Hoppa till huvudinnehåll

Hemma-EM i januari 2009 – veckan då konståkningens framgångsvåg når sin kulmen

Den 24 januari 2009. Laura Lepistö vinner ett historiskt EM-guld i konståkning i Helsingfors. Susanna Pöykiö tar brons, Kiira Korpi blir femma. Finland är Europas bästa damnation i konståkning och en av de bästa i hela världen. Hur var det möjligt – och vad hände sen?

Efter kortprogrammet leder Laura Lepistö tävlingen trots en miss i ett av de tre hoppelementen.

I friåkningen inleder hon med en säker dubbelaxel, följd av en trippel-dubbelkombination – inte trippel-trippel som i kortprogrammet. Den hade gett mer poäng, men kunde samtidigt kostat en del ifall hoppen misslyckats.

Så kommer programmets enda stora miss. Istället för en trippel-lutz med ett basvärde på 6,0 poäng gör Laura Lepistö en singel-lutz värd 0,6.

Strax innan har Italiens Carolina Kostner, mästarinna de två föregående åren, åkt ett lyckat, men inte strålande friprogram. Något överraskande har hon gjort en taktisk blunder i en av sina piruetter och förlorat tre värdefulla poäng.

Laura Lepistö, 20 år, har redan tidigare visat prov på att hon är en tävlingsmänniska. Att hon pallar för trycket.

Lepistös friåkning i VM i Helsingfors 2009:

Friprogrammet till musik ur filmen Don Juan de Marco kommer att innehålla fyra lyckade trippelhopp, två lyckade dubbelaxlar, piruetter av högsta möjliga svårighetsgrad och ett ypperligt framförande av koreografin.

Energin och urladdningen nere på isen känns ända uppe på läktaren. Publiken i den fullsatta arenan lever med i varje element och då det fyra minuter långa programmet går mot sitt slut vet alla att det här kan räcka långt.

Då Lepistö går in i sin sista piruett hör man inte musiken för ovationerna.

Carolina Kostner vinner friåkningen, men Laura Lepistö hela tävlingen med en marginal på 1,9 poäng. Susanna Pöykiö tar karriärens andra EM-medalj efter att ha kämpat med en ryggskada föregående säsong. Kiira Korpi har misslyckats i kortprogrammet men kommer ändå in på femte plats.

Alla tre damer bland de fem bästa i konståknings-EM. År 2009 var Finland Europas bästa nation inom damkonståkning och en av de bästa i hela världen. Hur blev det möjligt?

Laura Lepistö blev Finlands första Europamästare i singelåkning 2009. Fjorton år tidigare hade isdansarna Susanna Rahkamo och Petri Kokko vunnit Finlands första EM-guld i konståkning.

Blåvita undret växer fram

Det första tecknet på att något stort var på gång kom säsongen 2000-2001 då Susanna Pöykiö från Uleåborg vann brons i junior-VM i Bulgarien. Det var Finlands första singelåkningsmedalj i ett stort mästerskap.

Det andra tecknet kom året därpå, då Elina Kettunen slutade femma och Pöykiö sexa i EM i Lausanne. Det innebar att Finland fick sända tre damåkare till EM 2003, vilket i konståkningssammanhang betydde att finländsk konståkning tagit steget in bland de stora.

Endast två nationer hade tre damrepresentanter i EM i Malmö 2003, Finland och Ryssland. Alla i Finlands trio, Alisa Drei, Susanna Pöykiö och Elina Kettunen slutade i topp-tio, men det skulle dröja två år till innan den första finländska medaljen på EM-nivå blev verklighet.

Under EM i Turin 2005, året innan de olympiska spelen i samma arena, gjorde Pöykiö finländsk konståkningshistoria för andra gången. Hon vann silver och tog därmed Finlands första dammedalj i ett stort mästerskap. I samma tävling gjorde Kiira Korpi EM-debut och slutade på tolfte plats.

Susanna Pöykiö tog sin tredje stortävlingsmedalj på EM-isen i Helsingfors 2009.

Senast våren 2006 fick också resten av världen upp ögonen för det finländska “konståkningsundret”. I EM i Lyon i januari var finskorna Korpi, Pöykiö och Drei sexa, sjua och åtta. I junior-VM i Ljubljana i februari slutade Jenni Vähämaa åtta och Laura Lepistö nia. Elina Kettunen hade lagt av, men även utan henne hade Finland samtidigt fem damåkare på internationell toppnivå.

Följande år skulle resultatet bli ännu bättre. I Warszawa i januari vann Kiira Korpi sin första EM-medalj med ett brons, medan Pöykiö var fyra och Drei sexa. I junior-VM förbättrade Esboåkarna Vähämaa och Lepistö sina placeringar från året innan och slutade fyra respektive sjua.

Hemgjort

Det som då, för tio år sen, kändes allra störst var att de finländska tjejerna hade nått världseliten trots att de hela tiden tränat hemma i Finland, med finländska tränare. Något gjordes definitivt rätt i klubbarna runtom i landet.

Kiira Korpi hade vuxit upp med Maaret Siromaa som tränare i Tammerfors, Susanna Pöykiö tränades av Berit Kaijomaa i Uleåborg, Jenni Vähämaa och Laura Lepistö av Virpi Horttana i Esbo. Tränarna som förde upp Elina Kettunen på toppen var Tarja Sipilä och Susanna Haarala, medan ryskfödda Alisa Drei alltid tränats av sin mamma Elena Drei-Koskinen.

I mars 2007 åkte Sportmagasinet till ishallen i Dalsvik i Esbo för att få veta mer om framgångsreceptet (se klippet nedan).

Säsongen 2007-2008 var det trion Korpi, Lepistö och Vähämaa som fick representera Finland i EM i Zagreb. Bronsdamen Lepistö tog sin första stortävlingsmedalj, Korpi slutade femma och Vähämaa tia. Vähämaa, som då var 15 år gammal, deltog även i junior-VM och lade beslag på ännu en fjärde plats.

Hösten 2007 hade Vähämaa debuterat i damklassen och vunnit Finlandia Trophy-tävlingen i konkurrens med bland andra Europamästaren Carolina Kostner och hela den finländska dameliten. Hon betraktades allmänt som den kanske mest talangfulla av de finländska damåkarna.

Några veckor före hemma-EM drabbades Vähämaa av en vristskada, medan Susanna Pöykiö kämpat med långvariga ryggproblem, som hon berättade om i Sportmagasinet hösten 2008 (se klippet nedan).

Efter framgången i hemma-EM riktades blickarna mot OS i Vancouver 2010. Trots EM-medaljerna för Pöykiö, Korpi och Lepistö hade ingen av damerna placerat sig bättre än sexa i VM, även om de tillsammans tagit sex topp-tio-placeringar åren 2005–2009. I OS i Turin hade Susanna Pöykiö varit bäst av finskorna med sin tolfte plats.

Efter EM-guldet i Helsingfors och sjätte platsen i VM i Los Angeles 2009 var Laura Lepistö, nu 21 år gammal, klar blåvit favorit inför spelen i Vancouver.

Sportmagasinet träffade Laura under försäsongen medan hon höll på att nöta in sitt nya friprogram (se klippet nedan).

I EM i Tallinn i januari 2010 tog Laura Lepistö sin tredje EM-medalj i följd, den här gången silver. Kiira Korpi blev igen knappt utanför prispallen, medan Susanna Pöykiö misslyckades totalt i kortprogrammet och avbröt tävlingen. Därmed blev det Lepistö och Korpi som fick representera Finland i OS.

Konkurrensen på OS-isen var stenhård. Lepistö framförde karriärens bästa friprogram och slutade sexa som bästa europé, medan Korpi fick nöja sig med elfte plats.

En efter en försvann

En månad efter OS gick VM i Turin. Laura Lepistö lyckades inte alls lika bra som i OS, men det gjorde inte medtävlarna heller. Då blev det Lauras tur att skriva finländsk konståkningshistoria.

Hon slutade trea och tog Finlands genom tiderna första VM-medalj i singelåkning. Guldet och silvret gick till de vid den tiden nästan oslagbara Mao Asada från Japan och Yuna Kim från Sydkorea.

Under samma vår meddelade både Susanna Pöykiö och Jenni Vähämaa att tävlingskarriären är förbi. Efter en sex år lång kamp med ryggproblemen hade Pöykiö fått nog, medan Vähämaas karriär aldrig tog ny fart efter vristskadan.

Ungefär vid samma tid började också Laura Lepistös skadeproblem. Först ådrog hon sig en höftskada till följd av ett fall, därefter en ryggskada – och som om det inte varit nog led hon länge av en ihärdig nervsmärta i foten som gjorde det omöjligt att klä på sig skridskorna.

Hon stod till en början över hela säsongen 2010–2011, var sen tvungen att skjuta upp comebacken flera gånger, tills hon i mars meddelade att tävlingskarriären är över.

I Sportmagasinet berättade Lepistö om sina skadeproblem i januari 2012 (se klippet nedan). Då levde ännu hoppet om en comeback på tävlingsisarna.

Kiira Korpi hann vinna två EM-medaljer till, brons 2011 och silver 2012, innan skadorna hann ikapp även henne. Det som började med en inflammerad akillessena skulle längre fram kulminera i en brusten akillessena med efterföljande operation och lång rehabilitering.

Korpi gjorde comeback i EM 2015, men drabbades av magsjuka mitt under pågående tävling och var tvungen att dra sig ur efter en imponerande insats i kortprogrammet.

Två månader senare misslyckades hon fullständigt i VM och i slutet av sommaren kom beskedet att karriären är över.

Gyllene generation

I dag, åtta år efter jublet och euforin i hemma-EM, är den finländska konståkningens framgångshistoria ett minne blott.

Nya namn försöker jobba sig upp mot toppen. Emmi Peltonen, 17, och Viveca Lindfors, 18, har redan lyckats varsin gång i EM, men vägen från topp-tio-nivå till medaljör är lång.

Kanske längre i dag än för 10-15 år sen, då åkarna på det stora hela hade ungefär samma tekniska innehåll i sina program. I dag domineras grenen av unga åkare med en nästan ofattbar hoppkapacitet.

Vilken var då hemligheten bakom de finländska framgångarna på 00-talet? Det högklassiga, målmedvetna arbete som gjordes i klubbarna runtom i landet? De inhemska tränarnas vilja att dela med sig av sitt kunnande för att lyfta hela den finländska konståkningen?

Ifall svaret låg där, borde framgångarna inte då ha fortsatt? Tränarna och verksamheten i klubbarna är i dag sannolikt ännu proffsigare än för tio år sen och någon brist på lovande unga isprinsessor har vi inte – tvärtom.

Kiira Korpi hann delta i EM nio gånger under sin tävlingskarriär och tog medalj åren 2007, 2011 och 2012.

Kan det ändå vara så att Finland under några år råkade ha en handfull extremt begåvade, nästan jämngamla åkare, som hade vad som krävdes för att gå hela vägen?

Och som var just tillräckligt många för att det å ena sidan skulle skapa en motiverande kamp om representationsplatserna och å andra sidan ge åkarna möjlighet att dela på framgångsförväntningarna.

Sällan lyckades någon i bägge programmen, eller i både EM och VM, men med tre blåvita toppåkare i startfältet var en medalj under några år nästan en självklarhet på EM-nivå.

Det hann bli totalt åtta EM-medaljer och en VM-medalj mellan åren 2005 och 2012.

Vad gör isdrottningarna i dag?

Laura Lepistö, 29, är ekonomie magister och delägare i en nygrundad innehålls- och designbyrå. Just nu befinner hon sig i Sydafrika för inspelningen av den finska tv-versionen av Mästarnas mästare.

Kiira Korpi, 28, uppträder i konståkningsshower runtom i världen och är just nu engagerad i inspelningen av en film om flerfaldiga världsmästaren och olympiska guldmedaljören Sonja Henie. Korpi spelar Henie i filmens skridskoscener.

Susanna Pöykiö, 35, har studerat till modersmålslärare och är småbarnsmamma. Hon har också verkat som tränare i sin fostrarförening Oulun Luistelukerho, där hennes syster Heidi är chefstränare.

Elina Järvinen (f. Kettunen), 36, är fysioterapeut och jobbar också med konståkare på både förenings- och förbundsnivå.

Alisa Drei, 39, är den enda av åkarna som utbildat sig till konståkningstränare. Hon verkar i dag som chefstränare för singelåkningen i Helsingin Luistelijat.

Jenni Vähämaa, 25, har studerat idrottsbiologi och har efter skridskokarriären tävlat i flera racketsporter.

Succén i hemma-EM i konståkning 2009 kommer in på placering 80 i Yle Sportens ranking över Finlands hundra största idrottsögonblick. Se hela listan här!

Läs mera:

Finländska idrottsögonblick: Matti Nykänen, Marja-Liisa Hämäläinen, Tommi Mäkinen, Tiina Lillak, hockeylejonen och Jari Litmanen.

Ranking: Finlands 100 största idrottsögonblick genom tiderna

För att hedra 100-åriga Finland rankar Yle Sporten nationens hundra största idrottsögonblick. Nedräkningen pågår fram till självständighetsdagen då den slutliga vinnaren koras.

Kommentarer