Hoppa till huvudinnehåll

Första mötet med sonen: ”Obeskrivligt rörande”

Åsa och Martin bygger lego med Denzel på golvet.
Efter en lång väntan bor det tre personer hos familjen Pettersson. Åsa och Martin bygger lego med Denzel på golvet. Bild: Yle/Anne Teir-Siltanen Åsa och Martin Pettersson

Allt färre barn adopteras till Finland och färre par väljer att gå in för en adoptionsprocess. Familjen Pettersson i Jakobstad adopterade sonen Denzel i början av året efter många års längtan.

En liten traktor står parkerad framför familjens hus. I dörren tittar en liten pojke fram med nyfiken blick.

Här bor Denzel, 1 år och 10 månader, och hans föräldrar Åsa och Martin. Sedan januari har de varit tre, men längtan efter att bli familj började mycket tidigare än så.

För snart fem år sedan började de överväga adoption.

- Jag hade inget problem med det. Jag hade länge sett det som ett alternativ om vi inte kunde få biologiska barn vilket visade sig vara omöjligt, säger Åsa Pettersson.

Åsas bror hade adopterat barn tidigare vilket gav paret en del insikt i vad det innebar. Martin däremot behövde litet mera tid för att låta tanken på adoption mogna.

- Jag fick berätta och förklara i några år innan det blev klart för honom, säger Åsa Pettersson.

”Vi ska se”

Paret tog steget in i processen med försiktighet.

- Tanken var att vi börjar på och ser. Det avspeglar också min personlighet, jag anpassar mig till situationen, säger Martin Pettersson.

Medan Martin till en början förhöll sig försiktigt avvaktande gav sig Åsa in i processen till fullo.

- Jag visste genast att det här är något som jag ville. Jag väntade varje dag på att få tillåtelse av Martin att ringa socialen för första samtalet, säger Åsa Pettersson.

Paret fick inleda processen relativt fort efter att de tagit kontakt med socialen. Och i samband med att processen startade blev det klart för Martin att det här var något som han också ville.

- Jag var beredd på att Martin kanske backar, men då vi hade vårt första möte såg jag på honom att det inte finns några tvivel, säger Åsa Pettersson.

Åsa och Martin Pettersson tillsammans.
För Åsa Pettersson var det en självklarhet med adoption medan Martin Pettersson behövde mera tid för att komma fram till ett beslut. Nu skulle de inte tveka att gå in i en ny process för att få ett syskon till Denzel. Åsa och Martin Pettersson tillsammans. Bild: Yle/Anne Teir-Siltanen Åsa och Martin Pettersson

En vändpunkt att få sända in pappren

Hemutredningen var krävande. Parets levnadsvanor, boendemiljö och ekonomi kartlades.

- Allt lyfts upp på bordet, säger Martin Pettersson.

Efter att hemutredningen var klar erhöll paret adoptionstillstånd efter en period på ett år. Därefter kunde de gå vidare med adoptionsansökan hos Interpedia.

- När vi väl lämnat in ansökningen var det bara att vänta, och det kunde vi finna oss i. Men det betyder ju inte att det inte var tungt ibland, säger Martin Pettersson.

Några dagar innan jul kom barnbeskedet

Sommar blev vinter, vinter blev vår och det blev sommar igen. Det blev höst och det blev nästan jul.

Fyra dagar före jul kom samtalet.

- Telefonen ringde och jag såg att det var från Interpedia. Jag började skakade och undrade om jag skulle våga svara, men jag var helt inställd på att nu kommer samtalet, säger Åsa Pettersson.

Beskedet var att en liten kille väntade på dem i Sydafrika.

Medan Åsa sprang omkring i lägenheten, överlycklig, meddelade Martin att han skulle komma hem en timme senare än planerat.

- Det var en jobbig väntan, men jag ville inte berätta det över telefon, minns Åsa och skrattar.

När Martin väl kom hem hade Åsa fixat en liten present åt honom och så berättade hon den glada nyheten.

- Det var ett ögonblick och en blick från Martin som jag aldrig glömmer, säger Åsa Pettersson.

”Vår jul var räddad”

Dagarna efter beskedet började informationen om deras blivande son att trilla in. De fick bilder och en film för att få en uppfattning om vem som väntade på dem.

- Vi fick veta hur gammal han var, från vilket barnhem han kom och när vi hade blivit matchade. Jag skrev ner snabbt då hon berättade, men jag hörde nog bara hälften, säger Åsa Pettersson och skrattar.

De tittade på filmen med den lilla pojken många gånger. Så småningom började det sjunka in.

- Det var en blandning av dröm och verklighet, säger Martin Pettersson.

- Det var det här vi hade väntat på i tre år. Men det hade varit svårt att förstå att vi ska få ett barn, så det var overkligt för mig, säger Åsa Pettersson.

Sydafrikasflagga som virkad filt på golvet.
Åsa Pettersson har virkat en filt med Sydafrikas flagga. Sydafrikasflagga som virkad filt på golvet. Bild: Yle/Anne Teir-Siltanen Sydafrikas flagga

Resan efter sonen

Det blev en jul med reseplaner och flygbokningar. Denzel fick sina första julklappar i sin frånvaro.

Januari kom och paret åkte för att hämta sin son i Sydafrika. Första gången de såg honom var på hotellets gräsmatta dit personalen från barnhemmet hämtade honom.

- Det var obeskrivligt rörande. Jag ville springa fram och ta honom genast, men jag vet ju att det inte fungerar så, säger Åsa Pettersson.

Barnhemmets representant berättade om dagliga rutiner medan föräldrar och barn fick bekanta sig med varandra.

- Jag försökte då ta in allt de sade, samtidigt som jag försökte få ögonkontakt med honom. Efter en halv timme var det tack och hej och då åkte de, säger Åsa Pettersson.

Dagarna i Sydafrika gick ut på att lära känna varandra och att få alla papper klara för hemresan. Denzel accepterade till en början inte Martin, men det skulle ändras på sikt.

- Jag var inställd på att man som karl inte är så populär från början, så jag var väl förberedd, säger Martin Pettersson om de första veckorna då Denzel inte accepterade honom.

Ett hem i Jakobstad

- Första natten hemma vaknade han och det första han frågade efter var pappa, och efter det har han varit pappas pojke, säger Åsa Pettersson.

Året har gått åt att lära känna varandra och skapa rutiner. Denzel har blivit trygg och börjat slappna av och sova bättre om nätterna.

- Allt som varit svårt och jobbigt under processen raderades i samma stund som fick barnbeskedet, säger Martin Pettersson då han summerar vad adoptionsprocessen inneburit.

Drömmen om ett syskon

En adoption kräver tålamod och tid, men den kräver också pengar.

Paret Pettersson beräknar att adoptionen inklusive resor kostat dem 16 000 euro. De har ansökt om adoptionsbidrag på 4 500 euro.

- Jag njuter av dagarna och att skapa rutiner. Men om det bara vore möjligt skulle vi starta en ny process, men det kräver en tid innan vi kan påbörja nästa process, säger Åsa Pettersson.

När familjen inleder en ny process börjar hela utredningen om från början. Det enda som paret inte behöver delta i är den föräldraförberedande kursen.

Och vad säger du Martin om det?

- Jag säger som sist, vi får se. Vi tar det som det kommer, säger Martin och skrattar och fortsätter:

- Vi har ju honom nu, så nu ligger inte tidspressen på. Men det är helt klart att vi börjar på en ny process.

Åsa och Martin bygger lego med Denzel på golvet.
Familjen Pettersson njuter av hemmalivet och drömmer om ett syskon från Sydafrika. Åsa och Martin bygger lego med Denzel på golvet. Bild: Yle/Anne Teir-Siltanen Åsa och Martin Pettersson

Läs mera:

Minskat intresse för adoptioner, fler barn omplaceras i ursprungslandet

På tolv år har antalet barn som adopterats till Finland sjunkit från dryga 300 till 58. Även om färre barn adopteras till Finland blir inte köerna längre eftersom färre finländska par ansöker om adoption.

Läs också

Familj

Till Buu-klubben
Till Hajbo
Till MGP