Hoppa till huvudinnehåll

Sebastian Bergholm: Mitt liv som musikbesserwisser

Sebastian Bergholm
Sebastian Bergholm Bild: Yle sebastian bergholm

Varför är musikdiggare ofta så tvärsäkra på sin smak? Sebastian Bergholms kolumn handlar om hans egna musikdissar.

Vi låg som en flock lata lejon vid floden Salzach, det hade precis blivit nittiotal och jag hade blivit skickad till Salzburg på språkkurs för att lära mig tyska.

Kanske var det så att ungdomar låg omkring på den tiden, eller så hade vi debuterat på inländsk rom, den lokala varianten, och behövde ta igen oss.

Jag minns allt det här, värmen i luften, lyxhotellet vid floden och turistströmmarna eftersom jag dissade Depeche Mode.

Mycket senare har jag förstått hur korkat det var eftersom:

a) Depeche Mode är bra.

b) Det är enfaldigt att dissa andras musiksmak, det gör folk ledsna.

c) Det att man själv råkar uppleva vissa band som livsnödvändiga leder inte logiskt till att andra band är dåliga.

Jag låg där i en Guns n´ Roses t-skjorta, världens bästa band tyckte jag, och halva världen med mig på den tiden.

Nära mig låg en sjysst och cool tjej som var ett år äldre och hade en Violator-skjorta, Depeche Modes ypperliga album, som jag lyssnade på förra veckan.

- Bara skit, konstaterade jag då om plattan.

Synthare/hårdrockare roten till allt ont

Mitt omdöme baserade jag på att jag i tidningen Okej hade förstått att om man gillar hårdrock, då gillar man inte synth. På 80-talet pågick en strid mellan de här stilarna.

Min identitet som hårdrockare ledde automatiskt till mitt omdöme.

På något sätt skäms jag ännu över det här minnet.

Vägen till skammen har ändå varit lång.

Depeche Mode O2 World -areenalla Berliinissä.
Ett uselt gäng tyckte en ung Bergholm Depeche Mode O2 World -areenalla Berliinissä.

Jag övergav hårdrocken för punken och den alternativa rocken. De här stilarna är som sjökort, hur man ska tycka och tänka i förhållande till storbolag, kommersiell radio och mainstream är välutstakat.

Det är bara att segla med.

Det hela drabbade mig själv hårt 1992 då jag inte gick på Nirvanas spelning på Ruisrock eftersom jag i enlighet med punketiken avfärdade dem som ett Mtv-band.

Nirvana är ett av mina favoritband någonsin och jag besserwissrade bort min chans att se dem.

Nå, i många år satt jag och tyckte att än den ena människans musiksmak är dålig eller att det andra bandet suger.

Musik som gav folk fina upplevelser som jag svepande avfärdade.

Det finns få mera dogmatiska sammanhang än kretsar som är tvärsäkra på sin position och sitt goda omdöme. Det är en sak som verkar gälla dagens politiska klimat också.

Logo
Genialt tyckte Bergholm då det begav sig. Logo Bild: Guns N' Roses guns n roses

Stolt över att inte veta något om Beatles

Jag höll alltså sällan mina åsikter för mig själv och lät den ena som den andra veta vad som inte var bra nog musik och allt det här kom jag att tänka på då jag i en diskussion som följde efter att jag delat Svenska Yles musiktest konstaterade att jag är stolt över att inte veta just något om Beatles.

Nå, det här väckte ett par reaktioner och lite diskussion och jag fick igen fundera över mitt besserwisserskap som jag redan trodde att jag lämnat bakom mig.

Det finns sällan någon anledning att dissa, men jag kom då jag tänkte efter fram till att det finns något i rockens historiemedvetenhet som också gör ett privat avfärdande av viss musik begriplig.

I rockmusikens nollpunkt uppfattade den sig som oavhängig historia, den behövde inte luta tillbaka mot något arv.

Rocken var fri och upprorisk.

The Beatles
Många gillar den här fyrväpplingen och absolut inget ont i det The Beatles Bild: EMI specialonsdag

Den inställningen har jag på något sätt alltid sympatiserat med och det är därför jag ännu tycker att det inte finns någon personlig anledning att ägna Elvis eller Beatles någon större uppmärksamhet.

Chuck D i rapgruppen Public Enemy konstaterade att Elvis aldrig betytt något för honom, och då gjorde han en viktig poäng om etnicitet och musik.

Vem som är auktoritet, en legend eller ens bra beror på sammanhanget och utgångspunkten.

Om musikens historia inte betyder något desto mera för mig så betyder min egen musikhistoria precis allt i mitt liv.

Jag minns var jag köpt de flesta album och hur de lät då jag lyssnade in dem, var jag var och hur många låtar kom in i händelser som visade sig bli de viktigaste i livet.

Public Enemy -kokoonpano metroasemalla.
Public Enemy Public Enemy -kokoonpano metroasemalla. Bild: Glen E. Friedman/Yle Kuvapalvelu.

Att lyssna på Massive Attack med den som jag älskat sedan vi satt på Kåren i Åbo och lyssnade och tittade upp mot observatoriebacken gör fortfarande skivan Protection till en av de bästa någonsin – i mina böcker.

Men de upplevelserna gör inte det till ett argument för att tvåla till någon som gillar andra band.

Det är klart att jag fortfarande tycker att det mesta suger, men än sen? Behöver jag deklarera det offentligt?

Det är vår personliga musikhistoria som gör musiken magisk.

Tjejen vid floden hette Satu, jag hoppas att hon lyssnar på Violator och minns låtarna som en del av när hon rumlade omkring i Mozarts gränder och hur varm sensommaren var och att allting var öppet och kändes i varje cell.

Inte att någon spoling ansåg att hennes favoritband sög.

Ändå kan jag inte låta bli att undrar över varför just musiken drar fram besserwissern i folk.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje