Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: När framtidsdrömmarna förvandlades till en mardröm

Foto från Erottaja 1917-18 på Teater Avoimet Ovet.
Maija Andersson gestaltar Ida Redsven i Erottaja 1917-18. Foto från Erottaja 1917-18 på Teater Avoimet Ovet. Bild: Mitro Härkönen Maija Andersson

Att Finland i år firar 100-årsjubileum har satt sitt tydliga avtryck också på teaterutbudet. Sällan har det blickats tillbaka så flitigt som nu. Och mera är att vänta. Att det nästa år också har förflutit etthundra år sedan inbördeskriget uppmärksammas på olika sätt under spelåret, i Tammerfors rentav med tre stora uppsättningar. Men bland de första att ta sig an temat är Avoimet Ovet. I Erottaja 1917-18 står Helsingfors i fokus.

Ett Helsingfors där den röda lyktan tändes i tornet på Folkets hus som ett tecken på att revolutionen hade börjat.

Det var i slutet av januari 1918. I april var revolutionsförsöket över.

I Erottaja 1917-18 skildras det röda Helsingfors uppgång och fall som en blandning av fiktion och dokumentär.

I fokus står Ida Redsven, en ung kvinna som anländer till storstaden för att ta anställning som piga hos herrskapsfamiljen Rosenqvist.

Till en början löper samarbetet bra, inte minst för att Ida inte ens kommer på tanken att ifrågasätta sina arbetsvillkor.

”Harakka ei ole lintu, eikä piika ihminen” lyder ett finskt talesätt - skatan är ingen fågel och pigan ingen människa.

Ida står till tjänst dygnet runt och kan bara drömma om att någon gång få ett eget hem och en egen familj.

Drömmen får konturer när hon möter den politiskt aktiva arbetaren Juho Koskelainen. Han är inte bara en man hon gärna vill dela framtiden med. Han har också visioner som öppnar upp för helt nya framtidsperspektiv.

Åtta timmars arbetsdag? För en piga som knappt räknas som människa ...?

Ida är inte den enda som har svårt att smälta tanken. Det har också hennes arbetsgivare Oskar Rosenqvist, rektor och kommunalpolitiker.

En fiktiv historia baserad på verkligheten

Erottaja 1917-18 är skriven av Anneli Kanto och Heini Tola, som också svarar för regin. Inspiration till sin pjäs har de hämtat ur olika slag av dokumentärmaterial.

Karaktärerna Redsven, Koskelainen och Rosenqvist har till exempel allesammans historiska förlagor.

I Tuomas Hoppus bok Vallatkaa Helsinki återges trions historia i korthet. Rosenqvist, som bland annat arbetade för den underjordiska tidningen Fria Ord, tillfångatogs av de röda och blev skjuten. Angivaren var Redsven, på uppdrag av Koskelainen.

Foto från Erottaja 1917-18 på Teater Avoimet Ovet.
Maija Andersson omgiven av Outi Vuoriranta, Miika Laakso, Paavo Kerosuo, Jukka Pitkänen och Karoliina Kudjoi. Foto från Erottaja 1917-18 på Teater Avoimet Ovet. Bild: Mitro Härkönen Jukka Pitkänen,Outi Vuoriranta,Paavo Kerosuo,Karoliina Kudjoi,Miika Laakso

Ida Redsven avrättades kort efter det röda Helsingfors fall. Om hon fått sin sak prövad i en av de statsförbrytelsedomstolar som upprättades senare hade utgången sannolikt varit en annan, skriver Hoppu.

Men Kanto och Tola är inte i första hand ute efter att rekonstruera historien. De använder materialet för att åskådliggöra hur konflikter tillspetsas och spårar ur.

Att sympatierna finns på den Idas sida som de själva skapat är klart. Maija Andersson gestaltar en intelligent kvinna med utpräglad rättskänsla. Men idealen grumlas snart av den oförsonlighet och brutalitet hon möter från alla håll.

Koskelainen (Miika Laakso) är snart beredd att ta till allt hänsynslösare vapen för att befästa de rödas makt medan arbetsgivaren Rosenqvist öser galla både över ”det röda patrasket” och en piga som tror sig kunna tänka.

Konstellationen är förstås schematisk på gränsen till det övertydliga. Men samtidigt blottlägger uppsättningen effektivt hur lätt hat och ömsesidig svartmålning får fotfäste när de sociala och ideologiska klyftorna delat samhället itu.

Först skriker och hotar man, därefter slår och smädar man – och slutligen skjuter man, lyder det ungefär i en av slutreplikerna.

Och plötsligt kommer historien väldigt nära.

Men inte bara för att hatretoriken igen fyller det offentliga rummet.

Avoimet Ovet har också med åren finslipat förmågan att ringa in stora berättelser med små medel.

Helsingfors i huvudrollen

Skådespelarna är bara sex men i Heini Tolas regi känns det som om de hann överallt.

Två lyktstolpar vid Skillnaden och Dianaparken ( Paavo Kerosuo och Karoliina Kudjoi) fungerar som våra ciceroner. De har sett allt och hört allt och lotsar oss vant genom tidens krogliv och demonstrationer, livsmedelsköer och gatustrider.

Lokalfärgen är påtaglig, så påtaglig att den verkliga huvudrollsinnehavaren är Helsingfors.

Ett Helsingfors där det råder skillnad mellan människor och där Skillnaden också utgör ett av de centrala naven.

När Avoimet Ovet för ett par år sedan satte upp en pjäs om fortsättningskriget var handlingen också förlagd till teaterns egna kvarter och mycket av tidsfärgen återskapades med hjälp av fotografier från den tiden.

Bilderna av de sönderbombade husen kring Dianaparken förankrade den fiktiva handlingen väldigt konkret i sitt historiska sammanhang.

Den här gången är scenen i det närmaste tom men ljudeffekterna, de musikaliska vinjetterna, beskrivningarna och skådespelarnas stiliserade snabbskisser av de olika miljöerna väcker de inre bilderna till liv.

Resultatet är både stämningsfullt och kusligt.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje