Hoppa till huvudinnehåll

Operarecension: Tidlöst tungsinne – Höstsonaten på Nationaloperan utmanar publiken

Anne Sofie von Otter, Erika Sunnegårdh, Nicholas Söderlund, Helena Juntunen, Tommi Hakala  på operasenen.
Anne Sofie von Otter, Erika Sunnegårdh, Nicholas Söderlund, Helena Juntunen, Tommi Hakala på operasenen. Bild: Photo © Sakari Viika Anne Sofie von Otter,Helena Juntunen,Tommi Hakala,Erika Sunnegårdh,nicholas söderlund

Ingmar Bergmans filmklassiker som opera är ett dramatiskt styrkeprov med skickliga rollprestationer, men publiken ska förbereda sig på en järndos tungsinne där den svåra relationen mellan mor och dotter behandlas utförligt och redan läkta sår rivs upp.

Ingmar Bergmans film Höstsonaten från 1978 utgör grunden för Sebastian Fagerlunds andra opera som fick sin urpremiär på Finlands nationalopera den 8 september. Det var redan år 2012 som operans konstnärliga chef Lilli Paasikivi ställde tonsättaren frågan om han kunde tänka sig att klä Bergmans manus i klanglig dräkt, och arbetet blev färdigt 2016.

Sebastian Fagerlund.
Sebastian Fagerlund. Sebastian Fagerlund. Bild: Leif Nysten. Sebastian Fagerlund

De som hade sökt sig till operahuset i fredags var synbart förväntansfulla även om finländarna redan blivit vana vid regelbundna nyproduktioner - Bergmantemat är kanske lite extra spännande; men under pausen hörde man inte värst mycket resonemang kring föreställningen.

Premiärpubliken, med mer eller mindre kända ansikten, var i snitt i övre medelåldern, och den ägnade sig åt pausserveringen på vederbörligt sätt och umgicks socialt, som det hör till. Visst var det också fråga om en betydande finlandssvensk tilldragelse med John Storgårds på dirigentpodiet och Gunilla Hemming som librettist. Och för att ge en nordisk dimension åt uppsättningen var huvudrollerna besatta av två erkända svenska tungviktare: Anne Sofie von Otter och Erika Sunnegårdh.

Krävande förlaga

Sebastian Fagerlunds stjärna står just nu högt på musikhimlen, och Höstsonaten är hans första operaproduktion i det stora formatet - år 2009 producerades hans kammaropera Döbeln under Karleby Operasommar. Det kan inte ha varit ett impulsivt beslut att ta sig an Höstsonaten, så pass präglande är Bergmans film och motivet svårt.

Anne Sofie von Otter.
Anne Sofie von Otter. Anne Sofie von Otter. Bild: Photo © Sakari Viika Anne Sofie von Otter

I såväl operans som i filmens centrum står den nyanserade artisten, konsertpianisten Charlotte Andergast (Anne Sofie von Otter) som har ett onyanserat förhållande till sin familj, som består av döttrarna Eva (Erika Sunnegårdh) och Helena (Helena Juntunen).

Helena har drabbats av en sjukdom som bundit henne vid både säng och rullstol. Systrarna bor i en prästgård tillsammans med Evas man Viktor (Tommi Hakala). Handlingen utspelar sig i prästgården under loppet av några dagar. Man väntar med spänning på att den framgångsrika pianistmodern ska komma på ett efterlängtat besök - det har gått sju år sedan familjen var senast samlad.

Under besöket nystas livets händelser upp ur olika perspektiv, och det är som om mor och dotter talar med varandra om kärlek och känslor för första gången. Via minnesbilder och tillbakablickar tar de fasta på tillkortakommanden och förväntningar, men också ljusa stunder i livet - Evas och Viktors döda barn Erik (Eero Pylkkönen, stum roll), liksom Charlottes döda livskamrat Leonardo (Nicholas Söderlund) beträder scenen under moderns och dotterns stormiga uppgörelse. Allas prestationer är fullödiga och man känner sig trygg i salongen vad gäller den konstnärliga nivån.

Fagerlund äger en förmåga att skapa rika nyanser i orkestern. Genom olika klangdimensioner formar han en slags ledmotivsteknik, dock utan tematiska förtecken. Harmoniskt rör vi oss i en klangvärld som också utnyttjar tonala strukturer, i synnerhet de öppna oktaverna i de större orkesterpartierna är karaktäristiska och minnesvärda.

Den sjungna dialogen följer genomgående en likriktad reciterande struktur, och i den andra akten ingår talade partier i större utsträckning. Operan känns ställvis som teater med scenmusik i orkesterfonden.

Förenklad dekor...

Scenografin och regin av Stéphane Braunschweig kan härledas ur Bergmans film. Den anrika prästgårdens vackra interiör framställs med halvpaneler och spröjsade fönster. Flyglar i olika former växlar i blickpunkten som om de understryker centrum för Charlottes livsintresse, och genom beslöjade ridåer, som växlar mellan scenerna, kan man förflytta sig mellan fantasi och verklighet.

Anne Sofie von Otter och Erika Sunnegårh.
Anne Sofie von Otter och Erika Sunnegårdh. Anne Sofie von Otter och Erika Sunnegårh. Bild: Photo © Sakari Viika Anne Sofie von Otter,Erika Sunnegårdh

Librettot är i hög grad troget sin förebild, filmmanuset. Men Gunilla Hemming har lyft fram de väsentliga replikerna och faserna i intrigen och gett språket en personlig karaktär. Känslan av stillastående tid, Charlottes tankar om hur hon önskar att hon kunde förkorta besöket, framhävs av orkesterns spänningsfyllda klangvärld och perkussiva element.

Regissören har genomgående använt sig av ett förenklat uttryck, kanske för att ge plats åt filmförlagans bilder, som operapublikens fantasi får sätta in i valfri kontext.

...men stort format

Produktionen omfattar även kör, som tjänar dels som Charlottes konsertpublik, dels som inre röster som förstärker känsloinnehållet hos rollkaraktärerna i deras dialog eller sinnebilder. Nationaloperans kör (instudering av Marge Mehilane) är övertygande i sina prestationer; kören sjunger nyanserat och följsamt.

Trots den minimalistiska uppsättningen har vi att göra med en stor produktion som innefattar alla element som ingår i det stora formatet. Även produktionens längd, över två och en halv timme, förlänar Höstsonaten en plats bland de “stora” operorna.

Häri ligger kanske den största utmaningen för publiken, att ta emot relationsdramats alla dimensioner.

Visst är operan berörande, kanske rent av bedövande, intensiteten är ställvis tät som ett svart hål som suger åt sig all energi. Att absorbera allt på en gång blir mastigt. Men det mentala innehållet, karriärmänskans svårighet att kombinera arbete och familjeliv, är universalt och tidlöst.

Dagens publik kan också dra paralleller till arbetslivets varbölder, psykopatiska chefer, som utan empati och med stor frenesi förverkligar sina egna syften på andras bekostnad. I operan säger Eva till sin mor Charlotte att “såna som du borde spärras in”, för att inte göra mera skada åt sin omgivning. Likväl löper kärlekens tema genom hela intrigen, kärleken bara byter skepnad till hat alltför ofta. Därmed är känslorna likriktade och nära släktingar.

Mot slutet övergår Charlottes försvarstal i bön om förlåtelse, men ångern svalnar strax för att igen ta sikte på nya engagemang och konsertlivets glamour - livet går vidare...

Sebastian Fagerlunds opera Höstsonaten hade urpremiär den 8 september på Finlands nationaloperas stora scen. Efter premiären ges sju föreställningar av operan fram till 5.10.2017. På lördag den 16 september tar kronprinsessan Victoria plats i salongen som inbjuden gäst med anledning av Finlands 100-årsjubileumsfestligheter.

  • Kapanen tog för sig – låg bakom Torontos seger

    "Försöker bara göra mitt bästa".

    Kasperi Kapanen gjorde ett mål och spelade fram till ett då Toronto besegrade Buffalo i nattens träningsmatch med 3–1. Jag försöker bara göra mitt bästa, sa Kapanen efter matchen.

  • Tre poäng av Puljujärvi – hyllas efter matchen

    Fick chansen i första kedjan och tog den.

    Efter två perioder fick Jesse Puljujärvi ta plats i första kedjan tillsammans med Connor McDavid. Det gav resultat. Puljujärvi stod för 2+1 då Edmonton besegrade Winnipeg med 6–2.

  • Essä: Någonting hände på vägen hem från månen

    Månfärderna skulle ju vara början på en era, inte slutet.

    Neil Armstrongs "lilla steg för en människa / stora kliv för mänskligheten" visade sig leda rätt in i en betongvägg. "Vi behöver nya gemensamma projekt för mänskligheten", skriver Marcus Rosenlund. "Eller ens en minsta gemensam nämnare."

Läs också

  • Essä: Någonting hände på vägen hem från månen

    Månfärderna skulle ju vara början på en era, inte slutet.

    Neil Armstrongs "lilla steg för en människa / stora kliv för mänskligheten" visade sig leda rätt in i en betongvägg. "Vi behöver nya gemensamma projekt för mänskligheten", skriver Marcus Rosenlund. "Eller ens en minsta gemensam nämnare."

  • Holiday in Nordkorea - att åka på charterresa till en diktatur

    Personkulten mycket värre i Nordkorea än vi vet.

    Frun ville inte åka till "ett sånt skitland" - men journalisten Mosse Wallén gjorde det. En vecka i Kim Jong-Uns Nordkorea, ett land där personkulten de facto är mycket värre än vad som rapporteras i våra medier.

Nyligen publicerat - Kultur och nöje