad de är ute efter, då Essayah koras till Europamästare på 10 kilometer. Några dagar senare är det dags för herrarnas 50 kilometer. Men den här gången blir hemmafavoritens färd tyngre.

Betydligt tyngre.

Tillsammans med bland andra Jesús Ángel García hörde Valentin Kononen till de bästa gångarna i världen mer eller mindre genom hela 1990-talet. Här den finskspanska medaljduon efter målgång i VM i Stuttgart 1993.

– Jag har aldrig gått ett femtio kilometers lopp som skulle varit en njutning. Den sista timmen är alltid en enda pina, berättar Kononen inför tävlingen.

Med en knapp timme kvar sker sedan det ingen ville se. Kononen hade redan börjat tappa mark till täten och tränaren Seppo Immonen förklarar att magen inte fungerar som den ska.

Tre timmar in i loppet lägger Kononen fingrarna ner i halsen och spyr ut all vätska som inte upptagits i kroppen. Men han fortsätter kämpa sig fram, förbättrar till och med sin placering på slutet och korsar mållinjen som sjunde man.

Funktionärer tar genast hand om den utpumpade idrottaren, som vinkar till anhängarna på Olympiastadion innan han bärs iväg för läkarvård.

– Det fanns inte en minsta tanke på att ge upp och avbryta. Publiken bar helt på riktigt fram mig. Jag har aldrig varit med om något liknande, berättar Kononen nu för Yle Sporten 23 år senare.

Öronen bara pep

Med gråten i halsen beskriver han det enorma publikstödet i intervjuer efteråt. Minnena väcker fortfarande en värme inombords. En värme han aldrig kommer att glömma.

– Det var en helt otrolig upplevelse, drar han sig till minnes.

– Då jag gick ut från stadion brakade jag in i en massiv vägg av oljud – och det fortsatte loppet ut. Alltid när jag passerade skrek publiken så fruktansvärt högt att jag inte hörde någonting under loppets gång. När jag kom hem på kvällen pep det bara i öronen.

Bilder från EM-gången 1994:

Kononen skulle vilja diskutera magproblemen med Finlands servicepersonal vid sidan av banan, men det visar sig vara fullständigt omöjligt. All kommunikation sker i stället med lappar man visar upp åt idrottaren.

– Den enda gången dånet dog bort var när jag var tvungen att ta bort vätskan från magen och spydde ut allting. Då blev det fullständigt tyst, det hördes ingenting. Allting stannade upp – men när jag fortsatte startade allt upp igen. Trots magbesvären var det en alldeles fantastisk erfarenhet.

Dödens blick på Göteborgs gator

362 dagar senare kommer fullträffen – inte heller den utan dramatik. Solen gassar över Göteborg men Valentin Kononen räds inte värmen.

Allting i förberedelserna har gått perfekt, egentligen hela året efter hemma-EM har förlöpt utan minsta bekymmer. En uppladdning utan skador eller andra hälsoproblem kryddat med fulländade höghöjdsläger. Ett lopp där precis allting fungerade enligt planerna; tekniken, taktiken och kroppen.

– Allting som skulle stämma stämde. Sådana dagar kommer inte alltför ofta när vi talar om 50 kilometer gång, säger den finländska rekordmannen.

Ifall man klarar av att höja armarna i skyn vid målgång har tävlingen sannolikt gått ganska bra, säger Valentin Kononen, här som färsk världsmästare i Göteborg 1995.

Zhao Yongsheng drar tidigt ifrån men blir upphämtad efter knappa 35 kilometer. Efter en stund är endast han och "Vallu" kvar. Men sedan händer det som många minns allra bäst från Kononens karriär, det som efteråt kommit att kallas för ”dödens blick”.

Han går upp jämsides med Zhao, stirrar på honom med självsäker min – och kort därefter ligger kinesen raklång nere på asfalten.

– Det är lite av en efterhandskonstruktion, säger Kononen nu. Jag noterade det knappt under själva loppet. Troligen har jag bara iakttagit honom och lagt märke till att hans andning låter väldigt tung, att han flämtar högt.

– När jag märkte att han går på övervarv tänkte jag att jag knappast behöver öka på takten så hemskt mycket, jag visste att han aldrig klarar sig i mål i det där tempot. Jag ville förstås dra ifrån, men inte köra mig själv helt slut i samma veva.

Reportage efter Kononens VM-guld:

Men betydelselös var knappast den upphaussade blicken. Det går även Kononen med på att erkänna. Den mentala kampen spelar en direkt avgörande roll under den sista, tärande timmen.

– Kanske han ändå märkte att jag tittade på honom med jämna mellanrum. Inte känns det så trevligt när du själv har det svårt och den andra med lätta steg går bredvid och stirrar på dig, typ att hur går det kompis?

Lurade sig själv i mål – går inte att vara ärlig

Guldloppet i Göteborg var även exceptionellt av den anledningen att Kononen hade rikligt med krafter kvar i mål. Efter att Zhao svimmade var ledningen aldrig hotad och han vann till slut med en och en halv minuts marginal.

– Det var kanske det enda loppet i karriären där jag inte behövde gå helt för fullt. Det fanns ingen orsak att balansera på riskgränsen. I alla andra stortävlingar har jag varit tvungen att ge precis allt jag har. Fastän jag varit tvåa ett par gånger har ju någon varit bättre än mig, och då går det inte att lätta på takten.

En hur stor pina är en 50 kilometers gångtävling för idrottarna?

– På ett sätt blir man van med smärtan och tröttheten på träning, det är vardag. Det är inget nytt att det gör ont i några timmar. Och under en tävling är de första timmarna egentligen ganska okej – det är under den sista timmen den verkligen kampen tar vid. Då kulminerar allting, då börjar loppet.

– Fram till det vet de gamla rävarna att det främst handlar om att spara så mycket krafter som möjligt. Att man är redo när farten skruvas upp efter 30 kilometer. Då är det gasen i botten.

Kononen är fortfarande involverad i gångsporten och han var bland annat på plats under sommarens VM-tävlingar i London för att handleda de finländska idrottarna, här Aleksi Ojala.

Aleksi Ojala, som slutade fjortonde på 50 kilometer i sommarens VM i London, har berättat att han på slutet – för att motarbeta den outhärdliga utmattningen och illamåendet – till exempel inbillar sig tillbaka till trygga träningsmiljöer och hälsar på imaginära bekanta som kommer emot.

Kononen, som förespråkar idrottarnas användning av mentala tränare, koncentrerade sig under sin aktiva karriär på att klara av en slinga åt gången. Vid varje tvåkilometerspassering tog han ny sats.

– Alltid när jag passerade servicepunkten tänkte jag bara att nu kör jag fullt ett varv till. Och när jag var där igen tänkte jag att nog orkar jag ett varv till. På sätt och vis lurade jag mig själv i mål. Om man med tio kilometer kvar börjar fundera på sträckan som återstår är det kört, det är helt omöjligt i det tillståndet.

Blir allt stoltare med åren

I dag leder den 48-åriga trebarnspappan ett företag i IT-branschen. Han har egna adepter, som den femfaldiga mästerskapsgångaren Aku Partanen, men livet innehåller nuförtiden också mycket annat än bara gång.

Det finns innehåll och en passlig balans i livet, beskriver han det själv. Tack vare tränarhobbyn håller han sig ändå ajour med nivån i världen – vilket längs mer åren lett till att han känner sig allt mer belåten med vad han i tiderna åstadkom.

Målgången och segerintervjun i Göteborg:

– Standarden har egentligen inte ändrat så mycket. Jag skulle fortfarande med mina tider ligga ganska högt uppe. Nu i efterhand har jag begripit att det vi gjorde var ganska tufft. Under karriären kunde man inte riktigt uppskatta det på samma sätt, då man hela tiden ville bli ännu bättre.

– På träningssidan finns det i dag massor med information att tillgå om allt möjligt, medan vi lite gissade oss fram. Men nu märker jag att våra metoder är helt allmän träningslära, så vi var till och med lite föregångare. Ju längre tiden går, desto nöjdare och stoltare blir jag med det vi uppnådde.

Kononen tog en tredje mästerskapsmedalj 1998, då han kom tvåa i EM i Budapest. Han placerade sig bland de nio främsta i nio raka stortävlingar från 1990 till 1998 och avslutade karriären 2000.

Valentin Kononens VM-guld i Göteborg kommer in på placering 91 i Yle Sportens ranking över Finlands hundra största idrottsögonblick. Se hela listan här!

Läs mera:

Finländska idrottsögonblick: Matti Nykänen, Marja-Liisa Hämäläinen, Tommi Mäkinen, Tiina Lillak, hockeylejonen och Jari Litmanen.

Ranking: Finlands 100 största idrottsögonblick genom tiderna

För att hedra 100-åriga Finland rankar Yle Sporten nationens hundra största idrottsögonblick. Nedräkningen pågår fram till självständighetsdagen då den slutliga vinnaren koras.