Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Angelägna romanöden berör i Kangastus 38

Hela esamblet samlat från Hägring 38
När männen i Onsdagsklubben möts känner kontoristen Milja Matilda Wiik igen en röst från sitt förflutna som röd straffånge. Här syns hela ensemblen ur Hägring 38 på Nationalteatern. Hela esamblet samlat från Hägring 38 Bild: Mitro Härkönen Hägring 38,kangastus 38

Det är stark teater när kvinnan från inbördeskrigets fångläger, upprättat av de vita, träder fram på scenen. Ett subtilt rött sken på händerna, men annars är det orden som verkar. De drabbar och skakar om. Det känns viktigt att just den här kvinnorollen ges plats på scen, skriver Svenska Yles recensent Maria Lindh-Hindsberg.

Kvinnoödet är hämtat ur Kjell Westös roman Hägring 38, som har blivit en gråstram och brännande uppsättning på Nationalteaterns lilla scen. Det har blivit teater med många olika trådar. Här kommer politiska åsikter på tröskeln till andra världskriget till uttryck, medan nationens förflutna skildras via den kvinnliga karaktären Milja Matilda Wiik.

Romanen börjar den 16 november 1938 för att nästan genast hoppa åtta månader bakåt i tiden. Så gör också Michael Barans dramatisering av romanen.

Det är alltså en dramatisering som följer romanens kronologi och är romanen trogen. Kanske lite för trogen i vissa fall, eftersom det visar sig att några få scener blir mer transportsträckor än medryckande teater.

Det är framför allt romanens huvudperson, advokat Claes Thunes, redovisning kring sin skilsmässa och en fiskarscen då idéer luftas, som har svårt att göra sig gällande på scenen. Men det är sist och slutligen petitesser, för däremellan är det hur dramatiskt och intresseväckande som helst.

Oroande säng bakom galler

Scenbilden är mångfasetterad. Här finns en trappa som för tankarna till Stadiontornet, här finns advokatkontoret och en säng bakom galler.

På väggarna projiceras mestadels svartvita bilder – en del arkivbilder från Helsingfors och själva Havis Amanda tronar också i fonden. Just sängen bakom galler blir speciellt betydelsemättad med tanke på den kvinnliga rollfigurens förflutna och hennes söndertrasade förhållande till män.

De flesta har antagligen läst romanen Hägring 38, som fick Nordiska rådets litteraturpris år 2014. Men låt oss ändå säga att huvudpersonen, den liberala och lite osäkra advokaten Claes Thune, lider med tidens anda av allt starkare nationalism och Tysklands förhållningssätt till det judiska folket.

På sitt kontor har han hjälp av precisa fru Milja Matilda Wiik. Hon som har ett traumatiskt förflutet som ung i de röda fånglägren – något som hon är mån om att hålla hemligt.

Tre personer är en roll

Westö skriver in kluvenheten hos fru Wiik genom att dela upp henne i två personer, fröken Milja och fru Matilda Wiik. På Nationalteatern har regissören Mikaela Hasán delat upp Milja Matilda Wiik i tre personer.

Den unga Milja, som drabbades så hårt, spelas av Noora Dadu, medan Edith Holmström tolkar den mest balanserade Matilda och Cécile Orblin spelar den tillknäppta och precisa kontoristen fru Wiik. Det fungerar utmärkt.

De tre kvinnorna blir faktiskt en så stark scenskapelse att de brädar advokat Thune (Timo Tuominen) som huvudrollsinnehavare. Alla tre finns hela tiden med när Milja Matilda Wiik agerar. Ibland talar de unisont, ibland var för sig. De är tre olika sidor av samma person. Tre, men ändå ett.

I romanen – liksom på teatern – möter Milja Matilda Wiik en person ur sitt förflutna i Thunes umgängeskrets, Onsdagsklubben. Det är ”Kaptenen” vars rätta identitet hålls hemlig ända till slutet.

Scenversionen löser det utmärkt genom att låta Thunes tre vänner ur Onsdagsklubben dela på rollen som ”Kaptenen”. På så sätt bibehålls spänningen för den som inte läst romanen och dramatiken hålls levande på scenen när tre gånger Wiik möter tre gånger ”Kapten”.

Tre av rollfiguren Milja Matilda Wiik
Cécile Orblin, Noora Dadu och Edith Holmström spelar olika sidor av rollfiguren Milja Matilda Wiik. Tre av rollfiguren Milja Matilda Wiik Bild: Mitro Härkönen Hägring 38,kangastus 38

Milja Matilda Wiiks öde är förkrossande och gruvligt. Det blir inte lättare av vetskapen att de riktiga fånglägren kunde vara just så grymma och skoningslösa som det framställs i romanen och på scenen.

Det är en gärning i sig att lyfta fram dessa öden och det är stort att få se det på scenen. Men man kan också känna en sorg över utgången och det faktum att här inte finns det minsta öppning mot någon möjlig försoning, inte ens som en flyktig tanke.

Alternativ sanning

En annan som, på ett sätt, går under är advokat Thunes judiske vän Joachim ”Jogi” Jary, som spelas av Kristo Salminen. En lufsig och rufsig, men klarseende poet och skådespelare som blir alltmer uppriven av det som händer på kontinenten.

Han är den som visar fotografier från Österrike där judar tvingas tvätta gator med tandborste medan andra hånleende tittar på. Han är också den som starkast försöker skipa rättvisa för sin brorson när denne placeras på fjärde plats i en löptävling i Helsingfors, trots att han kom först i mål.

Linjedomarna lever i en alternativ verklighet där det är viktigare att behaga tyska dignitärer än att agera utifrån sanningen – att en judisk man vann tävlingen. En hemsk scen som också har bäring på dagens falska nyheter och alternativa fakta.

En lätt obehagskänsla uppstår av att den tidigare uppburne judiske poeten och skådespelaren återfinns inom mentalsjukvården. Teater är en så koncentrerad och mättad konstform att jag misstänker att det är känsligare hur man framställer folkgrupper på scenen än i en roman.

På teatern undrar jag i mitt stilla sinne vad det tillför att juden är drabbad av psykisk ohälsa och min välvilliga tolkning är att samtiden och vännerna, som brister i sitt sätt att hantera de alltmer grova övertrampen mot det judiska folket, har drivit honom dit.

Timo Tuominen, som tolkar Thune, gör en nervig figur som önskar att han skulle ha lyssnat bättre och som önskar att han skulle kunna hjälpa mer än han kunnat. Han tappar nerverna med sin judiske vän, men är ändå på det hela taget sympatisk. Han är den som både inleder och avslutar uppsättningen. Just precis som i romanen.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje