Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: En resa mot det okända med Baikal Brothers

Foto från föreställningen Baikal Brothers.
I en trång kupé på väg mot Sibirien. Fr. v. Pietu Wikström, Sonja Silvander, Marko Nurmi, Jarno Hyökyvaara och Juha Ekola. Foto från föreställningen Baikal Brothers. Bild: Okko Parviainen Teaterhögskolan i Helsingfors,Universum,aurinkoteatteri

”Kyllä Siperia opettaa.” Med start på Universum turnerar Teaterhögskolan och Aurinkoteatteri i höst med en pjäs som ger uttrycket en helt ny innebörd. I Baikal Brothers Ky stiger en handfull vilsna nutidsresenärer på ett tåg för att ta sig till Bajkalsjön. Väl framme väntar inte bara ett magiskt landskap utan också en rad drabbande självinsikter.

Vägen till det egna jaget är alltså lika lång som resan längs transsibiriska järnvägen och sanningen lika förborgad som bottenlivet i världens djupaste sjö.

Metaforen är klassisk men där tar också leken med det klassiska slut.

I stället bjuds publiken på en uppsättning där våra samlade självbedrägerier, rädslor och kommunikationsproblem hängs ut i karnevalistiskt megaformat.

Tonen anges redan i den inledande scenen.

Under uppsikt av två buttra tågvärdinnor försöker reseledaren Risto från Baikal Brothers Ky samla ihop sin lilla skara resenärer men kompetensen är kanske inte riktigt lika stor som den fixarimage han så gärna visar upp.

Det brokiga ressällskapet gör inte uppgiften lättare.

Medlemmarna i studentbandet Metal Shaman är på väg till Bajkal för att spela in en video med en livslevande schaman men stämningen är inte den bästa. Konstnärliga konflikter kan anas.

När bandets nya solist dessutom anländer med en kusin i släptåg och Ristos egen flickvän spyr galla över honom samtidigt som hon graviditetskräks över perrongen låter uppsättningen oss ana en hel drös problem.

Och flera väntar förstås ute på ön Olkhon där Ristos tvillingbror Jukka sliter hund för att hålla deras destruktiva lillebror Theo flytande samtidigt som han håller den lokala schamanens transtillstånd i gång med vodka.

Nåja, ”lokal” är kanske en överdrift.

Schamanen lystrar till namnet Gunnar och talar helst svenska.

Foto från föreställningen Baikal Brothers.
En tonårskille i fejd med sin själ och en schaman som talar svenska. På bilden Henna Sormunen och Pietu Wikström. Foto från föreställningen Baikal Brothers. Bild: Okko Parviainen Teaterhögskolan i Helsingfors,Universum,aurinkoteatteri

Allt är kanske inte riktigt så genuint som Bajkal-bröderna låter förstå i reklamen för sitt företag.

Men människornas ångest är äkta. Och den tar också föreställningen Baikal Brothers Ky på djupaste allvar, trots en övergripande estetik sprängfylld av groteska turer, absurd humor och småslappa insideskämt.

Kollektiv skam och katharsis

Baikal Brothers Ky ingår i ett projekt där teaterstuderandena ges möjlighet att arbeta fram en föreställning i internationell kontext under ledning av en yrkesregissör.

Den här gången har Leea Klemola hållit i trådarna och resultatet är en uppsättning som i många avseenden liknar hennes tidigare arbeten på samma tema.

Under hennes ledning har skådespelarna utforskat både sina egna personligheter och den fysiska rutt som skildras i pjäsen. Av erfarenheterna har de sedan tillsammans arbetat fram ett manus.

I Leea Klemolas egna pjäser är den fysiska resan bort ofta en förutsättning för den existentiella resan hem.

Så också i Baikal Brothers Ky där hon dessutom drillat de unga skådespelarna i konsten att blottlägga rollkaraktärer med kirurgisk precision.

Halvkvädna visor och luddiga antydningar ingår inte i konceptet.

Skam, tvivel och otillräcklighet – allt hängs ut till beskådande, skarpsynt och säkert men också i drastiskt uppförstorat format.

Bångstyriga själar som ställer till det för sina ägare lockas in i fällor där de fortsätter att väsa fram sina okontrollerbara hatramsor och själar som kränkts i sin manlighet drämmer lemmen i bordet som om den var en sprattlande fisk dömd att dö.

Effekten är ofta komisk men aldrig förlöjligande. Tvärtom.

I de absurda turerna ryms både igenkännbar smärta och befriande katharsis.

Ändå kan jag inte låta bli att fundera lite över hur uppsättningen hade sett ut om Baikal Brothers Ky inte hade varit ett undervisningsprojekt.

Knepig balansgång

Nu blir det nämligen lite för mycket av allt i en föreställning där alla också är inställda på att ge sitt allt. Ofta utan en tillstymmelse till volymkontroll ens.

Foto från föreställningen Baikal Brothers.
Ett symboliskt avsked. På bilden Pietu Wikström och Sonja Silvander som kusinerna Miia och Joni. Foto från föreställningen Baikal Brothers. Bild: Okko Parviainen Teaterhögskolan i Helsingfors,Universum,aurinkoteatteri

Uppsättningen trollar med enkla medel fram en perfekt illusion av resan till den magiskt skimrande Bajkalsjön. Trängseln på perrongerna känns nästan i huden och det monotona järnvägsdunket i vår ryggrad. Det är mycket man kan åstadkomma med fiffig ljud- och ljusplanering.

Eero Nieminen och Max Wikström står för den.

Men dessvärre är också känslan av en oändligt lång resa ofta påtaglig.

En del av scenerna i den här drygt tre timmar långa föreställningen kunde med fördel ha förkortats eller strukits.

Baikal Brothers Ky följer i stället den demokratiska principen.

Att stryka i scenerna hade kanske också gett någon av gestalterna mindre synlighet. Nu får alla chansen att exponera sina karaktärer på jämbördiga villkor.

Men bäst fungerar det ju om exponeringen också blottlägger något mer än de undertryckta känslor som nu bryter fram med orkankraft.

Ett exempel på det är Jonnakaisa Ristos, Inka Reyes och Henna Sormunens gestaltning av brödratrion Risto, Jukka och Theo.

I deras grupporträtt av den dysfunktionella brödraskaran ryms många intressanta aspekter både på syskondynamik och manlighet som social konstruktion.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje