Hoppa till huvudinnehåll

Sara Stridsberg skriver om psykisk skörhet och mentalsjukhuset som fristad och fängelse

Sara Stridsberg står vid en vägg
Sara Stridsberg skildrar sköra och ensamma människor på öde platser. Sara Stridsberg står vid en vägg Bild: Stefan Tell Sara Stridsberg

Psykisk skörhet är något som löper som en röd tråd genom den svenska författaren Sara Stridsbergs författarskap, inte minst i hennes nya pjässamling Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet.

- Jag beskriver ofta människor i fångenskap men samtidigt deras längtan att bli fria. Det säger Sara Stridsberg när jag ringer upp henne för ett samtal kring teman i den nya boken - men också för att få veta mera om hennes författarskap.

I sina texter skildrar Stridsberg ödsliga platser, sköra men samtidigt så starka människor, känslan av fångenskap, safirblått hav och stora vita havsfåglar.

Varför dras hon gång på gång till de här människorna och miljöerna?

- Man måste höra röster för att kunna skriva enligt mig. Rösterna får gärna vara disparata och säga emot varandra och utmana mig, förklarar Stridsberg.

Skörheten i oss

- Jag anser inte att jag skriver om mental ohälsa, snarare psykisk skörhet som jag tror att drabbar oss alla mer eller mindre under ett liv. Vi går in och ut ur skörheten på grund av kriser och katastrofer.

Pjässamlingen inleds med Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet, som handlar om patienterna på Beckomberga. Det var Sveriges och till och med Europas största mentalsjukhus i mitten av 1900- talet.

Pjäsen baserar sig på Stridsbergs roman Beckomberga och hade under det namnet premiär på Dramaten 2015.

I pjäsen Konsten att falla har vi förflyttat oss till Amerikas kust och till kvinnorna på det fallfärdiga Grey Gardens. Mor och dotter Bouvier bor i det stora huset med 18 rum men har nu varit tvungna att förflytta sig till ett rum.

De övriga 17 rummen går inte längre att leva i, de har invaderats av tvättbjörnar, katter och havsfåglar.

Samlingens sista pjäs, American Hotel, tar oss till skyskraporna i Detroits utkanter. Medan den förfallna staden långsamt faller i spillror utspelar sig ett destruktivt triangeldrama med dödlig utgång.

Ett språk utan ett språk

Att befinna sig i skärningspunkten mellan frihet och fångenskap är något som går igen i Sara Stridsbergs författarskap.

- Jag beskriver ofta människor i fångenskap men samtidigt deras längtan att bli fria.

Stridsberg menar att språket också är ett slags fängelse. Det stänger in människor, placerar och kategoriserar. Hon anser att våra ord och beskrivningar förminskar oss.

- Jag försöker befria människan snarare än stänga in henne. Ett språk utan ett språk är idealet, en omöjlig utopi jag har.

Stridsberg vill komma ut ur det språkliga fängelset, det som placerar oss i fack som till exempel hora eller psykiskt sjuk.

Hon vill frångå ord som behandlar den andra människan illa.

- Vi förstår världen genom att dela upp människor i kategorier som horor och intellektuella. Jag längtar efter att skapa människor som omges av hela världar. Vi är suveräna och fängslade, intellektuella och förtappade, allt i samma ögonblick.

Några av Sara Stridsbergs texter ligger på ett bord.
Sara Stridsbergs texter är fyllda med starka bilder och återkommande element. Några av Sara Stridsbergs texter ligger på ett bord. Bild: Julia Erginöz / Yle texter,sara stridsberg

Kärleken, ensamheten och skörheten

När jag frågar Sara Stridsberg om varför hon har använt sig av symboler som havsfåglar och öde platser i Amerikas utkanter i så många av sina texter brister hon ut i ett förvånat skratt.

- Jag har väldigt starka bilder inom mig och jag tillåter mig själv att finnas där. Jag märker inte själv att jag faktiskt tar med de här elementen i mina texter.

- Bilderna är motorer i skrivandet. Fåglarna är ett slags vittne till våra liv, precis som jag upplever att litteraturen är det.

För Sara Stridsberg skulle det vara totalt främmande att skildra den svenska kulturvärlden och andra befolkade platser.

Hon tänker sig att hon får syn på människan på de öde platserna och tomma världarna. Där får hon syn på kärleken, ensamheten och skörheten.

Stridsberg tillägger att hon inte anser att hon skriver om psykiskt sjuka eller avvikande människor.

- De personer jag skriver om är människor jag mött och ständigt möter i livet. För mig är de inte psykiskt sjuka, tvärtom ligger de mig väldigt nära.

Att hitta det exakta ögonblicket i universum

För Sara Stridsberg kan det ta flera år att skriva en roman. Hon börjar om flera gånger och misslyckas men hon lämnar aldrig romanen.

- Det innebär så mycket väntan på att förstå vilken plats det är jag skriver om och att hitta det exakta ögonblicket i universum där romanen utspelar sig.

Dramatiken är för Sara Stridsberg lättare att skriva eftersom hon inte behöver leta efter den rätta platsen. Det är alltid scenen som är platsen.

Hon menar att en dramatisk text egentligen är ett brev till en regissör och skådespelare.

- På scenen kan man sätta på sig hattar och påstå sig vara presidenter i Amerika och intellektuella horor. Det blir en sorts lek, tillägger hon.

Sara Stridsberg är kritisk till att blanda ihop dramatik och prosa. Hon anser att det inte går att gestalta en roman på scen eller tvärtom.

- Prosa och dramatik är två helt olika världar.

”Utan Sarah Kane hade jag knappast skrivit dramatik”

En viktig inspirationskälla för Sara Stridsberg har varit den brittiska dramatikern Sarah Kane.

- Jag tror det var hon som lärde mig skriva dramatik. Jag hade nog inte skrivit dramatik utan henne.

Stridsberg fascineras av Sarah Kanes direkthet och konsten att aldrig använda sig av undertexter eller omvägar. Att helt enkelt kunna stå mitt i det som gör ont.

Som till exempel när Sara Stridsberg i pjäsen Medealand från 2009 försöker förstå vad det är som driver en människa till att döda sina barn.

- Jag beskriver inte Medea som en person utan som ett tillstånd, det besinningslösa tillståndet av extrem smärta och desperation som finns i kärleken.

- Hur man förvandlas till någon slags tiggare eller undersåte som kan utplånas på ett ögonblick av den man älskar ifall den väljer att lämna en.

En annan viktig inspiration för Stridsberg har varit den finlandssvenska författaren Monika Fagerholm.

- Hon lärde mig, precis som Sarah Kane, att skriva det man vet och att alltid berätta allting från början. Man ska inte dölja saker eller vänta med dem.

Bild av en röd byggnad på Beckomberga
Mentalsjukhuset Beckomberga lades ner för gott 2008. Bild av en röd byggnad på Beckomberga Bild: Beckomberga av Johan Fredriksson beckomberga

Beckomberga – platsen alla drömmer om

Mentalsjukhuset Beckomberga beskrivs ofta som en inhuman plats, ett ställe dit man kunde skyffla individer som ansågs avvikande.

Sara Stridsberg ville med sin roman Beckomberga - Ode till min familj ge en annan bild av Beckomberga.

- Vår bild av Beckomberga som inhumant har präglat människorna som var där, bilden av Beckomberga smittar av sig på patienterna, menar Stridsberg.

- Beckomberga var både en fristad och ett fängelse. Det var både en hand som sträcktes ut för att hjälpa människan, samtidigt som det också tryckte ner henne.

Stridsberg minns hur hon gick med sin pappa i parken vid Beckomberga under de tider då han var patient där och hur han en dag utbrast:

- Sara, det här är ju platsen alla drömmer om att komma till.

Vem är Sara Stridsberg?

Svensk författare och dramatiker, född 1972
Invald i Svenska Akademien 2016

Priser:

  • Nordiska rådets litteraturpris 2007
  • De Nios Stora Pris 2015

Verk:

  • Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet, 2017 (Pjässamling)
  • Beckomberga: Ode till min familj 2014
  • American Hotel, 2014
  • Mamman och havet, 2012 (Barnbok)
  • Dissekrering av ett snöfall, 2012 (Pjäs)
  • Medealand och andra pjäser, 2011 (Pjässamling)
  • Darling River, 2010
  • Valerie Solanas ska bli president i Amerika, 2006 (Pjäs)
  • Drömfakulteten, 2006
  • Happy Sally, 2004

Läs också