Hoppa till huvudinnehåll

Essä: Någonting hände på vägen hem från månen

abstrakt illustration
abstrakt illustration Bild: Anna-Sofia Nylund konst

Böle, klockan 16:10 en onsdag i september. I hissen frågar en kollega mig om jag har något bra argument för att få tyst på en av hans Facebookvänner som är övertygad om att jorden är platt.

För bara några år sedan skulle jag ha skrattat och utgått från att han skämtade. Inte nu längre. Jag stöter själv allt oftare på det här fenomenet, det här påståendet. “Jamen jorden ÄR platt. Jo, på allvar!”

Vad hände? När började allt det här? Var kan jag klaga? Vi skulle ju vara minst halvvägs till stjärnorna vid det här laget.

I stället är vi mer markbundna än någonsin under de senaste femtio åren, och vi slösar bort vår tid med att kasta versaler på varandra på sociala media om vår hemplanets grundläggande geometri.

Stanna planeten, jag vill stiga av!

1969, året då jag föds. I USA går Nasa från klarhet till klarhet. Månen är erövrad och alla utgår från att det inte dröjer länge innan vi kan köpa semesteraktier i Stillhetens hav och spela golf på Mars. Om inte nu i år så inom vår livstid, helt klart.

Dörren till världsalltet står vidöppen. Det är bara att kliva ut och ta för sig.

Apollo 11 på väg upp i rymden efter uppskjutningen 1969
Apollo 11 på väg upp i rymden efter uppskjutningen 1969 Bild: NASA apollo 11

Men sedan händer någonting. Den TV-tittande publiken i USA blir trött på månlandningarna, till och med då de sänds i färg. “Been there, done that”.

Apolloprogrammet läggs ned. Nasa kommer hem från månen med svansen mellan benen.

Slutet på en era (?)

Den mäktiga Saturn V-raketen, 110,6 meter hög, är fortfarande, ett halvsekel efter sin jungfrufärd, den största, tyngsta och kraftfullaste bärraket som någonsin har kastat sin skugga över Cape Canaveral eller någon annan rymdhamn på jorden.

Saturn V skulle vara den första och blygsammaste, urfadern i en lång och gradvis allt större och mäktigare skara av bärraketer som skulle lyfta oss mot stjärnorna.

I stället blev den slutet på en era.

Någonting annat hände också då, kring tiden för slutet på Apolloprogrammet. Någonting med vårt sätt att tänka på oss själva och vår plats i universum.

Från att ha varit ett gemensamt projekt och mål för mänskligheten förpassades rymden ut i marginalen. Upptäcktsresorna till kosmos föll i glömska eller såldes på franchise till Hollywoods glitterfabrik och försågs med rymdmonster. Folk vill se rymdmonster.

Och känslan av att vara en planet, en art, ett folk - en känsla som hade varit nyttig nu då globen hettas upp - den glömdes bort tämligen fort och det blev tydligt att det mer eller mindre hela tiden hade handlat om att överglänsa. Inte upptäcka.

Det är kanske naivt att inbilla sig någonting annat än att det aldrig var fråga om mer än inbördes rivalitet. En modern stamfejd. Om vem som hade den största, ni vet vad. Just det, raketen.

Visst, den amerikanska stammen nådde månen innan den sovjetiska stammen för att man hade det där legendariska je-ne-sais-quoi som Nasas astronaut-aspiranter kallar the right stuff (för att inte tala om att man hade den tyska stammens raketteknologi courtesy of deras mäktiga medicinman Wernher von Braun).

Men var Neil Armstrong lilla steg faktiskt ett stort kliv för mänskligheten eller bara för Houston?

Tja. För en som satt framför TV-apparaten då, i juli 1969, måste det säkert ha känts stort. Ni måste fråga min företrädare som vetenskapsnisse här på Svenska Yle, Juhani Westman. Han refererade det hela i direktsändning. Lucky bastard.

Det sista Stora Projektet

Jag var i mammas mage då så jag vet inte, men jag upplevde en miniversion av det här, svältfödd som jag är på den här sortens delade globala upplevelser, då jag hurrade för den lilla obemannade kometlandaren Philae då den gjorde touchdown på en komet den 12 november 2014.

Animering av hur Philae landar på kometen 67P, Churyunov-Gerasimenko.
Kometlandaren Philae. Animering av hur Philae landar på kometen 67P, Churyunov-Gerasimenko. Bild: ESA/ATG medialab kometlandaren philae

Men hur som helst: vilka de bakomliggande motiven än var för sextiotalets “Space Race” så var det trots allt ett av våra sista stora, någorlunda gemensamma projekt som art.

En bedrift som nästan vem som helst, var som helst på jorden kunde känna stolthet för när hen blickade upp mot månen en klar natt. “Vi” har varit där. “Vi” vandrade på den där.

Månkapplöpningen var vår största och enda kollektiva kraftansträngning på planetär skala, åtminstone tills den globala uppvärmningen tvingade oss att kavla upp ärmarna, för den är också vår gemensamma angelägenhet.

Men då handlar det mer om nödtvång än Kennedys spontana och äventyrslystna “hey guys, let’s go to the moon this decade!”

Vad rymdkapplöpningen beträffar så ändade den i en svår baksmälla och en bitter känsla av “och nu då?” som inte riktigt har tagit slut ännu, nästan fem decennier efter att Eugene Cernan, den sista människan på månen, lyfte sin stövel från månsandens yta.

Vi tycks ha väldigt svårt att enas om vad vi ska göra härnäst.

Vi tycks ha väldigt svårt att enas om någonting.

Kort sagt, vi är inte bara i behov av ett nytt gemensamt megaprojekt. Klockan är långt mer slagen än så. Det har gått dithän att vi till och med är i ett desperat behov av en gemensam minsta nämnare.

Förnekarna slår till

Vi kunde till exempel medge att vi faktiskt besökte månen 1969 - 72. Tolv människor från sex olika Apollo-expeditioner vandrade på månen under de åren.

Men inte ens det kan vi enas om.

I en tid då allting går att förneka är månlandningarna en av de saker som förnekas ivrigast. Uppemot 20 procent av amerikanerna, 25 procent av britterna och 28 procent av ryssarna tror att Nasa fejkade månlandningarna. Speciellt starkt är tvivlet bland 18-24-åringar.

Dels har det här att göra med att det levande minnet av Apollofärderna håller på att klinga ut: en ny generation har hunnit växa upp, en generation för vilken månresorna inte betyder någonting, och det som du inte har någon personlig koppling till är alltid lättare att förneka.

Dels har det att göra med webbens uppkomst och den grogrund för konspirationsteorier som internet utgör.

Och dels beror det på den allt starkare misstro gentemot myndigheterna som råder speciellt i USA. Trots allt, Nasa var och är en del av “the government” och som sådan automatiskt suspekt bland vissa.

Harrison Schmitt, Apollo 17, den siste (och den enda) vetenskapsmannen någonsin på månen, har uttryckt saken så här:

- Om folk beslutar sig för att förneka historiska samt vetenskapliga fakta så är det inte mycket man kan göra åt saken. Jag kan bara beklaga att vi misslyckades med deras utbildning.

Astronauten Harrison Schmitt.
Harrison Schmitt. Astronauten Harrison Schmitt. harrison schmitt

Och det verkar som att de som har bestämt sig inte går att övertyga, oavsett vilka bevis man presenterar, inklusive spåren på månen från Apollo-expeditionerna som de facto finns kvar där än i denna dag, som om ingen tid alls hade förflutit sedan astronauterna åkte hem.

Det hjälper inte att erbjuda bildbevis i form av de högupplösta fotografier som rymdsonden Lunar Reconnaissance Orbiter har tagit sedan 2009 av samtliga Apollo-landningsplatser, där alla de amerikanska flaggor (utom vid Apollo 11) som stacks ned i månsanden, fortfarande står upprätta.

“Bah! Photoshoppat!”

I en tid då “fake news” har blivit det nya stridsropet är det inte bara vår samtid som är en enda stor konspiration, utan också vårt förflutna är en lögn.

Om folk besluter sig för att förneka historiska samt vetenskapliga fakta så är det inte mycket man kan göra åt saken. Jag kan bara beklaga att vi misslyckades med deras utbildning.― Harrison Schmitt, Apollo 17

Inget nytt under solen

Men å andra sidan, så har det säkert alltid varit. Då de första modiga afrikanerna lämnade moderkontinenten, mänsklighetens vagga, för omkring 100 000 år sedan, så måste ju de som eventuellt återvände och berättade om världen utanför ha fått höra att “dra den om Rödluvan också!”

Leif Eriksson, den första europé som landsteg i Nordamerika omkring år 1000, han måste ju vid sin återkomst ha häcklats något oerhört av sina mera skeptiska medvikingar. “Gå hem och sov ruset av dig, Leffe!”

Okej då, där fantiserade jag lite, men beträffande den moderna astronomins pionjärer Nikolaus Kopernikus och Galileo Galilei och deras vilda fantasier om jordens placering i förhållande till solen, vilken som roterade kring vilken, där vet vi ju minsann exakt hur snacket gick.

Å andra sidan kunde det ha varit värre. Som det var i fallet med Giordano Bruno, som enligt vissa källor brändes på kättarbål i Rom den 17 februari 1600 för sitt försvar av den heliocentriska världsbilden.

Det är dock sannolikt att ta i en aning: Brunos dödsdom berodde antagligen minst lika mycket på hans övriga kätterier, insnöad som han var på gnosticism, hermetism och mystisk filosofi.

Men Giordano Bruno har hur som helst med tiden blivit något av en martyr för vetenskapen. En martyr som den romersk-katolska kyrkan, till skillnad från till exempel Galileo Galilei, inte har bett om ursäkt av.

Men varför skulle de göra det? År 1600 var det han och de övriga heliocentrikerna som var plattjordarna, de uppmärksamhetskåta bråkstakarna och kärringarna mot strömmen. Frånvaron av Instagram och selfies till trots.

Det där med jordens form

Apropå plattjordarna, de har som sagt med sociala media som plattform gjort comeback på bred front, i USA ledda av diverse basketspelare (NBA-stjärnorna Kyrie Irving och Wilson Chandler), hiphop- och reality-stjärnor som på allvar hävdar att jorden är, de facto, platt som en pannkaka.

Närbild av en basketboll
Plattjordarnas arbetsredskap: notera formen. Närbild av en basketboll Bild: Unplash/Eden Wake basketboll,bollar

Glöm vaccin-, evolutions- och klimatförnekarna. De spelar inte ens tillnärmelsevis i samma liga som de här grabbarna.

Man vet att man är långa vägar ute i villfarelsernas marginal när till och med unga jorden-kreationisterna, de där som hävdar att jorden är sisådär 6000 år gammal, anser att man inte är riktigt klok, att man tar Bibeln på alldeles för stort allvar.

Jag säger inte att man automatiskt är en plattjordare om man förhåller sig kritiskt till allt som vetenskapen serverar som fakta. Oliktänkande är alltid bra, själva vetenskapen bygger ju trots allt på ett ständigt utmanande av etablerade “sanningar”.

Allting kan och ska utmanas!

Till vetenskapens själva natur hör att ingenting är heligt. Ingen och ingenting är för stor för att utmanas. För att en hypotes ska upphöjas till teori ska den tåla massiva mängder stryk. Bara de hypoteser som fortfarande står efter årtionden av stormar och kullvältningsförsök blir upphöjda till teori.

Det är här som det ofta uppstår missförstånd när lekmän talar om vetenskap. “Äsch, evolutionen är bara en teori.” I vetenskapliga sammanhang innebär ordet teori någonting mycket mer solitt och vedertaget än i vardagsspråket där det ofta likställs med någonting föga mer än en gissning.

Med risk att låta som en hårklyvare: ni som envisas med att visa er skeptiska genom att nedvärdera evolutionsläran eller någon annan av vetenskapens grundpelare, kalla den i så fall för en hypotes.

Men var förberedda på att motivera er ståndpunkt. De här sakerna är inte sådana som man kastar in i ett rum, smäller igen dörren och springer sin väg vilt fnissande. Då stannar man och slåss för sin sak.

Det gör många ju nog, i och för sig. Arméer av skeptiker har gått till storms mot evolutionsteorin, beväpnade till tänderna med knivskarpa argument, men ingen har ännu lyckats kullkasta Darwin, lika lite som någon har lyckats med att störta Einstein från sin pelare.

Men om någon mot förmodan skulle lyckas med det, så är det inte kättarbålet som väntar utan ett Nobelpris. Däri ligger skillnaden mellan forna tiders och vår tids oliktänkande när det kommer till vetenskapen. Vetenskapen belönar sina bråkstakar. De som slåss tills segern är deras, åtminstone.

Vetenskap = punk

Trots att jag själv inte är vetenskapsman så har jag alltid känt dragning till vetenskapen bland annat av just den här orsaken: själva upproret som är inbyggt i dess DNA. Det är inte bara tillåtet att vara skeptisk och opponera sig, det är så gott som obligatoriskt.

Ta nu till exempel det faktum att de verkligt minnesvärda figurerna inom vetenskapen, de som slog igenom på folklig nivå, de vars namn blev till begrepp; de fick inte sin status för att de var frommast av alla och bugade djupast mot Rom eller Mecka, de fick den för att de stormade in i vetenskapens finrum och sparkade omkull möbler.

Vetenskapen är full av rockstjärnor, rentav punkare, utan respekt för ikoner och auktoriteter, och det här tilltalade mig oerhört mycket speciellt som yngre.

Trots allt, vem gjorde ett bättre jobb när det kom till att få etablissemanget att tappa hakan och ta sig för pannan, Sex Pistols-frontfiguren Johnny Rotten eller evolutionslärans fader Charles Darwin?

Johnny Rotten tulkitsee herkästi. Esitys nähtiin vuoden 1982 Iltatähdessä.
Johnny Rotten: Respektlös? Vem, jag? Johnny Rotten tulkitsee herkästi. Esitys nähtiin vuoden 1982 Iltatähdessä. Bild: Yle kuvanauha John Lydon,punk,punkare,Yle Arkivet

Också relativitetsteorins fader Albert Einstein, komplett med punkfrisyr, grimas och allt, slog ned som en bomb i de Newtonska salongerna där världsalltet betraktades som en evig, statisk, urverksliknande mekanism där allting gick att förutse för all framtid, om man bara kände till utgångspunkterna.

Einstein välte omkull alla de Newtonska finmöblerna, snöt sig i gardinerna och skrattade skitigt på köpet.

Einstein smakar på sin egen medicin

I och för sig, Einstein föll senare på eget grepp när de ännu mer respektlösa kvantmekanikerna ramlade in och började kasta ut möblerna genom fönstret precis som man hade hunnit inreda salongen enligt Einsteins smak.

Einstein slutade aldrig rynka på näsan åt Bohr, Planck, Schrödinger och det övriga gänget för oredan som de introducerade i hans universum i och med kvantmekaniken (som Einstein ironiskt nog själv lade grunden för med sin kvantmekaniska modell av ljus från 1905).

Han var djupt skeptisk till kvantmekanikens sammanflätade partikelpar och deras "spöklika avståndsverkan" (spooky action at a distance), men kvantmekanikerna drog det längre strået till slut.

För att skena iväg på ett sidospår, där har vi för övrigt ett annat ord som alltför ofta feltolkas och missbrukas: skeptiker. Vetenskaplig skepticism är en sunt kritisk och analytisk inställning till pseudovetenskap och paranormala fenomen.

Däremot, hur det nu råkar sig, är den så kallade klimatskepticismen beklagligt ofta föga mer än emotionellt färgat önsketänkande.

Observera att jag inte säger att klimatvetenskapen ska utgöra ett undantag från kraven på ifrågasättande och kritiskt tänkande, tvärtom.

Som journalist ifrågasätter jag på inget vis de så kallade klimatskeptikernas rätt till att opponera sig. Tvärtom, jag är beredd att ta en kula i bröstet för deras rätt att göra det.

Men det är ett faktum att den rådande skepticismen gentemot de slutsatser som den absoluta majoriteten av klimatforskarna stöder, beklagligt ofta är av tvivelaktig kvalitet. Kort sagt, den håller inte måttet.

Klimatskeptiker: har ni data och faktakunskap som stöder era argument så är det nu som ni behöver presentera dem.

Däremot behöver ni inte bättre formulerade, sexigare eller mer säljande slagord och memes. Bara mer hederlig, gammaldags vetenskap och data som överensstämmer med verkligheten. Det gör de tyvärr inte just nu.

Som pappa till två små barn vars framtid är hotad så önskar jag att uppvärmningsförnekarna hade rätt och allt bara var ett enda stort missförstånd, men jag kan inte ens med bästa vilja se att det skulle vara så.

Men jag kan inte låta bli att ömma en aning för klimatförnekarna. Som sagt, jag har en öm punkt när det kommer till bråkstakar som utmanar systemet. Också vetenskapen behöver sina högljudda propellerhattar. De håller sina kolleger vakna och alerta, om inte annat.

Synd bara att vi inte riktigt skulle ha tid med det här tjafset just nu.

Å andra sidan: det eviga

Hur som helst, samtidigt som jag alltid har fascinerats av vetenskapens outsiders och punkrockare så har jag också alltid, ända sedan jag var ung, dragits till vetenskapen på grund av dess koppling till det tidlösa och universella.

I en värld som befinner sig i ett ständigt flöde, med trender som avlöser varandra utan avbrott, känns det betryggande att det finns de som visar oss att det finns saker och ting under solen som förblir de samma från dag till dag.

Jag växte upp under det Kalla krigets slutskeden, en tidsperiod då livet och framtiden var mer än osäkra.

Världen var kraftigt tudelad mellan två diametralt motsatta ideologier, bägge sidor beväpnade till tänderna med vätebomber, och det kändes som att en oförsiktig ryckning i sovjetledaren Brezjnevs buskiga ögonbryn skulle räcka till för att få världen att gå upp i radioaktiv rök vilken stund som helst.

Leonid Brezhnev ja politbyroon (1973) jäsen Andrei Gromyko.
Leonid Brezjnev (till vänster). Leonid Brezhnev ja politbyroon (1973) jäsen Andrei Gromyko.

I det andliga klimatet kändes det tröstande att tänka sig att det fanns eviga, oföränderliga fysikens lagar som gällde, nu och för all framtid, oavsett om du var socialist eller kapitalist, Warszawa-pakten eller NATO.

Pi var pi, Plancks konstant var Plancks konstant och Schrödingers katt struntade i vad du trodde beträffande om den var död eller levande. Sådana är katter, de går sin egen väg. Oberoende av vem som har flest stridsvagnar, öst eller väst.

Och universum var och förblev ett ofantligt, obegripligt, hjärnblödningsframkallande stort och fullständigt ofattbart gammalt ställe som brydde sig exakt noll om vad vi tänkte om det.

Eller om vi bombade oss själva tillbaka till stenåldern eller inte.

Hoppet om att förstå

Universum, den fantastiska verklighet vi levde i, tycktes vara fullständigt och för alltid bortom alla mänskliga försök att manipulera det. Till och med vetenskapens försök, kändes det som.

Men med vetenskapens hjälp kunde vi åtminstone hoppas på att någonsin ens kunna börja förstå allting. Till och med det var osäkert och till stora delar rentav osannolikt, men vetenskapen var trots allt vårt starkaste kort. Beklagar, religionerna, men så upplevde jag det.

Den här sortens funderingar tröstade en som växte upp i svampmolnets skugga, med varje dag som en möjlig domedagsafton.

Faktum är att det fortfarande tröstar mig, än i denna dag, kanske mer än någonsin. Med tanke på alla dagens ideologier som är ännu spretigare, aggressivare, virrigare än under det Kalla krigets dagar.

Propagandan av idag är om möjligt ännu mer skamlös än förr. Trollfabriker, fake news och åsikter, det ena mer kreativt och verklighetsfrånvänt än det nästa, väller in från nätets alla trådstumpar. Inte att undra på att folk blir bortkollrade.

Inte att undra på att folk söker sig till försäljare av det eviga, till mystiken, till religionerna, till dem som lovar att allting blir bra bara vi har tro på det som är sant.

Sanning och verklighet

Jag har ett problem med det ordet. Sanning. Åtminstone i den här kontexten.

Skulle det här handla om konst eller filosofi, fine. Då skulle sanning vara en gångbar valuta.

Men när vi snackar om vetenskap så vill jag hellre ha det som är verkligt.

Verkligheten är inte alls lika trevlig som sanningen. Faktum är att jag har något av en hat-kärleksrelation till verkligheten.

Sanningen är det jag somnar till. Verkligheten är det jag vaknar till.

Verkligheten, summan av allt det där som existerar och som händer, oberoende av om jag är där och observerar det eller ens är medveten om det, och inte minst, oberoende av vad jag tycker om det.

Verkligheten struntar fullständigt i hur flitig jag har varit och hur hårt jag har jobbat och hur ofta jag har hållit upp dörren åt gamla damer. Eller hur vacker och sann dikten är som jag nyss skrev.

Allt detta hjälper mig inte ett dugg om verkligheten väntar på mig bakom hörnet med en skenande lastbil. Eller med cancer.

Eller så kan den innehålla den Stora Kärleken eller en megajackpot-lottovinst.

Till en inte helt obetydlig, om än ofta väldigt lokal del beror verkligheten såklart också på vad jag gör av den.

Men å andra sidan, verkligheten kan också vara väldigt tråkig och odramatisk. Det här är bekant för varje vetenskapsman och -kvinna vars jobb det är att observera verkligheten: 99% av tiden händer det absolut ingenting.

Sanningen däremot, den är betydligt mer öppen för förhandlingar, om vi säger så.

Ljug tills det blir sant

Om man upprepar en lögn tillräckligt ofta så blir den till slut sann. Vem sade så? Joseph Göbbels. Eller hur?

Nej. Det var det inte. Åtminstone inte enligt Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, som har grävt länge och ihärdigt efter det här uttryckets ursprung, utan att hitta det. Men Göbbels var det inte, även om det med tiden har blivit “sant” att det var han.

I verkligheten, enligt Harrison, sade Göbbels i en artikel från 1941 om “Churchills lögnfabrik” att om man ljög, skulle man ljuga rejält och bre på lögnen ordentligt, även om man därmed riskerade att verka löjlig.

Dick Harrison
Dick Harrison. Dick Harrison dick harrison

Nå, vem som än sade det så har bland andra Donald Trump bevisat att det fungerar. Han dikterar ju mer eller mindre vad som är sant, åtminstone om honom själv.

Han besätter följaktligen alla poster som han kan inom vetenskap, miljöskydd och juridik med folk som likt honom själv menar att sanningen är den som vi säger att den är.

Men varken Trump eller hans stab, eller deras motparter i Pyongyang för den delen, kommer att kunna undfly verkligheten i all evighet. I motsats till dem har verkligheten all tid i världen och den bryr sig exakt noll om vad nämnda herrar tror om den och deras plats i den.

Och då kommer vi till kärleksdelen i mitt hat/kärleksförhållande med verkligheten.

Den där jag drar djupt efter andan en sista gång och hoppas tyst för mig själv att vi hittar ett nytt stort och positivt globalt projekt, kanske ett nytt race till rymden, men tillsammans den här gången. Mars koloniserar vi bara om vi samarbetar.

Om det inte är möjligt så hoppas jag att vi åtminstone lär oss leva med varandras sanningar, religiösa och andra, även om vi sannolikt aldrig kommer att omfatta dem.

Som ett absolut minimum hoppas jag att vi ens accepterar den verklighet som vi delar. Den som naturvetenskapen observerar.

Kan vi ens börja från att jorden är rund, att ljusets hastighet (i vakuum) är det samma för oss alla och att vi delar DNA med allt levande på planeten och härstammar från samma urpöl.

Den blekblåa pricken

Vi zoomar ut en aning. Vi zoomar ut mycket, faktiskt.

Varken Donald Trump, Kim Jong-un eller ens Paavo Väyrynen syns på det berömda fotografiet “Den blekblåa pricken” (The Pale Blue Dot) som togs av Voyager 1-sonden på sin väg ut ur solsystemet i början av 90-talet. Avståndet var cirka 6 miljarder kilometer.

På det här fotot, och som titeln säger föreställer det en liten, blekblå punkt mot rymdens oändliga, svarta bakgrund, en prick som är ungefär lika liten som punkten som avslutar den här meningen, på det här fotot syns ingenting av allt det som våra största ledare och skarpaste sinnen åstadkommit.

Där syns bara en blekblå prick.

Bild av jorden, tagen av Voyager 1-sonden.
Du är här. Bild av jorden, tagen av Voyager 1-sonden. Bild: NASA pale blue dot

Den amerikanske astrofysikern Carl Sagan, mannen som såg till att få Nasa att vända om Voyager för att ta det här fotot, sade så här om den blekblåa pricken (översättning av Daniel Sjöberg):

“Betrakta återigen den pricken. Det är här, det är hemma, det är vi. På den punkten har alla du älskar, alla du känner, alla du någonsin hört talas om, varje människa som någonsin existerat, levt sina liv.
Summan av vår glädje och vårt lidande, tusentals övertygade religioner, ideologier och ekonomiska doktriner, varje jägare och samlare, varje hjälte och fegis, varje skapare och förstörare av civilisation, varje kung och bonde, varje ungt förälskat par, varje mor och far, hoppfullt barn, uppfinnare och upptäcktsresande, varje lärare av moral, varje korrupt politiker, varje “superkändis”, varje “högste ledare”, varje helgon och syndare i mänsklighetens historia bodde där – på dammkornet upphängt i en solstråle.”

Kalla den vad ni vill, den blekblåa pricken. Kalla den himlajorden eller änglamarken. Jag kallar den vår minsta gemensamma nämnare.

Och det, ser ni, är någonting stort.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje