Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Frågan om den finlandssvenska kulturmannens hamsterpenis eller varför dricker "Bosse"?

Författaren Bosse Hellsten.
Bosse Hellsten skriver om konstnärsmyter, alkoholberoende och gränslöshet i romanen "Jökel". Författaren Bosse Hellsten. Bild: Creative Peak Bosse Hellsten

Måste man leva konstnärligt för att bli konstnär? Den frågan ställer sig författarjaget i Bosse Hellstens debutroman Jökel.

Frågan är central i Hellstens text som är ett slags expedition till en inre sumpmark där jaget blottlägger och blötlägger sig själv i ett försök att ta reda på varför författaren supit under stora delar av sitt liv.

Bosse Hellsten debuterade som poet år 2005 med diktsamlingen Tango för babianer, året efter att han tilldelades första pris i Arvid Mörne-tävlingen för sina dikter.

Debutdiktsamlingen bjöd på dikter som pyrde av ras och rus, leda och ångest, civilisationskritik och sanningstörst. Här fanns också en stark vilja att ta avstånd och att ställa sig utanför och bortom olika förväntningar och sammanhang.

Bosse Hellstens tre diktsamlingar.
Bosse Hellsten har gett ut tre diktsamlingar. Bosse Hellstens tre diktsamlingar. Bild: Schildts & Söderströms förlag Bosse Hellsten

Drömmen om det bohema konstnärslivet blir verklighet i de två syskondiktsamlingarna Solen dånar på (2011) och Eldorado (2013) där författarjaget drar sig tillbaka för att leva och skriva dels i en fallfärdig stationsbyggnad vid bangården i Orivesi, dels i en fjällstuga vid trädgränsen i Inari.

Dikterna skildrar ett liv i gränslandet mellan dikt och verklighet, mellan människa och natur där diktjaget liksom alla han möter befinner sig i olika stadier av onykterhet.

Konstnärskap kräver dessa drycker

I den nu aktuella debutromanen Jökel konstaterar Bosse Hellstens författarjag/alter ego att litteraturen gjorde honom till alkoholist:

”Det var genom litteraturen som jag fann alkoholen. Man kan säga att jag läste mig till alkoholist.”

Myten om det stora författargeniet som skriver på grund av eller på trots av alltför stort alkoholintag är seglivad.

Hellsten citerar Henrik Tikkanen som skrivit att man måste supa sig till konstnär – något som Hellsten och hans alter ego tagit till sitt hjärta:

”Jag har alltid trott på det – supandet som en visdom som gått i arv från konstnär till konstnär.”

Alkoholen i liv och text

Under senare år har ett flertal forskare och författare skrivit om kopplingen mellan skrivande och supande.

Det är ingen hemlighet eller någon direkt överraskning att många författare och skribenter är storkonsumenter av alkohol. De bakomliggande orsakerna kan säkert sökas i såväl personliga erfarenheter och upplevelser som i yrkets karaktär.

Enligt en undersökning som den amerikanska professorn i psykiatri Nancy J. Andreasen utförde år 1987 led 30 % av författarna av grava alkoholproblem, medan antalet alkoholister i övriga yrkesgrupper uppgick till 7 %.

I boken The trip to Echo Spring (2013) skriver den engelska författaren Olivia Laing om sex uppburna manliga amerikanska författare och deras förhållande till alkohol, bland dem Ernest Hemingway, F. Scott Fitzgerald och Raymond Carver.

Pärmbilden till Olivia Laings bok "The trip to Echo Spring".
Pärmbilden till Olivia Laings bok "The trip to Echo Spring". Bild: Canongate Books Olivia Laing

Det som framför allt intresserar Laing är förhållandet mellan liv och dikt, och i hur hög grad alkoholen kommit att sätta konkreta spår i författarnas verk. Alkohol och alkoholism är nämligen ett återkommande tema i många av dessa författares böcker – även om de själva gärna förminskade eller till och med förnekade sitt eget alkoholberoende.

Ernest Hemingway är en författare som Bosse Hellsten ofta nämner i sina texter, vid sidan av de omhuldade beatpoeterna Jack Kerouac och Gary Snyder, Charles Bukowski och inte minst våra inhemska Pentti Saarikoski och Henrik Tikkanen – alla hyllade och storartade författare samt tillika djupt alkoholiserade.

I Jökel rannsakar författarjaget sitt eget mångåriga beroende av alkohol – ett beroende som i bästa fall fungerat fantasieggande och stimulerat skrivandet. I sämsta fall förorsakat hallucinationer och skrivkramp, skam och förnedring.

Jakten på ruset

I somras läste jag den brittiska författaren Amy Liptrots berörande skildring av hennes väg ut ur ett eskalerande alkoholberoende i boken Utvägen: dagarna på Orkney.

När Amy var 18 år gammal lämnade hon hemmet på den vindpinade ön Mainland som är Orkneyöarnas huvudö för att huvudstupa kasta sig in i de hippa rock- och modekretsarna i London.

Tolv år senare sitter Amy på AA-möten för att på allvar ta itu med ett eskalerande alkoholberoende som gått överstyr. Hon är ensam och övergiven, och hon känner en stor sorg och smärta över att livet verkar glida henne ur händerna.

För att hon ska lyckas avstå från alkoholen återvänder hon till sina hemtrakter där hon bl.a. engagerar sig i ett fågelskyddsprojekt med uppdrag att inventera antalet kornknarrar på Orkney.

Under två vintrar hyr hon också en enslig stuga på ön Papa Westray där hon tillbringar dagarna med att göra långa promenader, fotografera och skriva.

Och inte minst att simma i det iskalla vattnet. Hon går med i föreningen Orkney Polar Bears där medlemmarna varje lördag året om simmar i havet vid olika stränder runtom på öarna:

”Det kalla vattnet är renande. Det är uppfriskande som det första glaset; det erbjuder omvandling och flykt precis som ruset, som drunkningen.”

Den brittiska författaren Amy Liptrot.
Amy Liptrot skriver om vägen ut ur ett alkoholberoende i boken "Utvägen: dagarna på Orkney". Den brittiska författaren Amy Liptrot. Bild: Lisa Swarna Khanna Amy Liptrot

Amy Liptrot skriver om sitt omättliga behov av ett förhöjt sinnestillstånd. Som ung utmanar hon sina gränser genom att kasta sig ner, ut och in i olika saker - hon klättrar upp på stenmurar och skjultak, hon slänger sig ner i höet från höga takbjälkar.

Som äldre kastar hon sig in i ett hejvilt kaos av fester, sprit, droger och sex där den befriande gränslösheten snart övergår i vårdslöshet och dumdristighet.

En dröm om friheten i det vilda

I sin bok återkommer Amy Liptrot ständigt till en okuvlig längtan efter det extrema, ruset, kicken, extasen, euforin, friheten, vildheten, det gränslösa.

Också Bosse Hellstens alter ego vittnar om en konstant längtan efter den gränslösa friheten i det vilda – och då framför allt i det vilda och otuktade landskapet.

Hos Hellsten korrelerar det yttre landskapet ofta med det inre landskapet.

I Hellstens dikter liksom i prosaverket Jökel finns en medvetet romantiserad föreställning om att kunna lämna civilisationen bakom sig och flytta ut i naturen i en förhoppning om att förmå bli ett med naturen, att kunna leva i samklang med de vilda djuren och därmed uppnå ett slags existentiellt frirum.

Författarjaget studerar kartor och drömmer om gamla gruvstäder uppe i bergen, han när en förkärlek för de norra territorierna i Amerika.

Pärmbild till Bosse Hellstens roman Jökel.
Pärmbild till Bosse Hellstens roman Jökel. Bild: Schildts & Söderströms förlag Bosse Hellsten

Hellsten hänvisar upprepade gånger till polarfarare och äventyrare som Roald Amundsen och Robert Falcon Scott liksom filosofer, naturvurmare och -skildrare som Ralph Waldo Emerson, Henry David Thoreau, Friedrich Nietzsche och John Muir - äventyrare, tänkare och författare som gjort ett outplånligt intryck på författaren redan som ung och som under årens lopp närt den romantiska och kanske också utopistiska drömmen om frihet, andlighet och fördjupning i ett enkelt liv i samklang med djur och natur.

Drömmen om att utmana de egna begränsningarna. Drömmen om det öde landet. Om tomhet, stillhet, tystnad.

När jag läser Jökel tänker jag ofta på den unge äventyraren Christopher McCandless som lämnade allt för ett naturnära liv i Alaskas vildmark. Han påträffades sedermera död i en kombination av matförgiftning och svält.

Eller Timothy Threadwell som tillbringade ett flertal somrar i en nationalpark i Alaska där han levde och umgicks med grizzlybjörnar – ända tills den trettonde sommaren då Timothy och hans flickvän blev anfallna och dödade av en björn.

Såväl Christopher McCandless som Timothy Threadwells livsöden finns dokumenterade i böcker och på film. År 2005 stod Werner Herzogs dokumentärfilm om björnentusiasten Threadwell klar, och två år senare var det premiärdags för Sean Penns film "Into the Wild" som baserar sig på Jon Krakauers bok om McCandless livsöde.

Varken Bosse Hellsten eller hans författarjag gick under de år han försökte leva ett naturnära liv vid järnvägen i Orivesi eller fjällstugan i Inari.

Men det var nära ögat – ensamhet och alkohol är ingen bra kombination.

Man brukar ju säga att det som inte dödar dig gör dig starkare - men det som både Amy Liptrot och Bosse Hellsten konstaterar är att alkoholen bryter ner dig både psykiskt och fysiskt.

”Mitt liv på bangården var ohållbart. Den stora romanen var död. Den döda staden höll på att döda mig. Jag tänkte mycket på döden. Jag sjönk ner i spriten. Jag skrev dikter. Dikterna var en oändlig väderjournal med uppräkningar av öl och sprit som jag druckit.”

En dråplig roadmovie

Expeditionen till själens sumpmarker är en både tragisk och dråplig roadmovie där läsaren (med hjärtat i halsgropen och med risk för liv och hälsa) får hänga med i passagerarsätet när författarjaget ”med blodet tunt av brännvin” rattar runt med sin skraltiga Lada 2104 Combi.

Bosse Hellsten skriver både självrannsakande och självironiskt om hur alkoholen går från att vara en bra dräng till att bli en dålig husbonde.

Där alkoholen till en början fick diktarådran att rinna till hade den nu lyckats förtvina kärlen.

ölflaska
ölflaska Bild: Yle ölflaska

På samma sätt som Amy Liptrot sökte och hittade andra vägar till ruset och extasen i långa promenader och kallbad inleder Bosse Hellstens alter ego dagen med att hälla en dunk iskallt vatten över huvudet som en andlig start på dagen. Han har också grävt fram löparskorna för att göra timslånga löparrundor i skogen:

”Löpningen var det enda som tycktes hålla mig nykter – och krävde samma envishet som supandet, att dagligen fortsätta trots att allt talade emot det.”

Kukens konkurs – en opera om kulturmannen

Nu ska ingen missta Jökel för att vara en självhjälpsbok för alkoholiserade konstnärer eller en handbok i hur man vänjer sig av med ett osunt beroende.

Förutom att Jökel är en berättelse om den problematiska treenigheten konstnärskap, sprit och gränslöshet består boken av något som författaren kallat för ”anteckningar för en opera”.

Samtidigt som författarjaget tampas med tankar kring sitt författarskap och konstnärens roll skriver jaget på en opera som tangerar dessa frågor.

Operan går under arbetsnamnet ”Kukens konkurs, en uppgörelse med det finlandssvenska kulturlivet” och ska utspela sig på Islands fallologiska museum (jo, det finns faktiskt på riktigt) där man förevisar ett stort antal penisar av såväl vattenlevande däggdjur som landdäggdjur, människan inte att förglömma.

Konserverade fallosar utställda på Islands fallologimuseum.
Konserverade fallosar utställda på Islands fallologimuseum. Konserverade fallosar utställda på Islands fallologimuseum. Bild: Wikimedia commons/CGP Grey Island,penisen,fallologimuseum

Handlingen i operan är tänkt att kretsa kring kulturmännens pånyttfödelse i skepnaden av hamstrar med ett stort intresse för sina egna könsdelar – en tunn och två millimeter lång penis som endast kan studeras med förstoringsglas eller mikroskop.

Givetvis kan man utläsa en vilja att chockera läsaren med detta tilltag, eller åtminstone en önskan om att överraska läsaren med en överdriven och karikerad bild av den självupptagna kulturmannen som har en sticka istället för en stake att leka med.

Kulturmannen bär drag av författarjaget själv som tampas med skrivkramp och förstockning i röret, det rinner varken till i penisen eller i pennan, så att säga.

Förhoppningen är att den vulkaniska jorden på Island ska få orden att resa sig igen och tränga igenom glaciären.

Det här med humor och ironi är svårt och för egen del hade jag klarat mig bra utan allt detta kukskådande, men samtidigt inser jag att det säkert finns läsare som uppskattar den här formen av könshumor.

En kamp med och mot myter

I sin bok Utvägar: dagar på Orkney konstaterar Amy Liptrot att hon genomför ett semivetenskapligt studium av sig själv, en själens barymetri.

På samma sätt är Bosse Hellstens Jökel en studie i skapandets villkor samt i de inre och yttre förväntningar som vidhäftar ett konstnärskap.

Boken är på många sätt en berörande skildring av en författares kamp med och mot seglivade myter och cementerade föreställningar – en kamp som också innefattar ett skifte i den egna identitetsuppfattningen:

”Jag hade glidit in i spriten genom litteraturen. Jag skulle försöka krypa ut ur den sugande sumpmarken längs mina egna spår. Jag var död. Hjärtat slog, men jag var död. Död men kanske på väg mot uppståndelsen.”

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje