Hoppa till huvudinnehåll

Kaj Arnö: Det är inte lätt att vara nybliven motorbåtsägare

Man åker fort i båt
Kaj och Selma Man åker fort i båt Bild: Kaj Arnö Kaj Arnö

Kaj Arnö skriver i den här kolumnen om sin förvandling från relativ landkrabba till motorbåtskapten och hur vänligt skärgårdsfolk gjorde det här möjligt.

Tanken sinar och reservkanistern är ännu oköpt, liksom faktiskt reservnyckeln. Brandsläckaren är ostämplad och båten obesiktigad. Den nyköpta dunderficklampan lyser inte.

Sjökortet flög bort i fartvinden, och sjönk i Bredviken, innan jag hann rädda det.

För att inte tala om att sonen fick grundstötning och kvaddade drevet så illa att båten var obruklig i två veckor mitt under högsäsong.

Det är inte lätt att vara nybliven motorbåtsägare.

Hjälplöshet gör inte de snabba situationerna enklare

Frågorna hopar sig: Hur ska man på bråkdelen av en sekund minnas hur man skiljer en öst- från en västremmare?

Vad ska man göra då ackun laddat ur sig, sedan senaste utflykt för bara två veckor sedan?

Hur får man plottern (som jag äntligen lärt mig säga i stället för "GPS") att igen, av sig själv, följa med båten då man i 35 knop fräser över Mattnäsfjärden?

Vad i friden är en targabåge?

kajaktransport med båt
Targabågen kajaktransport med båt Bild: Kaj Arnö Kaj Arnö

Hur farligt är det om "en vän till mig" av misstag vrider om startnyckeln till motorn innan han kommit ihåg att fälla ned motorn i vattnet?

Och vilken knop ska man använda då man förtöjer i de där runda metallringarna på bryggan i Brännskär? Är det nu jag får straffet för att pålsteken inte lyckas i en handvändning?

Sommaren 2017 blev min första båtsäsong som ägare till en motorbåt.

Efter 1200 avverkade körkilometer, förlåt 650 navigerade sjömil, räknar jag mig nu till den stolta skaran av finlandssvenskar som kan skilja en milkshake från en båtshake.

Sjömansanor hjälper inte automatiskt

All vår början varder svår.

Jag har visserligen en del baskunskap att bygga på. Farfar var sjökapten i jägaröverste Nordströms rederi, det är alltid något att falla tillbaka på åtminstone då det ska skrävlas.

Mer praktiskt relevant är att jag tillbringat en stor del av varenda sommar sedan sju års ålder i Nagu, och dit kom jag sim- och roddkunnig efter sju somrar i skärgården i Lovisatrakten.

Paddlat har jag sedan tonåren, också längre sträckor, från Utö via Jurmo till Nötö, runt Kökar och Föglö.

Kompletterat med en god bit över hundra utflykter i Nagu ger detta en viss sjö- och navigationsvana, men båtar föga då det gäller manövrering av flytetyget jag skaffade i våras: ett 175 hästars vidunder med yttre skal av aluminium och innanmäte av glasfiber, 6,5 meter långt, plats för sju personer, maxfart enligt säljaren en god bit över 40 knop.

Vad skall jag då med motorbåt till, om jag klarat mig så länge utan?

Jo, för att ytterskärgården kallar.

Man i båt på öppet hav
Mot horisonten, och vidare Man i båt på öppet hav Bild: Kaj Arnö Kaj Arnö

Allt detta kajakande gör att jag en vacker dag gärna vore en lycklig ägare till en holme i Åbolands yttre skärgård.

Där kunde jag både paddla och segla katamaran, eller bara njuta av havsutsikten och umgänget, eller varför inte en god bok.

Och då måste man förstås kunna ta sig ut till holmen.

Ännu är den egna holmen bara en dröm, och båten som tar mig till drömholmen fick bli första steget mot förverkligandet. Sagt och gjort. Men vilken båt?

God råd är ibland gratis

Råd kom från väster och öster, och beslutet fattades av en mångårig åländsk bekant som vid sidan av sin egentliga verksamhet också driver ett båtmäkleri med familjen, låt oss kalla honom Lennart.

"Kaj, du som vill nå havsbandet säkert i alla väder, vet du, jag vet vad du behöver. Något bättre än en ribbåt. Aluminium utanpå, glasfiber inuti. Jag har en på lager som också dina barn klarar att hantera.

Tillverkad i riket, årsmodell 2012. Gamla ägaren har flyttat till Japan och behöver den inga längre."

Jahaja. Vad kostar den? Hur långt kör man på en full tank? Vilket väder klarar den? Hur hårt går den?

Måste man bli kustskeppare? Vilka försäkringar behöver man? Hur lär man sig manövrera den?

Fler frågor än sju vise kan besvara. Men fördelar man frågorna på sitt kustnära nätverk av släkt, vänner och bekanta, får man en viss trygghet. Japp, skadeva så skadeva.

Jag beslöt mig slå till enligt Lennarts förslag.

Iväg bar det, med sonen, först hemifrån München till Finland, sedan med färjan från Åbo till Mariehamn.

I april med snöyra.

Båt som klyver hav
Båt som klyver hav Bild: Kaj Arnö båtar

Vid grannbordet sitter en teknologkompis jag inte pratat med sedan 1980-talet, låt oss kalla honom Alec.

Han är på väg att sjösätta sin båt vid sommarstället på Lemland.

Vi språkas vid och det visar sig att den som ska vara vår skeppare från Åland till Nagu, nämligen Lennarts son (låt oss kalla honom Kristoffer), tidigare hyrt segelbåt till Alec.

Kaj: Jaja, alla känner alla, jojo, fast vår katamaran har vi inte riggat på några somrar.

Alec: Katamaran? Du har en katamaran? Den kunde vi chartra för en sommar eller tre!

Mejladresser växlas, här ska det lånas båt!

Kristoffer har just varit med ett statsägt fartyg och utbildat blivande sjökaptener på Gotland, och det tar länge innan han hinner köra oss till Lumparland, där vidundret finns.

Först ska det ätas och pratas, vi rör ju oss bland trevliga och sociala ålänningar – med långväga gäster från Sverige till på köpet.

Det drar ut på tiden och iväg kommer vi först kvart över sex på kvällen från Lumparland.

Det är ganska sent med tanke på att vi skriver 29:e april, det är 13 m/s och lite till i byarna, och snöslasket vräker ned.

I detta oherrans väder vill inte ens en åländsk sjöbjörn åka raka spåret över Skiftet och Delet, utan så inomskärs det nu går.

3 personer på havet
3 personer på havet Bild: Kaj Arnö Kaj Arnö

Torrdräkten är på, inte bara av säkerhetsskäl, utan för att någotsånär hålla värmen.

Kristoffer har lånat ett varmt ytterplagg till sonen, och det behövs, eftersom vi måste ta ned kapellet för att ha acceptabel sikt.

Cabriolet i snömodd är ingen höjdare, så inlärningen av finesser kring plottern eller hantering av babords och styrbords trimplan hoppar vi över denna gång.

Efter en och trekvart tar vi i land på Lappo, naturen kallar. Lite över åtta startar vi igen, och det börjar bli tajt att hinna till Nagu före mörkrets inbrott.

Vi stannar i Verkan i Korpo, åker taxi hem till Nagu, och tinar upp oss i bastun efter snöstormen på Skiftet och Delet.

Glada vappen

Morgonen därpå, på Valborgsmässoafton, lyckas Kristoffer ändå lära oss någonting, åkandes i maklig takt från Verkan till den temporära kajplatsen kommodoren (låt oss kalla honom Bjarne) anvisat vid Nagu Segelsällskaps brygga i Nagu hamn.

Snart, snart ska Bjarne dela ut de slutliga platserna för sommaren.

Arbetet i München kallade åter och enda chansen att njuta av båten blev att diskutera den på avstånd med nätverket, över mejl och Facebook.

Och aldrig får jag så säkert napp på frågor över Facebook, som då det gäller båtliv.

Namnförslag inkom. Båten kan ju för bövelen inte fortsätta att heta "Kimi". En språkligt begåvad vän (låt oss kalla honom Mårten) föreslog att namnet skulle få en mer åboländsk framtoning om jag lägger till "-to".

Man i båt utanför gästhamn
Milda vindar Man i båt utanför gästhamn Bild: Kaj Arnö Kaj Arnö

Finurligt, jo, men den förlösande frågan kom av en annan språkvän med grepp om det lokala åboländska (låt oss kalla honom Niclas): Vad heter Bertel Nagubos hustru?

Då stod det klart att båten ska heta Selma.

Jag frågar hur jag kan transportera kajaker: på "pakethållare", i släp, fastsurrade vid sidan av båten? Nix nix, det godkänner ingen sjövan vän (låt oss kalla honom Peppe).

Targabågar ska det vara, sa en paddelkompis från Nagu (låt oss kalla honom Johan). Targabågar, vad är det?

Det visar sig vara ett slags ställningar som används för att fästa saker på, fiskespön, radarutrustning. Varför inte en kajak eller två?

Erfaret skärifolk som moraliskt stöd

Att hitta i Nagu skärgård är inte så svårt efter åtskilliga hundra paddelkilometer, men manövrerandet är pirrigt.

Skam till sägandes: Fram och bak, vänster och höger är förvånansvärt svåra att skilja åt. Men bra går det.

Erfaret skärifolk som är med som moraliskt stöd på jungfruresan som skeppare (låt oss kalla henne Matilda) kompletterar sina tidigare mejlråd och gjuter råg i ryggen.

Brännskär och Living Archipelago får därmed sitt första av sommarens fem besök, i sällskap av en engelsman som jag hade tagit för finlandssvensk, om han inte presenterat sig som James.

Vi himlar oss över att Finland som enda nation av landkrabbor anger hastighetsbegränsningar till sjöss i km/h.

Plotterkarta av Skärgårdshavet
Plotterkarta av Skärgårdshavet Bild: Kaj Arnö Plotter

Jag tillägger att Tyskland underligt nog inte mäter vindhastighet som vi, inte m/s utan km/h. I England kör vi "bjufårt" (betoning på bju), upplyser mig James.

Jovisst talade man om "båfår" då jag var liten (betoning på får).

Underligt nog krävs det i Finland inget körkort för båt, något som förvånar alla tyska vänner som frågor huruvida jag tagit Bootsführerschein. Nej.

Men för att bli lite varmare i båtkläderna går jag på seglingskurs med Nagu Segelsällskap, där en erfaren lokal sjöbjörn (låt oss kalla honom Fred) hjälper att reda ut begrepp som kan bli aktuella också i motordrivna båtar.

En viss överraskning blir också den första tankningen. Betydligt besvärligare än att tanka bil. Att 98E kostar avsevärt mer i hamnen än hundra meter upp vid Nagu bensinstation, det kan jag ändå förstå, för båtbensin är så mycket roligare än bilbensin.

Mera klåp/oerfarenhet

Arbetet i München kallar igen och midsommar är nästa chans att dejta Selma.

Återresan med dottern från Berghamn håller på att sluta snöpligt.

Just vid infarten till Nagu hamn börjar motorn gå långsammare då någon automatik stryper bränsletillförseln vid annalkande soppatorsk (som rikssvensken skulle säga).

Jag lyckas tanka 119,6 liter i min 120 liters tank; reservkanistern hade jag ju ännu inte hunnit skaffa, men nu ökade motivationen kraftigt.

Klåpare.

Täcks jag ens berätta för den gode vännen med båt sedan många år (låt oss kalla honom Ralf)?

Dagen därpå lyckas jag hämta reservnyckeln från båtmotorns serviceverkstad, och blir bekant med innehavaren (låt oss kalla honom Tom), som förresten ber hälsa till Alec.

Att ha bara en nyckel kändes inte rätt, så den biten fixade jag i varje fall i tid.

Men så ska det vara nystämplad brandsläckare. Och besiktning av båten på NSS (jag måste ringa Bjarne). Samt plats till vinterupplägg (om inte Lennart fixar, Lumparland är ju lite avlägset, så kanske Tom i Korpo?).

En massa praktiska saker att betänka. Enklare är det med kajaker.

I början av juli var det dags för nästa missöde. Ackun var tom. Men en båterfaren vän (låt oss kalla henne Nina) hade en extra ackuladdare på lager, och morgonen därpå startade båten.

Båt på väg in i kanal
Båt på väg in i kanal Bild: Kaj Arnö båtar

Och äntligen blev det premiär med en av mina favoritpaddelkompisar, låt oss kalla henne Ullis.

Vi åkte till Brännskär, förtöjde Selma, och paddlade runt Stenskär.

Vilken lyx att få paddla i ytterskärgården utan att först behöva kajka en evighet genom bekanta sträckor i innerskärgården!

Peppe och Johan är inte de enda som klickar "gilla" på Facebook-bilderna av kajakerna ovanpå Selma, inte heller bara Mårten, Nina, Matilda, Lennart och Annina, utan också vänner längre upp på landbacken.

Det stora äventyret

Sommarens längsta nautiska äventyr blev Operation Skiftet. Alec, teknologkompisen på Ålandsfärjan, han gjorde slag i saken och hyrde min sexton fots katamaran – och då behövs ju Selma som följebåt över Skiftet, samt stöd av en annan Nagu-teknologkompis med katamaranerfarenhet (låt oss kalla honom Erik).

Den här gången i juli utan snöslask och mindre än 13 m/s, alltså kunde vi åka raka spåret. Korpoström till Jungfruskär, sedan byte av besättning, så jag fick glädjen att segla katamaranen från Jungfruskär till Sottunga.

Katamaransegling, två män
Katamaransegling, två män Bild: Kaj Arnö Kaj Arnö

Eldprovet i modernt sjömanskap kom just före Korpoström. Oljelampan började blinka. Teknologer födda på 1960-talet känner givetvis till att det finns en oljesticka, med vars hjälp man mäter oljenivån.

Vi öppnade motorhuven, oljenivån var mittemellan mitten och maximum. Inget fel på oljemänden, alltså. Erik (den klokare ingenjören av oss båda) menade att det nog knappast är något verkligt fel, snarare en elektronisk åkomma.

Med telefonackuns sista andetag guglade jag på "DF140 blinking oil light", varpå jag lärde mig den regndans som återställer systemet: Vrid tändnyckeln. Drag ut handtaget till dödmansgreppet.

Drag ut knoppen för dödmansgreppet tre gånger inom sju sekunder. Vrid tillbaka tändnyckeln.

Hoppa två varv motsols på ett ben på durken och knacka i bryggan med vänster hand, så slutar lampan lysa. Jaha jaha.

Tydligen är det kolla-vänligen-Google-kunskap som är dagens grundkunskap till sjöss, framom pålstek och dubbelt halvslag kring egen part.

Olyckan var framme

I början av augusti var olyckan framme.

Sonen, som framgångsrikt uthärdat snögloppet över Skiftet och Delet, körde drevet in i en sten vid tunneln mellan Sommarö och Kirjais.

Han hade tagit alla remmare på rätt sida, men kommit aningen för långt mot styrbord. Duns.

Motorn började vicka på sig, kanske propellern fick sig en stöt?

Vid Kirjais Bystrand efter några hundra meter råkade min trognaste paddelkompis (låt oss kalla honom Jocke) stå med sin kajak, och han menade bums att jag skulle tala med Kalle. Vilken då Kalle?

Innan jag hunnit gå iland för att inte längre behöva skrika till Jocke, hade ifrågavarande Kalle redan dykt upp.

Då jag beskrev tillbudet konstaterade Kalle att båten nog inte ska åka vidare förrän den är ordentligt undersökt.

Och det blev maximal otur. Inte propellern, utan drevet behövde fixas, sa Kalle efter att ha tagit sig en titt på båten följande morgon.

Och rekommenderade transport till Tom.

Försäkringsbolaget betalade ett fyrsiffrigt belopp; bolaget fixade utlåtandena bums och Tom tog sig an öppnandet av drevet och beställandet av reservdelar från centrallagret i Belgien.

Men i hela två veckor var båten ur bruk, mitt under högsäsongen.

I medlet av augusti var Selma åter i skick och redo för nya utflykter.

Tänka sig att åka genom Pargas och under Rävsundsbron med egen båt!

Dit hade kajakerna inte nått förut.

Och ända in i Aura å! Höjdpunkten på sensommaren blev då dottern körde mig till tåget i Åbo, direkt från Nagu hamn.

Femtioen minuter hemifrån ända till Dombron vid Åbo domkyrka, det är snabbare än med bil.

Kvinna åker båt
Kvinna åker båt Bild: Kaj Arnö båtar

Och dottern fixade Selma helskinnad hem, utan faderlig hjälp. Sammanlagt fick hon aningen fler sjömil under kragen i somras, än kilometer under hela sin karriär som bilchaufför.

En levande båtkultur

Saldot blev tjugo dagsutflykter, men ännu ingen ankring och ännu ingen övernattningsexpedition.

Det får bli till nästa år, liksom den ambitiösa föresatsen att 2018 klara sig utan bottenkänning, och de mindre ärelystna målen att få fart på dunderficklampan och hitta ett ersättande plastsjökort för Nagu innerskärgård.

Min huvudiakttagelse blir att den finlandssvenska båtkulturen visat sig kraftig och levande.

Våra båtnätverk är täta och har överseende med en sådan som mig, som nog vill, men inte riktigt kan.

Alla Matildor och Erikar och Ninor och Jocken är hjälpsamma med nybörjare som ännu behöver minnesregeln "I Borgå är det mörkt" som orsak varför svart-vit-svarta remmare är just östremmare.

För paddlare kan strunta i sådana världsliga ting.

Seglande man som tar selfie
Seglande man som tar selfie Bild: Kaj Arnö Kaj Arnö

Kaj Arnö är it-entrepenör och bor i München och Nagu.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje