Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Piaf ända ut i fingerspetsarna

Edith Piaf på ÅST-scenen
Få sjungande skådespelare lyckas med det som Klingenberg gör, att leva sin karaktär ända ut i fingerspetsarna i rollen som Edith Piaf. Edith Piaf på ÅST-scenen Bild: Pette Rissanen Edith Piaff,Emma Klingenberg

Åbo Svenska Teaters storsatsning Piaf - jag ångrar ingenting är en pjäs som berör, skakar om och bjuder på grandiosa musikaliska uppträdanden. Ibland är det närapå skrämmande hur väl Emma Klingenberg tar sig an rollen som Edith Piaf, skriver Svenska Yles recensent Lotta Green.

Det sägs att de fem första sekunderna är avgörande vid mötet med en ny människa, och att man efter det egentligen inte har så mycket mer att komma med. Kort sagt: Om Åbo Svenska Teaters föreställning Piaf – jag ångrar ingenting hade varit en människa, så hade jag fallit för den direkt.

Det är alldeles i början som det händer, under den första gripande scenen då en gammal Edith Piaf stapplar fram. Orkestern får spela om introt flera gånger innan åldringen äntligen förmår att börja sjunga och när hon gör det, så händer det direkt – Emma Klingenberg nästlar sin publik kring ett krokigt pekfinger och behåller den där under resten av föreställningen.

Om Åbo Svenska Teaters föreställning Piaf – jag ångrar ingenting hade varit en människa, så hade jag fallit för den direkt.

Priset för att vara stjärna

Historierna och myterna kring Piaf är många, och man kan fråga sig hur man gör en teaterpjäs kring en människa som är så vida känd. ÅST har närmat sig pjäsen med en gammal och snart döende Piaf som utgångspunkt.

Vi får följa med stjärnan på en tillbakablickande resa i minnet, bland sorger och glädjestunder, främst i sällskap av olika älskare och med sin vän Momone (Daniela Franzell) vid sin sida.

En fråga som har gått som en röd tråd genom projektet är vilket pris man betalar för att vara stjärna. Frågan kan betraktas som högaktuell i en tid då kändisskap är högaktat och respekterat, och letar man efter svaret i den här föreställningen är det brutna relationer och övergivna människor.

Klingenberg lever Piaf

Emma Klingenberg fullkomligt lever Piaf, det är ibland närapå skrämmande hur väl hon har tagit in essensen av det som den verkliga Piaf en gång utstrålade.

I centrum står, förutom Klingenbergs uttrycksfulla skådespel, hennes magnifika röst som innehar precis den självsäkerhet och det vibrato som man förväntar sig att någon som vågar sig på rollen som Piaf ska ha.

Pjäsen innehåller många sångprestationer som inte kan beskrivas som annat än storslagna – till exempel L’Accordeoniste i slutet av första akten, vilken åtföljs av andra aktens inledningsnummer, Milord, en precis lika stark uppföljning då Klingenberg också stiger ner från scenen och interagerar med publiken.

När Klingenberg står där ensam i rampljuset med ögon blixtrande av uttryck, är jag där, på 1940-talet, i Paris. Det är det som gör det så skönt att se på Klingenberg – man har känslan av att man i egenskap av åskådare är omhändertagen, att hon inte kommer att göra en besviken.

Övriga rollfigurer flyktiga skuggor

Daniela Franzell gör en avväpnande roll som Piafs barndomsvän och följeslagare, Momone. Ibland fungerar Franzell som ett komiskt inslag med sina förnumstiga förklaringar och kommentarer, och det är något med Franzells pargasdialekt som också gifter sig särskilt väl med rollfiguren.

Övriga rollfigurer bleknar dessvärre vid Klingenbergs sida – allting kretsar kring Piaf. Manskaraktärerna ter sig som flyktiga skuggor som kommer och går och jag frågar mig om det inte rentav är så det ska vara när det handlar om Piaf.

Edith Piaf på ÅST-scenen
Daniela Franzell, Peter Ahlqvist, Sarah Nedergård, Emma Klingenberg, Amanda Nyman och Jerry Wahlforss på scenen i ÅST:s storsatsning Piaf - jag ångrar ingenting. Edith Piaf på ÅST-scenen Bild: Pette Rissanen Edith Piaff,Emma Klingenberg

Att de andra karaktärerna inte syns lika mycket som Klingenberg och Franzell beror antagligen också på att de pendlar mellan att spela mellan fyra och sex olika roller per man – något som absolut måste lyftas på hatten för.

Rollbytena är smidiga, även Lassi Sairelas, Eeva Soinis och Dansteater ERI:s minimalistiska koreografi utgör en fungerande helhet.

Även scenografen Markus Tsokkinen och kostymdesignern Heidi Tsokkinen förtjänar ett omnämnande för sina träffsäkra kombinationer av kläder, tidsanda, stämning och användande av rekvisita.

Ett speciellt plus får scenen då ett scendraperi faller och därefter används som ett sänglakan som Piaf och hennes älskare sveper in sig i.

Det går snabbt i början

Louis Dupont, spelad av Jerry Wahlforss, var en av den unga Piafs första förälskelser som hon också fick ett barn tillsammans med. Det går snabbt här, från att de träffas via en förlossning och sedan – en obehaglig och kanske till och med helt onödig scen då Piaf säljer sig själv på gatan.

Direkt därpå följer en begravning av det avlidna barnet. Här går det litet för snabbt för att jag helt och hållet ska kunna ta till mig tyngden av det som sker.

Aningen mer tid, djup och engagemang hade krävts för att komma ifrån tanken på att man enbart rullar sig i eländet utan att det tillför pjäsen något extra.

Nämnas skall, att det ändå är bilderna av just dessa fruktansvärda scener som jag efteråt minns extra väl, vilket betyder att de trots sin flyktighet ändå lämnade spår.

Mångsidig orkester

En otroligt suggestiv scen är uppförandet av Mon Dieu i slutet av föreställningen, då en ensam och krälande Piaf sjunger i sällskap av tomflaskor och en nedfallen kristallkrona.

Här vill jag även lyfta fram den alldeles förträffliga sexmannaorkestern som förutom de låtar som Piaf gjorde kända, även uppför ny musik som enkom är komponerad för den här pjäsen.

Orkestern, under ledning av Marko Autio, binder skickligt ihop föreställningen genom att hela tiden finnas där som ett extra stämningslager, ibland i bakgrunden, ibland framme på scenen. Övergångarna från de mer lågmälda, laddade tongångarna till de bekanta låtarna är särskilt effektfulla.

Överlag inger föreställningen en känsla av lyx och att man är inbjuden till ett exklusivt sällskap som överöser en med det ena musikinslaget mer överväldigande än det andra.

Rätta mig om jag har fel men nog är det väl just det man är ute efter när man går och ser musikdrama på stora scen.

Text: Lotta Green

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje