Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: It – skrämmande fin Stephen King-filmatisering

Clownen kikar fram ur avloppstrumman.
Kom lite närmare lille vän...Bill Skarsgård spelar clownen från...tja, avloppets mörkaste gångar. Clownen kikar fram ur avloppstrumman. Bild: © 2016 Warner Bros. Entertainment Inc. and RatPac-Dune Entertainment LLC IT, Bill Skarsgård

Vad var du rädd för som barn? Mörka källare? Zombier? Clowner? Hotfulla vuxna? Oberoende av vad du svarar så har Stephen King antagligen formulerat just din skräck. I någon av sina femtiosju romaner - av vilka drygt trettio blivit film.

Redan den inledande scenen i It utgör en obehaglig förebådan om vad som komma skall. Både visuellt och emotionellt.

Vi befinner oss i den lilla staden Derry våren 1989. Regnet piskar mot rutan och uppkrupen på sin säng sitter 13-årige Bill (Jaeden Lieberher) och viker ihop en pappersbåt åt lillebror Georgie (Jackson Robert Scott).

För att göra farkosten tålig måste den stärkas med ett lager vax och Georgie uppmanas hämta en burk i källaren. Vi inser att han är rädd och känslan accentueras ytterligare av den laddade pianoslinga som tränger genom husets alla rum.

När Georgie passerar vardagsrummet kan vi i ögonvrån skymta mamman och förstår att det är hon som spelar piano. Bakom nästa hörn väntar källaren med sin branta trappa, trasiga lampa och hylla full av skrämmande prylar.

På farliga vatten

Men allt går väl. Vaxlagret stryks på och den lilla pojkkroppen trängs in i en gul regnrock. Väl ute på gatan låter han båten följa med vattenströmmarna som forsar längs trottoarkanten.

Med fokus helt inställt på leken krockar pojken plötsligt med ett varningsmärke som ställts upp kring en byggarbetsplats. Och i samma ögonblick glider båten ner i en avloppstrumma.

När Georgie böjer sig ner tycker han sig urskilja glimmande ögon i mörkret. Och plötsligt…

Den lilla pappersbåten med namnet Georgie.
Ett skepp kommer lastat med skräck. Den lilla pappersbåten med namnet Georgie. Bild: © 2017 Warner Bros. Entertainment Inc. and RatPac-Dune Entertainment LLC it

Mångbottnad skräck

Även om regissören Andy Muschietti spelar med klassiska skräckelement så är It mycket mer än ”hoppa högt i stolen”-effekter och slibbiga äckeldetaljer.

Orsaken till att det blir något utöver detta har naturligtvis att göra med Kings förmåga att skildra barndomens och tonårens utsatthet. Dess trauman, ångest och skräck – men också stunderna av gemenskap och styrka.

Gång efter annan har filmskapare tagit fasta på hans versioner av ungas blick på sig själva och en spännande men skrämmande omvärld; Carrie (1976), The Shining (1980), Stand by Me (1986)…

I denna andra filmatisering av It (den första kom i form av en tv-serie 1990) flyter fascinationen för det förflutnas hemligheter ihop med vuxnas svek och huvudpersonernas individuella rädslor. Rädslor i kombination med förvirringen inför den egna kroppens förändringar och dess bångstyriga längtan.

Resultatet är en psykologisk djupdykning som ganska snart ger åskådaren akut andnöd.

Richie omgiven av clowner i dockformat.
Ingen barnlek längre. Richie har insett att det finns clowner av olika slag. Richie omgiven av clowner i dockformat. Bild: Warner bros It,Finn Wolfhard

Visst gör det ont när kroppar brister

Det vanligaste inom skräckfilmsgenren är att skapa en motsättning mellan det goda och det onda. Inte sällan med religiösa undertoner. Men It fungerar inte riktigt på samma sätt – här går det inte att dechiffrera ondskan, förklara dess uppkomst, hitta ett recept på hur den kan omintetgöras.

Här handlar det om en kraft som lever på rädsla, ständigt på jakt efter den som är svagare, som ger efter.

Och hur skall ett barn hitta kraften, modet och sättet att stå emot den egna, inneboende skräcken samtidigt som det omges av vuxna som missbrukar sin föräldraroll och jämnåriga som mobbar?

Svaret verkar vara att förenas med andra i samma situation - andra som sticker ut från mängden. För att de tillhör en annan religion, har en annan hudfärg, väger för mycket eller stammar.

Men skall stammande Bill faktiskt klara sig med hjälp av de andra i "the Losers´ Club"; utsatta Beverly (Sophia Lillis), knubbige Ben (Jeremy Ray Taylor), hypokondrikern Eddie (Jack Dylan Grazer), pratkvarnen Richie (Finn Wolfhard), juden Stanley (Wyatt Oleff) och mörkhyade Mike (Chosen Jacobs)?

Bill i avloppstunnel med ficklampa i handen.
Den som söker han finner. Frågan är om Bill (Jaeden Lieberher) klarar av att handskas med det han finner? Bill i avloppstunnel med ficklampa i handen. Bild: © 2016 Warner Bros. Entertainment Inc. and RatPac-Dune Entertainment LLC IT, Jaeden Lieberher

Less is more

Även om It bjuder på 134 emotionellt obekväma minuter så förmår jag personligen koppla av varje gång clownen exponeras i närbild. Effekten är ungefär densamma som i Alien-filmerna - när monstret dreglar i närbild bryts illusionen och jag tappar kontakten med min egen skräck.

Det som däremot aldrig sviker är det perfekta återskapandet av ett 1980-tal som doftar hårspray och evig sommar. Som ljuder av New Kids on the Block och fylls av tonåringar som i bästa E.T-stil cyklar genom förortsidyllen.

En idyll lika bräcklig som barndomens sista sommar.

Clownen döljer halva ansiktet bakom en ballong.
Ingen rädder för clownen här? Clownen döljer halva ansiktet bakom en ballong. Bild: © 2017 Warner Bros. Entertainment Inc. IT, Bill Skarsgård

Stycket om de utsatta medlemmarna i "the Losers´ Club" har förlängts i hopp om att förtydliga deras utsatthet.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje