Hoppa till huvudinnehåll

Jarno Saarinen var större än livet – tills han slets ifrån det

Finlands enda världsmästare i roadracing och första världsmästare inom motorsport kom aldrig ut ur Curva Grande i Monza den 20 maj 1973. Han var 27 år, snygg, karismatisk, älskad av alla och snabbare än någon. Åbokillen med det avväpnande småleendet och den fantastiska framtiden som aldrig blev av går inte att glömma. Vad hände egentligen den ödesdigra majsöndagen?

Soili Saarinens käraste sedan de tidiga tonåren är borta för evigt redan i det skedet som hon ser rökpelaren stiga från Curva Grande.

Bara några timmar tidigare har hon roat följt med Jarnos skrälliga men entusiastiska version av Oklahoma-musikalens signaturmelodi Oh, what a beautiful morning framförd på hotellrummets balkong.

Snart fylls hennes medvetande av ett ljud som hon aldrig glömmer: sorgeringningen från kyrkoklockorna i Monza. Dödens klockor.

Knappt ett och ett halvt år tidigare, på nyårsaftonen 1971, ljöd klockorna i Åbo domkyrka till ära för årets sista bröllopspar: herr och fru Saarinen. I staden där allt började. Livets klockor.

Åbo-Monza: 1862 km – eller längden på ett liv. Jarno och Soili Saarinen höll ihop i vått och torrt.

Kurvan där allting tog slut

Kvart över tre på eftermiddagen, söndagen den 20 maj 1973 startar VM-deltävlingen i klassen 250 cc på Monzabanan i Italien. Jarno Saarinen var numero uno i tidskvalet och står sin vana trogen i det första startledet.

Klassens regerande världsmästare har bredvid sig Yamahastallkamraten Hidea Kanaya, italienaren Renzo Pasolini, Saarinens närmaste vän Teuvo Länsivuori och västtysken Dieter Braun.

Tysken är bäst på att springa igång sitt tävlingsredskap och försvinner i ledarposition med smattrande motor mot banans inledande långa snabba kurva. Curva Grande heter den, kallas även Curvone, och väntar vid slutet av startrakan.

Några ögonblick senare tystnar plötsligt motorernas symfoni.

Ännu några sekunder och en hotfull svart rökpelare lyfter mot himlen från Curvone – kurvan som man kör in i med en hastighet på 200 kilometer i timmen.

Två blir en

Saarinens hustru och allt i allo, Soili, har i startområdet precis före start, bara ett par minuter tidigare, bytt en sista blick med Jarno. Tystnaden som lagt sig och den dystra röken i horisonten får blodet att isa sig i hennes ådror.

Hon inser direkt att någonting som inte går att reparera eller ta tillbaka har drabbat mannen som hon bildat ett oskiljaktigt par med allt sedan sommaren 1962. Sommaren då Soili fyllde fjorton och den två år äldre Jarno uppvaktade henne med en ros på födelsedagen.

Under de gångna elva åren har Soili och Jarno vuxit upp från tonåringar i Åbo till vana kosmopoliter.

Tillsammans har de gått igenom alla mot- och medgångar. Levt från hand till mun. Bott hela säsongen i tält. Kört kors och tvärs genom Europa från tävling till tävling – och framför allt: hållit ihop i alla väder.

Paret Saarinen under tävlingar i Hockenheim, bara kort före den tragiska olyckan i Monza.

Han kör i träningar och tävlingar, hon klockar och anmäler varvtider. Han sover bakom i bilen på väg till följande tävling, hon kör deras VW Kleinbus nätterna igenom för att hinna fram till morgonen.

Soili är den enda som Jarno litar på vid ratten medan han sover. Till motsats från Jarno har Soili aldrig somnat vid ratten. Sitt nattöga kallar han henne.

Hela roadracingvärlden känner till det här finländska drömparet som fram till säsongen 1973, då Saarinen blir Yamahas stallförare, bildar 100 procent av Jarno Saarinens tävlingsteam.

Det finns inga stallchefer, mekaniker, PR-människor, managers – bara Soili och Jarno. Jarno och Soili. Vackra, unga och fulla av entusiasm för livets fest – med framtiden, världen och alla möjligheter framför sig.

Till och med på prispodiet står Soili alltid med Jarno, trots att arrangörerna i början av Saarinens karriär försöker protestera. Men Jarno Saarinen är inte den som låter sig stoppas. Inte tills den här förbannade majsöndagen i Monza.

Dagen då nattögat blir utan sitt par.

En av de största

Kurt Ljungqvist, Finlands Motorförbunds vd och den forna VM-fyran i motocross, placerar Jarno Saarinen in i alla tiders topptrio bland roadracingförare (HS 2.7.2017).

De två övriga i Ljungqvists elittrio är den fortfarande aktiva niofaldiga världsmästaren Valentino Rossi och såklart Saarinens konkurrent, Giacomo Agostini som vann hela femton VM-titlar.

Jarno Saarinen hör till alla tiders snabbaste roadracingförare. Minnet lever kvar.

Agostini berättar själv i veteranjournalisten Arto Teronens gripande bok Ikuisesti nuori, Jarno Saarista etsimässä att han under sin långa karriär mötte endast fyra exceptionella förare: Mike Hailwood (9 VM-titlar), Kenny Roberts (3), Phil Read (7) – och Jarno Saarinen.

”Agos” stallkompis Read utkämpade många hårda bataljer mot Saarinen. Britten, som var en brutalt tuff och aggressiv förare, minns i Teronens bok speciellt ett lopp i tjeckoslovakiska Brno år 1972, då Jarno vann 350 cc-klassen.

”På gatubanan i Brno var han en fullständig djävul för mig, det fanns inget sätt för mig att hållas med i hans tempo. Jag körde då ett snabbare varv än någonsin tidigare, men Jarno var ännu snabbare och försvann i horisonten.”

Vad gjorde Jarno Saarinen så speciell?

Trots att Jarno Saarinen vann ”bara” en VM-titel och sammanlagt 15 VM-deltävlingar, så hann han lämna ett bestående avtryck på motorcykelsporten. Konkurrenterna och sakkännarna hyllar framför allt hans målmedvetenhet, körteknik och tekniska kunnande.

Han var utexaminerad läroverksingenjör och hade jobbat med att bygga motorer och mopeder hos både Tunturipyörä i Åbo och Puch-fabriken i Österrike – leverantören av motorerna till Tunturi. Sitt VM-guld vann han med en privat produktionsmotorcykel som den finländska importören Oy Arwidson Ab försåg honom med.

Saarinen var också sin egen mekaniker hela vägen tills han skrev på för Yamahastallet inför säsongen 1973. Och i hans fall var han verkligen den enda mekanikern – han tillät inte någon annan röra sina tävlingsredskap.

Sina första tävlingsmotorcyklar byggde han helt själv från fabrikstillverkade delar och han var en perfektionist ut i fingerspetsarna.

Bilder från VM-tävlingen i Imatra 1972:

Just perfektionismen och den djupa insikten i hur allt fungerade i hans motorcyklar är vad forna konkurrenter lyfter fram som Saarinens specialstyrkor. Jarno var på den tiden unik i att han promenerade igenom tävlingsbanorna meter för meter och planerade en exakt taktik för varje enskild bana.

Det här i kombination med att han själv kollade och finslipade alla delar och inställningar på sitt tävlingsredskap gjorde att han kunde skräddarsy motorcykelns prestationsförmåga för varje bana och väderlek. Det kunde vara värt många tiondelar per varv.

Stora publiken minns småleendet, hur han fram till 1973 levde från hand till mun, det oemotståndliga paret Soili & Jarno och såklart det nya spektakulära sättet att ta kurvorna – hängande med det inre knäet nästan berörande banan och hjulen i kontrollerad sladd. En teknik som Saarinen var först med.

Innovationen, som han lärde sig på isbanorna i Finland, gör att Jarno Saarinen än i dag lever med i varje tävling – och i varje kurva.

Utklassade alla före sin död

Det som gjort legenden om Jarno Saarinen så odödlig är väl sist och slutligen ändå dominansen han visade upp precis före sin död. Säsongen 1973 var han äntligen stallförare med alla de resurser som till exempel Agostini och Read kunnat njuta av hela tiden.

När Saarinen väl tävlade på samma villkor utklassade han hela världseliten på ett sätt som ingen sett tidigare.

Han vann som första europé USA:s berömdaste motorcykellopp Daytona 200 Miles med en 350 kubiks motorcykel – när alla konkurrenterna körde 750 cc. Några veckor senare tog han på europeisk mark i lika överlägsen stil hem Imola 200-loppet.

När VM-serien sedan körde igång vann Saarinen fram till Monza fem av sina sex starter: alla i klassen 250 cc och två av tre tävlingar i kungsserien 500 cc. Under det enda loppet han inte vann tvingade en brusten kedja honom att avbryta i ledningsposition.

Det hade inte hänt om mekanikerns namn varit Jarno Saarinen.

Jarno Saarinen, utbildad ingenjör, gillade att meka på sina egna tävlingscyklar.

Under det ödesdigra veckoslutet i Monza var han snabbast i tidskvalet i både 250- och 500-kubiksklassen.

Många av banrekorden som Saarinen körde fanns kvar ännu fem år senare – trots att hela roadracingen utvecklades med sjumilasteg under 1970-talet.

Flera tusen speciellt holländska och italienska pojkar fick under det tidiga 1970-talet namnet Jarno. I den italienska kommunen Assis finns en år 2014 uppstånden Jarno Saarinen-park med en Jarno-skulptur. Parken är grundad av Motoclub Jarno Saarinen – samma italienska klubb som i juli 2017 donerade en kopia på statyn till Åbo stad.

Tusentals finländare har än i dag kvar tidningen Suosikkis in memoriam-affisch på Jarno Saarinen från 1973.

Åbokillen med det avväpnande småleendet, den överlägsna farten och den fantastiska framtiden som aldrig blev av går bara inte att glömma – ens för sådana generationer som inte var födda när han körde in i finländarnas hjärtan.

Curva Grande klockan 15.17 söndagen den 20 maj 1973

Dieter Braun dyker in i Curvino som etta och upplever inga problem. Renzo Pasolini, hack i häl på Braun, tappar däremot plötsligt kontrollen över sin Harley-Davidson och kör okontrollerat in i banräcket från vilket både han och den nu brinnande motorcykeln studsar tillbaka in mot banan.

Saarinen ligger bakom Pasolini och har ingen möjlighet att väja. Han åker rakt in i Pasolinis flygande motorcykel som träffar hans huvud med full kraft.

Döden kan inte ha varit annat än ögonblicklig. Det är en livlös kropp som några av de efterföljande förarna träffar.

Pasolini dör först några minuter senare, liggande hjälplös mitt på banan. Bland andra britten Chas Mortimer kör över Pasolini.

Bild från en utställning i Jarno "Paroni" Saarinens ära i Helsingfors 2010.

Allt som allt är tolv motorcyklar inblandade i olyckan, men 44 år senare vet fortfarande ingen med säkerhet vad och varför det gick som det gick.

Enligt en teori fanns det olja på banan. En annan hävdar att Pasolinis motor skar sig, en tredje teori hävdar att Pasolini helt enkelt försökte för mycket och gjorde ett misstag.

Inga definitiva svar har någonsin hittats.

Det vi vet är att nio av de tolv inblandade klarade sig oskadda. Att italienaren Walter Villa skadades allvarligt, men återhämtade sig.

Den påstådda oljan på banan ska för övrigt ha härstammat just från Villas motorcykel i den föregående klassen. 350 cc-loppet som Villa också deltog i kördes precis före 250 cc-klassen.

Definitiv fakta är däremot det att Renzo Pasolini och Jarno Saarinen inte kom levande ut ur Curva Grande.

Jarno Saarinens tragiska olycka i Monza 1973 kommer in på placering 78 i Yle Sportens ranking över Finlands hundra största idrottsögonblick. Se hela listan här!

Läs mera:

Ranking: Finlands 100 största idrottsögonblick genom tiderna

För att hedra 100-åriga Finland rankar Yle Sporten nationens hundra största idrottsögonblick. Nedräkningen pågår fram till självständighetsdagen då den slutliga vinnaren koras.

Källor: Arto Teronen: Ikuisesti nuori, Jarno Saarista etsimässä (Suomen Urheilumuseosäätiön julkaisuja, 2012), Tuomas Hämäläinen: Yksi kaikkien aikojen kuskeista (Helsingin Sanomat, 2.7.2017), Arto Teronen & Jouko Vuolle: Kiveen hakatut (Yle Arenan), Yle Elävä Arkisto.