Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Den eviga vägen – stark finsk film med en fläkt av Hollywood

Sara och Jussi sitter och håller om varandra.
Nordens skådespelarelit. Sidse Babett Knudsen och Tommi Korpela gör att filmatiseringen av Antti Tuuris roman "Ikitie" blir "ikimuistoinen". Sara och Jussi sitter och håller om varandra. Bild: Andres Teiss Den eviga vägen, Sidse Babett Knudsen, Tommi Korpela

Lapporörelsens skjutsningar till östgränsen, drömmen om att skapa en ”idealstat” i Sovjet, Stalinterrorns blinda raseri – det är inga enkla teman man radar upp i höstens kanske mest engagerande inhemska film.

Vi inleder i en lantlig idyll av det slag som får dagens urbana trendsättare att kasta sig över gamla torp för att sedan fläka ut dem i glassiga inredningsmagasin. Under rubriker som talar om det ”äkta” och ”jordnära”.

Gärdsgården avtecknar sig mot vajande sädesfält och man kan nästan röra vid hästens varma andedräkt där den skrittar runt i hagen.

Den Jussi (Tommi Korpela) vi möter på denna gård behöver visserligen inte kämpa med att få bukt med något kärr – men det råder inga tvivel om att han är en hårt arbetande familjefar.

Hustrun Sofia (Irina Björklund) och de två barnen utgör navet i hans vardag – det är för dem han lever.

Jussi med hustrun framför det egna huset.
Hemma på vår gård. Jussi och Sara innan tillvaron slås sönder. Jussi med hustrun framför det egna huset. Bild: Andres Teiss Den eviga vägen, Tommi Korpela, Irina Björklund

Från ett liv till ett annat

Men just denna dag kommer denna del av hans liv att ta slut. Klippas av, punkteras, upphöra. För i skydd av nattens mörker anländer en svart bil och under hot och slag förs Jussi mot det som är tänkt att bli hans sista färd – den som Lapporörelsens medlemmar stakat ut åt alla potentiella kommunistsympatisörer.

Den eviga vägen. Den som går från tryggheten i Finland till ovissheten bortom östgränsen.

Men just denna dag förlöper skjutsningen inte som den borde och slutligen är Jussis enda chans att överleva att han faktiskt lyckas ta sig över gränsen. Hitta någon som kan hjälpa.

Och det gör han. Till ett pris. Och när dammet lagt sig är han inte längre Jussi Ketola – han har en ny identitet och ett uppdrag; att hjälpa till att bygga upp kolhosen Hopea – och samtidigt agera informatör åt sovjetmakten.

För annars…

Tommi Korpelas Jussi förs bort i bil.
Det gäller att inte blicka bakåt när tillvaron slås i spillror. Tommi Korpelas Jussi förs bort i bil. Bild: Andres Teiss Den eviga vägen, Tommi Korpela

Snyggt berättat

Låt det genast vara sagt; regissören AJ Annila håller genomgående filmens beståndsdelar i ett säkert grepp. Utan att darra på manschetten kastar han sig ut i den karga, finska historieskrivningen med penseldrag som närmast för tankarna till Hollywood.

I positiv bemärkelse. Visuellt är det lätt att associera till allt från Amishbyn i Peter Weirs Vittnet (1985) till västernfilmer som Open Range (2003).

Det är storslaget, utan att bli överdrivet. Tydligt berättat, utan att sakna udd. Emotionellt engagerande, utan att bli smörigt.

Och allt detta framdrivet av en dynamik som uppstår i mötet mellan den personliga kampen och det politiska skeendet. Vad händer med en människa vars ideal smulas sönder av ett statsmaskineri som gett sig ut för att bygga på just dessa?

Kort sagt: Den eviga vägen är en filmmässigt snygg historia.

Strang och Jussi åker på genom staden hängande på en bil.
Full fart framåt. Sampo Sarkola gör en strong insats som Jussis gamle vän Strang. Strang och Jussi åker på genom staden hängande på en bil. Bild: Andres Teiss Den eviga vägen, Sampo Sarkola, Tommi Korpela

Korpela förkroppsligar kampen

Den som läst Antti Tuuris bok vet mer än väl att Ikitie onekligen är Jussis berättelse – från början till slut. En lineär och ganska lakoniskt skildrad historia om mannen som mister allt, men reser sig.

Om och om igen.

Det må vara gripande rent tematiskt, men frågan är om det inte krävs just en Tommi Korpela för att verkligen blåsa liv i Jussi. Förse honom med ett djup, en riktning och en drivkraft.

För det är Korpelas Jussi som är filmens lungor, som får den att andas. Han är med i så gott som varje scen och behöver många gånger inte ens tala för att vi skall uppfatta undertonerna.

Jussi leder alla kolhosens invånare framåt.
En stark skådespelare. Tommi Korpelas Jussi bär hela filmbygget på starka armar. Jussi leder alla kolhosens invånare framåt. Bild: Andres Teiss Den eviga vägen

Knudsen förgyller duken

Och så har vi Sara (Sidse Babett Knudsen) – en kvinna som anlänt från Amerika i hopp om att på sovjetisk mark kunna förverkliga det som blev på hälft ”over there”.

Om Korpelas Jussi är filmens lungor så är Knudsens Sara dess hjärna – den som medvetet sökt sig till den plats där hon är. En kvinna som vet vad hon vill. Som med oblyg blick och bred accent vakar över det gemensamma riket och sina egna ideal.

Som rollkaraktärer framstår Jussi och Sara som två sargade själar som förstår varandra utan större åthävor. Och som skådespelare bevisar Korpela och Knudsen (känd från bland annat tv-serien Borgen) att Norden har lyskraftiga, proffsiga stjärnor som står sig i konkurrensen med vem som helst.

Sara och dottern Mary i varm omfamning.
Den starka kvinnan. Sidse Babett Knudsens Sara håller ett fast tag om såväl filmen som unga Mary (Eedit Patrakka). Sara och dottern Mary i varm omfamning. Bild: Andres Teiss Den eviga vägen, Eedit Patrakka, Sidse Babett Knudsen

Inte bara huvudroller

Även om Korpela och Knudsen är de givna stjärnorna i denna historia så skall man inte heller glömma myllret av färgstarka biroller.

Sampo Sarkola gör en fin insats som Jussis forne Amerikakompis Strang - en fixare som lärt sig att ta sig fram med hjälp av ett vinnande leende och en slängig jargong.

Ler gör även Hannu-Pekka Björkman i rollen som stenhård representant för Stalinstyret - men i hans fall ger både leendet och det hårda fnittret från första stund upphov till en känsla av oberäknelig hotfullhet.

Det man möjligen kan värja sig mot när det gäller persongalleriet är förpassandet av Jussis hustru ut i periferin. Irina Björklunds tolkning av Sofia kunde gott ha getts lite mera utrymme.

Sofia vandrar över en grönskande sommaräng.
Den förlorade hustrun. Irina Björklund spelar Jussis hustru Sofia. Sofia vandrar över en grönskande sommaräng. Bild: Andres Teiss Den eviga vägen, Irina Björklund

All världens hemskheter - i en och samma scen

Även om Annila i viss mån håller sig till ett Hollywoodgrepp så innebär det inte att han ger avkall på ett eget tonfall.

I slutskedet kastas åskådaren in i en evighetslång scen som unikt nog filmats i en enda tagning. Fyra långa minuter under vilka flera av rollkaraktärerna ställs inför ett dramatiskt avgörande – en scen där allting både stannar upp och rusar framåt i en och samma utdragna rörelse.

Effektfullt utan att kantra över i effektsökeri. Vilket man också kan säga om sättet att skildra brutaliteten.

Våldet kastas visserligen rakt i ansiktet på en, men utan onödigt frossande i blodigheter. Däremot bör det sägas att själva laddningen i dessa scener gör att man känner sig illa berörd till både kropp och själ.

Ingen lättsam popcornsunderhållning alltså, men en film som både berör och upprör. För att den är bra - och för att dess tematik är förankrad i en verklighet vi inte talat särskilt högt om.

Inte förrän nu.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje