Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Mother! – Mamma Mia! Vilken film!

Filmplanschen till Mother.
Maken till mamma har man inte sett förr. Eller till film. Jennifer Lawrence och Javier Bardem spelar huvudrollerna i årets konstigaste film. Filmplanschen till Mother. Bild: Finnkino oy Mother!, Jennifer Lawrence, Javier Bardem

Darren Aronofskys Mother! har utmålats som den film publiken kommer att hata allra mest 2017. Det må vara sant – men det är också en film man kommer att diskutera. Hett och hetsigt.

Låt mig skippa de inledande, symbolladdade bilderna och gå direkt på intrigen. Eller det som åtminstone till en början verkar vara intrigen.

Alltså. Vi befinner oss i ett enormt hus ute på landet. Det är högt till tak och fullt med luftiga rum som förenas av vindlande vackra gångar och trappor. Genom stora fönster strömmar ljus in över idel rustika möblemang.

Det finns visserligen även en mörk källarvåning – men den håller vi oss undan.

Till en början.

I detta vackra hus bor en ung kvinna (Jennifer Lawrence) och hennes betydligt äldre make (Javier Bardem). De har tillsammans dragit sig undan omvärlden för att kunna skapa – han i egenskap av författare, hon i egenskap av den som förväntas skapa förutsättningar för hans skapande.

De verkar vara mycket lyckliga i sin tvåsamhet. Trots att han drabbats av skrivkramp. Och trots att huset verkar leva ett eget liv.

Det vackra huset i Mother.
Det vackra huset i Mother. Bild: © 2017 Paramount Pictures. Mother!, Jennifer Lawrence

En oinbjuden gäst

Så en mörk kväll knackar det plötsligt på dörren och en främling stiger in. Han (Ed Harris) har fått för sig att de driver ett resandehem och beter sig snart som om han vore hemma.

Kort därpå dyker hans kyligt sexiga hustru (Michelle Pfeiffer) upp. Och sedan dröjer det inte länge innan sönerna (de verkliga bröderna Brian och Domhnall Gleeson) gör entré - och likt Kain och Abel är de uppenbarligen på krigsstigen mot varandra.

Bit för bit, rum för rum invaderas huset av främlingar och i takt med att ljudnivån stiger ökar den unga kvinnans förvirring.

Vilka är dessa människor? Varför tränger de sig in i hennes hem och vart skall hon själv ta vägen?

Och hur kommer det sig att väggarna plötsligt pulserar medan golvet blöder och kaminen i källaren tänds av sig själv?

Hon närmar sig nyfiket en mystisk tunnel i källaren.
Hon närmar sig nyfiket en mystisk tunnel i källaren. Bild: © 2017 Paramount Pictures. Mother!, Jennifer Lawrence

Från skräck till förvirring

Mother! börjar som ett konstverk för att övergå i en saga som därefter ger vika för renodlad skräck - som småningom urartar i groteska symbolorgier.

För att därefter återgå till begynnelsen.

Allt detta i en konstig loop under vilken man som åskådare kastas hit och dit mellan potentiella tolkningsmöjligheter. Handlar det om skaparvånda, ett mentalt sönderfall, kampen mellan gott och ont, en visuell lek med filmen som konstform?

Inledningsvis sitter jag på helspänn för att försöka uppfatta vad som sägs och vad som sker i bild, men när infernot bryter ut på allvar lutar jag mig resignerat tillbaka och låter bilderna skölja över mig.

Inkapabel att smälta händelserna på den brinnande duken.

Det må vara frustrerande och stundvis frånstötande – men ointressant är det inte. Inte för ett ögonblick.

Kvinnan står skräckslagen mitt i rummet.
Kvinnan står skräckslagen mitt i rummet. Bild: © 2017 Paramount Pictures. Mother!, Jennifer Lawrence

Snyggt och välspelat

I sämre händer hade Mother!antagligen varit en outhärdlig upplevelse - men tack vare Aronofskys visuella fyrverkeri och ett sanslöst skickligt spel av Jennifer Lawrence hålls man alert.

Lawrence är i bild nästan hela tiden - påfallande ofta i närbild, enligt uppgift hela 66 minuter - utan att ens för ett ögonblick tappa kontakten med sin rollkaraktär.

Med minituös säkerhet pendlar hon mellan förvirring, rädsla, ömhet, längtan, skräck, förvåning, kärlek och ilska.

Utan att egentligen byta en min. Nåja, nästan åtminstone. Skiftningarna är små, men påtagliga. Och just därför så effektfulla.

Javier Bardem är också bra - men det här är Lawrences show. Från den första bilden till den sista.

Han ser glad ut - hon förtvivlad. I närbild.
Han ser glad ut - hon förtvivlad. I närbild. Bild: © 2017 Paramount Pictures. Mother!, Javier Bardem, Jennifer Lawrence

Slutet gott, allting kaotiskt?

Så vad vill Aronofsky säga med sin film?

I intervjuer har han talat om en koppling till Moder Jord - och filmen som en allegori för vår värld. En värld som skövlas och förstörs.

Om jag såg den kopplingen? Nja - egentligen inte.

Och ärligt talat undrar jag om inte Aronofsky sitter och småler åt alla filmkritiker världen över som i skrivande stund sitter och vänder ut och in på sina verktygsbackar av filmreferenser, psykoanalytiska begrepp och religiösa symboler.

Länge föreställde jag mig att huset är Kvinnans inre - en plats där hon försöker bringa ordning bland känslor och tankar.

En plats där Mannen efterhand tar alltför mycket utrymme medan oinbjudna tankar allt mer frekvent tränger sig på. Skapar oreda genom att pocka på uppmärksamhet.

Får henne att vilja krypa ut ur sitt skinn. För att komma åt lugnet och tystnaden.

Hon med händerna på väggen.
Hon med händerna på väggen. Bild: © 2017 Paramount Pictures. Mother!, Jennifer Lawrence

Bildens makt

I slutskedet är jag inte alls så säker på min tolkning. Eller på något annat heller för den delen.

Men en sak är däremot säker; precis som Requiem for a Dream(2000), The Fountain (2006) och Black Swan (2010) kommer Mother!att hänga kvar i något skrymsle i mitt inre.

Som en störande men fascinerande påminnelse om hur svårt det är att undgå att påverkas av starka bilders suggestiva kraft.

Vare sig man vill det eller inte.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje