Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Fullt ös i skogen när Finland firar 100 år

scen ur pjäsen Tähti ja Koivu
Kristoffer (Jukka Puotila) söker sin väg hem till det fattiga torpet. scen ur pjäsen Tähti ja Koivu Bild: Stefan Bremer pirkko saisio

Nationalteaterns jubileumsuppsättning Koivu ja tähti bjuder på en mångfasetterad mosaik över Finland. En tokrolig, mytisk men också allvarlig bild av nationen målas upp i rasande takt. Tre teatertimmar flyger fram i historiska och samtida tecken, skriver Svenska Yles recensent Maria Lindh-Hindsberg.

Det blir skruvade och överraskande scener så gott som igenom hela uppsättningen av Koivu ja tähti på Nationalteatern. Det kryllar av infall och teatral lekfullhet, som ändå bottnar i en intelligent och egensinnig tolkning av historien och samtiden. Författaren och dramatikern Pirkko Saisios text är härlig teater skriven med en precis fingertoppskänsla för teaterkonsten. Det är galet och klokt på en och samma gång. Det är teater där den finska spetshunden och en staty av Lenin passerar i samma konglomerat av berättelsen om Finland.

scen ur pjäsen Tähti ja Koivu
Det samtida gänget på sommartorpet möter allt möjligt oväntat i skogen. Till exempel en staty av Lenin. scen ur pjäsen Tähti ja Koivu Bild: Stefan Bremer Pirkko Saisio,Tähti ja koivu

Det heter i förhandsuppgifterna att Saisio tar vid där Zacharias Topelius slutade sin saga Björken och stjärnan. Topelius skriver om bror och syster, som blivit bortförda från sitt hem, och som nu beger sig iväg för att söka sitt fosterland. Björken och stjärnan på hemgården är deras enda ledtrådar tillsammans med Guds ledning.

I Saisios version heter pojken Kristoffer (efter Topelius förfader) och systern heter Hagar. De spelas av Jukka Puotila och Tiina Weckström. Weckström gör en Hagar som ligger långt ifrån Topelius beskedliga flickebarn. Hon är naturbarnet med en vargtand som smycke. Hon skjuter med pilbössa och är påstridig till gränsen för aggressiv.

Kristoffer och Hagar är uppsättningen nav. De återkommer som syskon i olika tidsperioder när Finlands historia sprängs in i uppsättningen.

Historiska scener varvar nutid

När svenska tiden avhandlas i pjäsen är det tidigt 1800-tal och svensk militär försöker värva Kristoffer till kriget. Det blir en skruvad scen i en stockstuga. Ett möte och en krock mellan skogsfinnarna och den svenska överheten. Medan Hagar, strax efter självständigheten, ska giftas bort med en nybliven riksdagsman och flytta till Berghäll i Helsingfors.

Mestadels är det ändå någon form av samtid på scenen och Kristoffer och Hagar är medelålders syskon. De har en kräftfest i det gamla torpet, som numera är en sommarstuga.

Samtiden känns visserligen lika bökig och gräll som de kläder rollfigurerna bär. Det är förresten loppmarknadskläder, återvunna enligt ekologiska principer. Och sådana är nutidens människor hos Saisio. Medvetna om vissa problem i samhället och de är vänliga mot sin utländska arbetskraft. De kan analysera film och konst. De äter barkbröd för att hylla sin historia och de vet mycket om utländska ostar. De kommer också med träffande repliker som exempelvis: Att granska sina åsikter är en undervärderad sysselsättning i Finland.

Vart är samtiden på väg?

Men personerna ur samtiden är också självupptagna och dåliga på att lyssna. De talar snabbt och nästan i munnen på varandra. Skådespelarna är ibland rentav skrikiga. Men det är kanske regissören Laura Jänttis avsikt, som en kontrast till naturens lugna tempo.

Det som händer på samtidsplanet ska inte avslöjas mer än att sommarstugeidyllen slås sönder genom aktuella händelser som visar att personerna ändå lever i en bubbla och inte begriper vart de är på väg. Men så har de också till sin navigationshjälp en kompass som inte längre stämmer...

scen ur pjäsen Tähti ja Koivu
Ett gäng bildade personer från Helsingfors håller kräftfest i sitt sommartorp. Thailändarna sköter hushållet. scen ur pjäsen Tähti ja Koivu Bild: Stefan Bremer pirkko saisio

Björken blev en hel skog

Scenbilden, signerad Kati Lukka, är som ett konstverk i sig. I mitten en stor rundel med björkstammar som hänger från taket tillsammans med något som påminner om metallrör och därtill små lampor i vertikala rader. Det för tankarna till skog och till Sibeliusmonumentet och till stjärnhimlen på en och samma gång.
Skogen är hjärtat i den finländska folksjälen. I motsats till kontinentens skrämmande skogar är skogen i finsk tappning ofta en trygg plats dit man kan fly – som till exempel i Kivis Sju bröder. Också hos Saisio och Jäntti är skogen en vacker plats. Och den är besjälad. Björken (Karin Pacius), tallen (Heikki Pitkänen) och granen (Riku Nieminen) talar och filosoferar. Deras rytm är långsam och språket poetiskt.

Skogens poesi

Det är en njutning att ta del av skogens lugna repliker som sträcker sig över tid och rum. Träden konstaterar att krig uppstår, fred ingås. Återuppbyggnaden för med sig nya barn, som dör och dödas. Men det är kanske inte lika viktigt som jordglobens rörelser och fallande stjärnor. Intressant är också järvens och illerns spår i snön. Men det enda som är värt att vänta på är tranornas återkomst. Ungefär så filosoferar skogen.

Naturen är ett starkt scenelement. Det ger klangbotten och ram åt mosaiken av scener och påhitt. Det är en fast punkt i mitten när tiden, torpen och människorna snurrar runt framför skogen på den stora vridscenen. Det är en punkt som andas av en större tidlöshet än människornas snabbt framryckande historia.

Läs också