Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Dikter om liv och död på liv och död

Författaren Sinéad Obrey.
Sinéad Obrey debuterar som poet med samlingen "Fågeltanken". Författaren Sinéad Obrey. Bild: Förlaget/Niklas Sandström Sinéad Obrey

I gång- och cykeltunneln i centrala Umeå finns ett glaskonstverk som kallas för ”Sara Lidmans tankegång”. I ändan av gången lyser författaren Sara Lidmans uppmaning till sina läsare i neonblått på väggen: ”Lev!”

Sara Lidman hade nämligen för vana att signera sina böcker med denna kraftfulla hälsning.

"Sara Lidmans tankegång" i Umeå.
Sara Lidmans uppmaning till sina läsare i gångtunneln i Umeå. "Sara Lidmans tankegång" i Umeå. Bild: YLE/Marit Lindqvist Sara Lidman,Umeå,Sara Lidmans tankegång

Det första ordet i Sinéad Obreys debutdiktsamling Fågeltanken är också ”Lev”. Ett ”lev” som avslutas med en konstaterande punkt istället för ett uppfodrande utropstecken.

Lev.

Som i att våga och vilja välja livet mot, eller trots, alla odds. Även om döden ständigt finns där som en frestande och tröstande tanke.

Dikterna i Fågeltanken är laddade med mörker – ett slags gotisk svärta som genomsyrar den poetiska bildvärlden där död, blod, gravar, demoner och fåglar är återkommande element.

koltrastar på ljusa dagen
bådar aldrig gott,
men jag vågar inte
gå ut i mörkret
för att möta dem

I dikterna förs en ständig kamp mellan ljuset och mörkret, om herraväldet över en ung människas skälvande och sköra själ.

Pärmbilden till Sinéad Obreys diktsamling "Fågeltanken".
Pärmbilden till Sinéad Obreys diktsamling "Fågeltanken". Bild: Förlaget M Sinéad Obrey

I Sinéad Obreys dikter möter vi ett jag/en hon som sörjer och rasar över ett kraschat förhållande, ett du som förgäves söker svar hos en envist stum och frånvänd högre makt, och ett vi som delar meningslösheten i tillvaron.

Obrey skriver poesi som vibrerar av ilska och indignation, som bränner av självförtärande ångest över ett liv fyllt av smärta och lidande, som pulserar av längtan och lidelse, som inte väjer för vare sig det brutala eller det våldsamma.

I all (själv)destruktivitet kan man dock skönja ett motstånd, ett trots och en obändig vilja att övervinna och att överleva.

Dikterna i Fågeltanken är sprängfyllda av känslor, och ibland kan de stora känslorna ta alltför mycket plats på bekostnad av själva gestaltningen. Men samtidigt finns här en omisskännlig drivkraft och en vilja att kommunicera.

Under läsningens gång går mina tankar ofta till Edith Södergran – här finns en del formuleringar och en ton som ger genklang. Man kanske rentav kunde karakterisera Sinéad Obrey som Södergrans gotiska skrivarsyster.

En debut som ger såväl blodsmak som mersmak.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje