Hoppa till huvudinnehåll

Frida Lönnroos: Jag har sällan sett någon bli så lycklig som Emil när han märkte att brösten var borta

“Jag förstår nu hur illa det känns för människor som är födda i fel kropp”. Fotografen fick under arbetet med dokumentären om Emil och Olivia bekanta sig med de transkönades verklighet.

Jag vill berätta om hur ett par bröst har förändrat min syn på kropp och identitet. Och hur jag via Emil och Olivia fått bekanta mej med en ny värld, som vidgat mina vyer.

Emil är transman

Den första filmdagen kommer och vi träffas på kliniken. Emil och Olivia är ett par som försöker skaffa barn. Jag får förklarat för mig att Emil är transman och att han föddes med en kropp som anses som kvinnlig. Min uppfattning av Emil under den här perioden är att han är lite inåtvänd, ganska tyst och endast klär sig i svarta kläder.

Min uppfattning av Emil under den här perioden är att han är lite inåtvänd.

Det här är innan han börjar ta testosteron så hans röst är fortfarande ganska ljus. Om han pratar kan omgivningen uppfatta honom som en kvinna, vilket han inte vill.

Att kalla en transperson för fel pronomen är en helt annan sak än att någon kallar mig för “han”. Det skulle vara lite komiskt, men för en person som under stor del av sitt liv har kämpat med sin identitet, kan det vara en känslig fråga.

En vänskap växer fram

Det som börjar som ett arbetsprojekt blir småningom så mycket större. Emil och Olivia litar på oss och fastän jag ibland tvingar ut dem i snöstorm för att filma, säger klumpiga saker eller ställer konstiga frågor, så växer småningom en vänskap fram. Och jag får en större förståelse för att HBTQI-frågor berör oss alla.

Det finns speciellt en filmdag under processen som jag får en riktigt stor aha-upplevelse, och större förståelse för hur livsviktigt det är att kropp och huvud matchar.

Det är december och Emil har en tid till sin mastektomi, alltså operation där brösten opereras bort. Jag kommer till sjukhuset och Emil är väldigt nervös. Samtidigt är han glad, för han har sett fram emot den här dagen så länge!

Pusselbiten som faller på plats

Emil är ungefär lika gammal som jag och har alltså fötts i en likadan kropp som jag, men han är en man. Och det har han också vetat om sedan han var liten.

Emils bröst är en del av honom som han inte tycker om. Han åker in till operationssalen och när jag träffar honom nästa gång så har han just vaknat upp och är fortfarande väldigt yr från narkosen. Men när han kollar ner på sin kropp och ser bandaget runt området där brösten var, så blir han lycklig.

Nu kan han simma med bar överkropp utan skam.

Jag har sällan sett en person bli så lycklig över någonting. Det är som att en pusselbit äntligen fallit på plats. Nu kan han simma med bar överkropp utan skam och han måste inte ha en kliande binder på sig som plattar till brösten.

Det är svårt att förstå hur det känns

Jag har haft svårt att förstå hur det känns när någon stirrar på honom för att komma underfund med om han är man eller kvinna, eller när baristorna skriver Emilia på muggen. Jag vet inte heller hur det känns att undvika att prata för att inte människor ska höra ens ljusa röst.

Det är jättelätt för mig att säga att “alla får göra vad de vill, kalla sig vad de vill, det är ingen big deal”, men för många människor är transpersoner i världen ett problem.

Varannan transperson har övervägt självmord och jag har sett intyget från en läkare som bekräftar att “personen i fråga är steril.” Först efter det beviljas den här personen ett nytt pass, som man.

Jag kommer aldrig att förstå hur det är att vara född i fel kropp.

Det jag önskar med den här dokumentären är att Catariina och jag kan förmedla åtminstone en del av vad vi har fått lära oss under det här året med Emil och Olivia.

Jag kommer aldrig att förstå exakt hur det är att vara född i fel kropp, men jag förstår nu hur illa det känns för människor som är det. Och hur viktigt det är med hjälp och stöd, och större kunskap. Och sedan ska vi sluta tvångssterilisera människor. Tack till Emil och Olivia för allt!

Dokumentären Mamma, pappa, barn - Mistä on pienet lapset tehty? har premiär på Yle Teema & Fem den 22.9 klockan 19 och på Arenan samma dag.

Den här veckan har Yle X3M en temavecka med trans som tema. Är du transkönad, queer eller kanske närstående och har något du vill säga om ämnet? Har du blivit felbehandlad av vården, väl mottagen av psykologer eller dissad av familjen eller vänner? Vi på X3M vill gärna höra era historier. Skicka mig ett mejl på frida.lonnroos@yle.fi. Du är såklart anonym.

Nyligen publicerat - X3M