Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Våga tro – trots allt

Foto från Svenska Teaterns uppsättning av Tro.
I förgrunden Mikael Andersson och Janina Berman, vid pianot Kristofer Möller. Foto från Svenska Teaterns uppsättning av Tro. Bild: Cata Portin Svenska Teatern,Mikael Andersson,Janina Berman,kristofer möller

I sin nya pjäs Tro tar Julian Garner avstamp i ett av de mest omstridda kapitlen i Finlands närhistoria, fortsättningskriget. Vad innebar det att vara judisk flykting i Finland under den här tiden - och hur ekar tongångarna från den tiden i dagens samhällsdebatt och flyktingpolitik?

Parallellerna är uppenbara. Likgiltighet, rädsla och demonisering av det okända sitter djupt i vår mänskliga arvsmassa. Genom att åberopa lagar och regler tenderar vi också att förse dem med skenbar legitimitet.

Men Tro är inte bara en påminnelse om de destruktiva krafternas rundgång. Den är framför allt en pjäs om tilliten som förlösande kraft.

Två flyktingar söker husrum

En regnig kväll i juni år 1941 får bonden Johannes Lehikoinen (Mikael Andersson) oväntat besök. Utanför dörren står en åldrande kvinna och hennes vuxna son.

Edith och Hermann Fischer (Janina Berman och Kristofer Möller ) är österrikiska judar. De har flytt till Finland efter Tysklands annektering av Österrike. I Helsingfors har de fått en fristad men när fortsättningskriget bryter ut förvisas de i likhet med de flesta judiska flyktingar till den tavastländska landsbygden.

Och där står de nu, med några sedlar från den judiska församlingen i fickan och lite proviant som ”farbror Stiller” skaffat dem.

Modern är bräcklig men stolt, oförmögen att ta emot en utsträckt hand. Förnedringen har gjort henne bitsk, oron och vreden sjuk.

Sonen är hennes raka motsats, en tålmodig passopp med bristande tilltro till sitt eget värde.

Två vingklippta gestalter som ödet nu för samman med en tredje.

Märkt av en skottskada han fått i vinterkriget framhärdar nämligen Lehikoinen sitt enstöringsliv i en by han inte heller känner sig hemma i.

Konstellationen är klassisk.

Ingendera parten vill ha någonting med den andra att göra och alla har byggt upp ett pansar för att dölja sin egen sårbarhet.

Men när främlingarna upphör att vara främlingar för varandra vågar de försiktigt fälla garden.

Det gäller också Abraham Stiller, den enda i persongalleriet som har en historisk förlaga.

Stiller var oförtröttlig i sin kamp för de judiska flyktingarna och genom hans agerande blev också statspolisens planer på en storskalig utlämning av de judiska flyktingarna känd.

Men i pjäsens och skådespelaren Riko Eklundhs hantering blir Stiller framför allt en människa med mänskliga mått.

Foto från Svenska Teaterns uppsättning av Tro.
En boren problemlösare. Riko Eklundh som Abraham Stiller. Foto från Svenska Teaterns uppsättning av Tro. Bild: Cata Portin Svenska Teatern,Riko Eklundh,tro

När han kommer på sitt första besök till den tavastländska byn är han en storleende fixare som knappt kan stava till ordet omöjligt. Men hans förtvivlan över läget blir småningom lika stor som hans inledande hybris. Och det enda han har att ty sig till då är det lilla kollektivets sköra gemenskap.

Ingen är sig själv nog, inte ens den stridbaraste.

En historielektion förklädd till dialog

Att diskutera Finlands förhållande till Nazityskland är fortfarande eldfängt. Garner ger sig inte in i det terminologiska käbblet kring fortsättningskrigets art, däremot skymtar ständigt frågor om antisemitismens utbredning och Finlands andel i Förintelsen fram.

Stöd för dem har han bland annat i de senaste årtiondenas forskningsrön. Historien är solkigare än vi velat tillstå.

Men angelägna frågor resulterar inte nödvändigtvis i en fungerande pjäs. Som drama är Tro problematisk på många sätt.

Ett problem ligger uttryckligen i hanteringen av den historiska ramen.

Det är inte mycket som händer i den vardag som gestaltas men det vi inte ser inlemmas i stället i dialogen. Och där har devisen uppenbarligen varit att inte ta någon förkunskap för given.

Resultatet är ofta som en historielektion förklädd till samtal i ett drama där konstruktionen ständigt gör sig påmind.

Det gäller också det som inte återberättas utan gestaltas i det här kammardramat där frågor kring identitet, tro och tilltro varieras på olika sätt.

Foto från Svenska Teaterns uppsättning av Tro.
Purimfest på den tavastländska landsbygden. På bilden Riko Eklundh, Janina Berman, Kristofer Möller och Mikael Andersson. Foto från Svenska Teaterns uppsättning av Tro. Bild: Cata Portin Svenska Teatern,Riko Eklundh,Janina Berman,Mikael Andersson,kristofer möller

Blunda för understrykningarna

Alla i den här kvartetten har skapat sig någon form av självbild som de efterhand tvingas ompröva. Och det är förstås både smärtsamt och befriande.

Rollbesättningen är perfekt. Janina Berman, Kristofer Möller, Mikael Andersson och Riko Eklundh axlar sina roller enkelt och självklart, utan skorrande patos.

Ändå är resultatet ibland Teater med stort T.

Lika litet som författaren Garner vågat lita på våra förkunskaper vågar regissören Garner lita på vår slutledningsförmåga.

Och då är devisen förstås att det som inte uttalas måste synliggöras, med avslöjande gester, dröjande tonfall, förstulna blickar. För hur ska vi annars fatta den gradvisa storstädning som äger rum där i de mentala rummen?

Faktum är att vi har fattat och förutsett den från allra första stund. Upplägget är som sagt både klassiskt och minutiöst konstruerat.

Som publik gör man därför klokast i att blunda för understrykningarna och fokusera på frågeställningarna.

Det är i dem den här pjäsens styrka ligger.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje