Hoppa till huvudinnehåll

Peter Lüttge: Hur den finlandssvenska musiken hjälpte mig att bli finlandssvensk

Häxjesus
Anders "Flanders" Sundström, karismatisk sångare i Helsingforsbandet Häxjesus Häxjesus Bild: X3M/Catariina Salo club viirus 13.4

Jag minns det ännu som om det skulle ha varit i går. Dagen jag kom till Åbo. I slutet av januari 1990. Första dagen i Finland.

Jag kom med färjan från Stockholm. I en gammal röd Opel Ascona. Det var jättetidigt på morgonen. Staden sov ännu.

Jag hade en adress. Studentbyn. Där skulle jag få ett rum. Jag for dit. Där fanns ett kontor som skulle öppna om några timmar.

Studentbystiftelsen i Åbo
Studentbystiftelsen i Åbo Studentbystiftelsen i Åbo Bild: Yle/Linus Hoffman studentbyn i åbo

Det var mörkt, gråmulet, råkallt. Skitiga snöhögar här och där. Jag tittade mig omkring, haltande. En knäoperation efter nyåret hade fördröjt min ankomst till Åbo med en dryg månad.

Åbo visade sig inte från sin bästa sida. I dag vet jag att den troligen visade sig från sin sämsta sida.

Studentbyn

När kontoret till Studentbystiftelsen hade öppnats kvitterade jag ut en nyckel till mitt rum. Jag sökte och fann huset. Jag gick in.

Mitt rum skulle ligga på första våningen. Där fanns en lång korridor. Med dörrar till höger och vänster. Vitmålade nakna väggar. Var det här ett studenthem eller ett fängelse?

Studentbyn i Åbo
Studentbyn i Åbo är ingen höjdare i januari Studentbyn i Åbo Bild: Yle/Peter Petrelius Åbo,studentbostad

Jag hittade mitt rum. Det var en etta. Köket delade jag med elva andra. Senare fick jag höra att den här typen av rum kallades för självmordsetta.

Det ante mig.

Staden var grå och skitig, det var mörkt nästan dygnet runt. De första dagarna, veckorna, kände jag mig ensam.

Ensammare än jag någonsin tidigare hade känt mig. Inte heller senare. Februari 1990, den mest ensamma månaden i mitt liv.

Ångesten försvinner när jag alltid hör rockens röst: Dägä, Dägä, Dägä, Dägä, Dägä, Dägä, Dägä, Dägä― M.A. Numminen: Dägä

De som bodde i min korridor gjorde inte mycket för att underlätta min situation. Hälften av dem såg jag aldrig. Jag hade lärt mig svenska i Tyskland. Men här pratade ingen svenska.

Jag kände mig så som en utvandrare känner sig. Eller som en invandrare. Hur du kallar det spelar ingen roll. Det är två sidor av samma mynt.

Kåren

Redan efter en vecka började min assimilation via musiken. På svenska, på Runebergsdagen, på legendariska Kåren.

Kåren vid Åbo Akademi
Kåren i Åbo Kåren vid Åbo Akademi Bild: Yle/Linus Hoffman studentkåren vid åbo akademi

Jag hade sett planscher som annonserade ut en Runebergsfest. Med levande musik av en Mauri Antero Numminen. Numminen på svenska stod det på planschen.

Jag kände varken till Runeberg eller Numminen men fest är bra och på svenska ännu bättre, tyckte jag. Jag for dit och bevittnade min första konsert på svenska i Finland.

Konserten var, ja, annorlunda. Det här berodde först och främst på sångaren som nog sjöng på svenska men, ja, annorlunda. Också hans svenska lät annorlunda.

Jag tyckte nog om honom och hans låtar. Jag har en viss dragning till det surreala och dadaistiska. Också nonsens går bra hem hos mig.

M.A. Numminen
Mauri Antero Numminen M.A. Numminen Bild: YLE/Linus Hoffman M. A. Numminen,hedersdoktor

Strängt taget var det inte finlandssvensk musik jag lyssnade på men låt vara. Det var den första svenskspråkiga konserten i Finland framförd av en finländare, så det här får kvala in.

Samtidigt var konserten också mitt första steg in i Svenskfinland. Det var på den här konserten jag för första gången umgicks med finlandssvenskar, privat, på kvällen, utanför föreläsningar och seminarier.

Efter den här kvällen var jag mycket på Kåren. Många av mina tidiga finlandssvenska vänner bodde där. Jag åt lunch där, gick på konserter, festade, badade bastu, var på jatkot.

På Kåren lärde jag känna finlandssvenskar och via dem Svenskfinland. Jag träffade och blev bekant med både ålänningar, österbottningar och nylänningar där.

Mina nyfunna vänner från Svenskfinland öppnade också dörren till den finlandssvenska musiken för mig. Good Evening Manchester från Åland var ett band jag lyssnade mycket på då. Och som jag sett live på Kåren.

Bndet Ragnar hare live. Retrorock
Ragnar Hare Bndet Ragnar hare live. Retrorock Bild: YLE Ragnar Hare,retrorock

Ett band som jag fick bekanta mig med då hör ännu i dag till mina finlandssvenska favoriter: Ragnar Hare från Jakobstad.

Jag fick aldrig se dem live, tyvärr, eftersom de hade lagt av året innan jag kom till Finland.

Jag tyckte om deras framtoning och deras diktion. Musiken lät som om den skulle ha kunnat komma från Sverige, Tyskland eller till och med England.

Sven hör ingenting, ser ingenting, han minns ingenting― Ragnar Hare: Sven minns ingenting

Och så sjöng de på svenska. Finlandssvenska. Inte rikssvenska som så många band från Österbotten annars gör.

Det var rock på klingande finlandssvenska. Eller kanske snarare new wave. Det lät bra då. Och gör det ännu i dag.

Grankulla

Efter fem år i Åbo, med längre sejourer i Helsingfors, Nagu, Vasa och Åland, var det så dags att flytta västerut. Till Huvudstadsregionen. Närmare bestämt Grankulla.

I Grankulla var det så som folk tror att det är i Grankulla. Faktiskt. Jag kände mig kanske inte så ensam där som på den första tiden i Åbo men jag kände tydligt att jag inte passade in där.

Jag mår skit av din Skåne Akvavit― Hellens Hårband: Skåne Akvavit

När jag bodde i Grankulla jobbade jag dock nästan uteslutande i Helsingfors och kom i kontakt med de finlandssvenska teater- och musikkretsarna där. Ofta gick de hand i hand.

Många teaterarbetare spelar instrument och är vana på att uppträda. Det är ganska vanligt att det uppstår band i dessa cirklar; band som Hellens Hårband, en av mina favoriter på 90-talet.

Tokroliga är de ofta, experimentella och annorlunda, men sällan långvariga. De här banden är ofta typiska sidoprojekt. Projekt som man sysslar med när det finns tid över. Vacket så.

Musiken och texterna handlar ofta om små, absurda begivenheter ur den finlandssvenska vardagen.

Begivenheter som jag kunde identifiera mig med eftersom jag hade numera blivit assimilerad som finlandssvensk.

Ett annat band jag hittade då var Unkenork. Unkenork fanns några år i slutet på 90-talet och de kom ut med en skiva 1998.

För än sen satan, ute på gatan, händer ingenting, fan ingeningenting― Unkenork: Än sen satan

Bandet är stendött men deras skiva kommer för alltid att påminna om mitt liv i Huvudstadsregionen på senare hälften av 90-talet.

Vasa

År 2000 var det så dags för ännu en flytt. Till Österbotten, närmare bestämd Vasa. Det som skulle bli ett år blev till sist hela sjutton år.

I början kände jag mig rätt så vilsen. Och inte hemma alls. Vasa var den minsta staden jag någonsin bott i. Och det märktes på sätt och vis.

Jag tyckte att det fanns för lite av allt: för lite biografer, för lite konst, för lite teater, för lite konserter osv.

Ångest, Ångest, Ångest, Ångest, Ångest, Ångest, Ångest, Ångest, Ångest― Kulturmaffian: Ångest

Så småningom fick jag kontakt med stadens konstkretsar och det började hjälpa mig att förstå Vasa - och Österbotten. I dessa kretsar träffade jag också en säregen singer songwriter: Jim Videgård. Hemma från Petalax.

Jim hade ett förflutet som sångare i Petalaxpunkbandet KulturMaffian. Smaka på ordet: Petalaxpunkband.

Jag har alltid haft en dragning till punken och upptäckte att det faktiskt fanns en liten svenskspråkig punkscen i Österbotten.

Jim Videgård
Jim Videgård Jim Videgård Bild: Yle/Petter Sandelin jim videgård

Via Jim, som studerade konst i Nykarleby när vi träffades, lärde jag känna lite av den lilla kretsen och lyssnade på deras musik. Kännetecknande var att de alla sjöng på svenska.

Det var punk och hard core om vartannat. Och ofta var det bra. Udda, men bra.

Du har ingen orsak att inte må bra, du bor ju i Finland, håll käft och var glad― Oppsprätta Schakaler: Vårt land

Det var det rätta diy-stuket över det. Man gjorde skivor som man gav ut under eget namn.

Det fanns (och finns) även ett skivbolag som heter Skithund Records (med Michael Wägar som primus motor) som gav ut mycket av den udda musiken.

Fantastiska undergroundband som Brian's Pipe och And then you die finns på Skithund Records.

Och Oppsprätta Schakaler. Sicket bandnamn, alltså.

Så småningom blev jag alltså du med Vasa - och Österbotten. Tack vare musiken - och konsten. Någonting som brukar gå hand i hand i Österbotten. Liksom kombinationen musik och teater i Nyland.

Jag började till och med själv producera musik. I mitten av 2000-talet jobbade jag med ett kulturprogram som hette Neon.

I programmet hade vi varje månad en artist in residence. Ett projekt som var ett samarbete med Svenska kulturfonden.

Projektet gick ut på att en konstnär kunde med hjälp av ett stipendium skapa konst under en månad och konstens tillblivelse filmades av oss och visades i programmet.

Synd går obestraffad, synd straffar inte sig själv― Jim V och Fasa: Blåsvarthimmel

En av våra gästkonstnärer var en gammal bekant, nämligen Jim Videgård, före detta sångaren i Petalaxpunkbandet KulturMaffian. Han studerade konst då, men var redan tveksam om det var det han ville göra.

Han frågade oss på Neon om han kunde göra musik i stället? Konst som konst var vårt svar. Här ser du resultatet:

Helsingfors

Efter 17 år i Vasa var det sedan dags att styra kosan tillbaka till södra Finland och nu till centrum av Helsingfors. Det första jag gjorde var en uppdate över den finlandssvenska musiken där.

Det fanns nya spännande finlandssvenska band som indiebandet Crystal Clear och hiphop-gruppen Drifters Collective som båda sjunger på engelska.

Jag måste här medge att finlandssvensk musik för mig är musik som sjungs på finlandssvenska. Så banden här ovan består av finlandssvenskar som gör musik. De gör inte finlandssvensk musik.

Finlandssvensk musik gjorde däremot bandet Häxjesus. Med sin karismatiska sångare Anders "Flanders" Sundström i spetsen. Skitbra musik dessutom.

Och jag är kär i Ruth och Ruth är kär i Pelle och Pelle är kär i Karin är kär i mig och jag är kär i Karin och Karin är kär i Pelle och Pelle är kär i Ruth och Ruth är kär i mig― Häxjesus: Bästa Bästisar

Och igen var det ett kollektiv som till stor del bestod av teaterarbetare. Ingenting nytt under solen här inte.

Det som däremot var nytt för mig var den nya formen av finlandssvensk musik som samtidigt uppstod i Österbotten, landskapet jag just hade lämnat.

Anders Sundström, sångare i Häxjesus
Anders Sundström, sångaren i Häxjesus Anders Sundström, sångare i Häxjesus Bild: Viktor Granö anders sundström

Ja, hur kunde man kalla den där musiken? Den nya österbottniska vågen? Det är i alla fall musik som spelar på strängar som anslår känslor av hemlängtan.

Det skulle jag aldrig ha trott att finlandssvensk musik skulle kunna framkalla sådana känslor hos mig. Men det gör den.

När jag till exempel lyssna på låten Döpt i Kyro älv av Månskensbonden alias Marcus Bergfors genomströmmar mig, ja, just hemlängtan tror jag är det rätta ordet. Och då har jag aldrig ens bott vid Kyro älv.

Det finns någonting i låtens diktion, dialekten den sjungs på och beskrivningen av landskapen, både det yttre, Österbotten i sig, och det inre, Österbotten i mig, som frammanar den där känslan av hemlängtan.

På åkran sprang vi utan att nån veta. Vi va ända fram ti älvin fast he va förbjudi å vi hitta en hemli virvel, som vi trodd kuna sluk allt vi nånsin veta― Månskensbonden: Döpt i Kyro älv

Jag har väl blivit finlandssvensk, då? Närmare bestämt österbottning. Från Vasatrakten. Så känns det. På något sätt.

Känslan framkallas av finlandssvensk musik. Som sjungs på finlandssvenska. En musik jag känner mig hemma i som sjungs på ett språk som jag numera kallar mitt modersmål: finlandsvenska.

Markus Bergfors
Månskensbonden Markus Bergfors Bild: Frank A. Unger månskensbonden

Cirkeln sluts på sätt och vis när jag hör på Vasabandet Vasas flora och fauna. Inte bara eftersom de sjunger om platser och saker som jag helt känner igen utan också därför att de som sjunger i Vasas flora och fauna tycks ha en hemlängtan.

De bor, som jag, inte längre där. Och de har de där diffusa erinringarna som man brukar ha när man har bott länge på ett ställe och egentligen har trivts ganska bra.

Vasas Flora och Fauna
Vasas flora och fauna Vasas Flora och Fauna Bild: Aja Lundegård Vasas flora och fauna

Erinringar som är en mix av både positiva och negativa känslor som i sammansatt form ger en ärlig bild av ett ställe som har varit ens hem.

No va han en vän, no va han en vän? De är svårt å säg men int tror jag vi had nå ti klag på― Vasas flora och fauna: Nog var han en vän

Så går det heter en låt av min finlandssvenska favorit singer songwriter Jim Videgård. Och det stämmer. Så går det!

Det går av och på
Till och från
Felvänt ostämt
Oplanerat okänt
Av och på
Till och från
Ja så går det då