Hoppa till huvudinnehåll

Så här föddes Marilyn, Monika och Författaren i badkaret i Radioteaterns nya föreställning

Teater.
Viirus ensemble: Maria Ahlroth som Marilyn, Robert Kock som Prefekten, Viktor Idman som Författaren i badkaret, Oskar Pöysti som Chaplin och Jessica Raita som Monika. Teater. Bild: Rajoitettu käyttöoikeus, Yle Kuvapalvelu, kuvapalvelu@yle.fi teater,Teater Viirus,Yle Radioteatern,Maria Ahlroth,Oskar Pöysti,and nobody else but you

När vi för ett drygt år sen började planera det hörspel som Teater Viirus skulle göra tillsammans med Radioteatern slängde dramatikern Christoffer Mellgren fram idén att be några äkta teaterkritiker skriva var sin fiktiv recension av ett påhittat hörspel gjort av Teater Viirus. Mellgren skulle sedan skriva kortare pjäser som motsvarade var och en av recensionerna.

Jag undrade lite hur han skulle bete sig ifall kritikerna beskrev det sämsta hörspel som någonsin gjorts, men för övrigt tände vi på Radioteatern på hans förslag.

Sommaren 2016 kontaktade Mellgren teaterkritikerna Sonja Mäkela (Hbl), Maria Säkö (HS) och Tomas Jansson (Yle) med frågan om de ville hitta på var sin recension, och en tid senare anlände tre detaljrika texter om pjäser som bara fanns i kritikernas fantasier.

Teater som räddar världen

Tomas Janssons påhittade hörspel heter Sommaren med någon som åtminstone försökte.

Jessica Raita som Monica.
Jessica Raita som Monika (med k) i ...And nobody else but you. Jessica Raita som Monica. Bild: Rajoitettu käyttöoikeus, Yle Kuvapalvelu, kuvapalvelu@yle.fi Teater Viirus,Yle Radioteatern,jessica raita

Huvudperson i Janssons fiktiva pjäs är den Bergman-influerade Monica, som har vigt sitt liv åt att hjälpa andra och som gentjänst bara ber att de i sin tur ska hjälpa följande person i nöd.

"Och kanske är det så man kunde rädda världen, med att sända ut människor som har lovat hjälpa sin nästa. I slutändan kanske vi alla har en skuld som vi väldigt gärna vill betala – och då kanske världen äntligen kunde bli en bättre plats", avslutar Jansson sin recension.

Här kan du läsa hela Tomas Janssons påhittade recension

Hur gestaltar man svar på frågor som är omöjliga att besvara? Hur räddar man världen i en tid när varken politiker eller människorättsorganisationer lyckas komma fram till ens var man ska börja? I Radioteaterns ”Sommaren med någon som åtminstone försökte” söker man svar via den lilla människan.

Den svenska regilegenden Ingmar Bergman är aktuellare än någonsin nu, och med bara två år till det sannolikt jättelika 100-årsjubileet av hans födelse finns det ingenting som talar för att intresset för honom skulle avta.

Hans monolog om ”den lilla människan” från filmeposet Fanny och Alexander känns därför som en både genial och aktuell ram för Radioteaterns nyaste produktion – med titeln som också den sänder en hyllning till Bergman, speciellt som den ena av huvudpersonerna heter Monica.

Eller säger sig heta det, ingen vet riktigt om hon talar sanning om sin historia eller inte. Kvinnan som hjälper alla och älskar allt – utom vatten. Hav är sorg, säger hon. Tills hon ser en fiskare falla överbord efter en olycka. Då simmar hon iväg.

Hur det slutar, skall inte avslöjas här.

Historien utspelar sig i skärgårdsmiljö under turistsäsongen, och – som vanligt när vi talar svenska YLEs radioteater – spelar ljudvärlden en central roll. Det är imponerande hur jag med hörlurar vid ett höghusskrivbord kastas mellan den värsta turisthysterin och skärgårdens totala lugn, från ångest till kärlek, och från kaos till lugn.

Mitt i den hysteriska sommarturismen svävar också mängden bifigurer förbi, och här får Viirus-skådespelarna briljera med en sida av sitt kunnande; det här med att servera snabba typer, ett slags karikatyrer men i fördjupad form.

Sådana snabba komikfyllda scener serveras vi flera av, att någon behöver en ny ventil till sin cykel eller att en annan missar sista bussen och behöver skjuts är bara ett par exempel. Men det är alltid Monica som dyker upp som räddande ängel, och för varje hjälpaktion ber hon bara om en enda sak; att människan som får hjälp lovar att ställa upp när han eller hon möter någon i nöd.

Och där, som iakttagare, finns den unga mannen som har flytt till skärgården från studiestress och ekonomiskt sammanbrott när hyrorna och kraven på studieprestationer stiger samtidigt som frilansmarknaden han är beroende av dör. Han har sagt upp sin lägenhet, packat ryggsäcken, stigit av bussen, och träffat Monica när han inte vetat vart han ska ta vägen.

Liksom i Bergmans Sommaren med Monica serveras vi en kärlekshistoria mellan två personer som är för olika men som ändå vill falla för varandra. Hon som i honom ser en skugga från en annan tid. Han som kan ta till våld när hennes idealism skrattas ut.

Monicas egen personliga desperation ligger ständigt under ytan, som en bomb som när som helst kan explodera. Det är snyggt beskrivet, ingenting uttalas, Monicas svarta hål bara finns där, utan att denna skärgårdens Moder Teresa ens märker att någon vill hjälpa just henne.

Och kanske är det så man kunde rädda världen, med att sända ut människor som har lovat hjälpa sin nästa. I slutändan kanske vi alla har en skuld som vi väldigt gärna vill betala – och då kanske världen äntligen kunde bli en bättre plats.

Tomas Jansson, Svenska Yle

För Mellgren berättade Jansson att idén om Monica dök upp under en flygresa. I den färdiga föreställningen presenterar hon sig så här:

"Jag heter Monika. Jag föddes på tiotusen meters höjd i en teaterkritikers fantasi, som en roll i en drömd föreställning som räddade världen."

Tre pjäser blev en

Under höstens gång smälte nämligen de tre påhittade pjäserna i Christoffer Mellgrens dator och hjärna ihop till en, med underrubriken "10 spår om att vara i egna och andras händer".

Robert Kock som Prefekten.
Robert Kock som Prefekten. Robert Kock som Prefekten. Bild: Rajoitettu käyttöoikeus, Yle Kuvapalvelu, kuvapalvelu@yle.fi Teater Viirus,Yle Radioteatern,robert kock

Och bland de tio spåren, där vi möter Monika, som existerar enbart tack vare sin författare, och Marilyn, som formas av alla män som vill äga henne, skönjer vi också en dramatiker, som inser konsekvenserna av att han helt frivilligt har bundit sina händer när han gav tre recensenter i uppdrag att hitta på hans pjäs.

Marilyn!

I Helsingin Sanomats teaterkritiker Maria Säkös recension handlar Viirus hörspel om Marilyn Monroe.

Maria Ahlroth som Marilyn Monroe.
Maria Ahlroth som Marilyn. Maria Ahlroth som Marilyn Monroe. Bild: Rajoitettu käyttöoikeus, Yle Kuvapalvelu, kuvapalvelu@yle.fi Maria Ahlroth,Teater Viirus,Yle Radioteatern

"Ennen Radioteatterin Marilyn! -esitystä en ollut ajatellut, miten pelkillä äänillä voi vangita yhden 1900-ikonisimmista elokuvanäyttelijöistä. Mutta niin vaan Viirus-teatterin radiotuotannossa tapahtuu", börjar Säkö sin recension.

Läs hela Maria Säkös påhittade recension här

Ennen Radioteatterin Marilyn! -esitystä en ollut ajatellut, miten pelkillä äänillä voi vangita yhden 1900-ikonisimmista elokuvanäyttelijöistä. Mutta niin vaan Viirus-teatterin radiotuotannossa tapahtuu. Ja kun tarkemmin ajattelen, juuri äänimuotokuvana Marilyn Monroeta täytyykin lähestyä.

Marilyn! on liveyleisön edessä esitetty äänikollaasi. Se ei kerro yhtenäistä elämäntarinaa Marilyn Monroesta vaan koostuu monista eri äänistä. Marilynin lisäksi äänessä ovat hänen lukuisat rakastajansa.

Marilyn Monroesta tuli myytti, ei vähiten siksi, että hän kuoli traagisesti ja tarpeeksi nuorena. Nyt Marilyn-esitys pyrkii kaivautumaan siihen, miten myytti syntyy. Ketä traagisesti kuolevan, epätoivoisen naistaiteilijan myytti oikein palvelee?

Kun jostain on tullut niin tiukasti kuvansa vanki, täytyy löytää jotain muuta, jokin muu reitti. Tämänhän tiesi jo amerikkalainen kirjailija Joyce Carol Oaters kirjoittaessaan Blondi-romaaninsa, joka on toiminut Viiruksen tuotannon esikuvana. Täytyy kuitenkin muistaa, että Viiruksen ja Radioteatterin Marilyn on omalakinen taideteos.

Maria Lundström on tarttunut aiemminkin vahvoihin feministisiin aiheisiin, muun muassa ohjaamalla Andy Warholin ampumisesta tunnetusta Valerie Solanaksesta kertoneen esityksen Universum-teatteriin jo lähes kymmenen vuotta sitten. Nyt hän on tarttunut haasteeseen, joka on niin mahdoton, että se on pakottanut Viiruksen koko ensemblestä irti aivan uudella tavalla rohkeaa ilmaisua.

Roland Barthesin myyttiteoria on selvästi toiminut esitysten inspiraationa, muttei kuivan teoreettisesti vaan pikemminkin esityksessä keskustellaan sen kanssa.
Marilyn on kuunnelmassa kahtiajakautunut. Maria Ahlroth esittää hänen haurasta, särkyvää, lapsenomaista puoltaan. Jessica Raita puolestaan älykästä, pirullista, tiukkoja tilanneanalyyseja esittävää pärjääjää. Äänet kietoutuvat toisiinsa ja niiden vuoropuhelu on elohopeamaisen vilkasta.

Marilynin hauraus tuli esiin vain elokuvissa, joissa hän ei ollut muovinen tuote. Kuunnelma onkin ilmaisumuotona lähempänä elokuvaa kuin teatteria – ja tätä esityksessä hyödynnetään taitavasti.

Robert Kock esittää kumpaakin Kennedyn niljakasta veljestä, Victor Idman tylsää Arthur Milleriä ja Oskar Pöysti on mystinen isähahmo, joka ilmestyy milloin aplodeeraamaan, milloin tuomitsemaan tytärtään. Pöystissä on Charlie Chaplinin piirteitä, mutta mitään varmaa hänen henkilöllisyydestään ei sanota. Hän on Marilynin mielikuvituskaveri, joka seuraa häntä lapsuudesta kuolinvuoteelle.

Viiruksen radiodebyytti käyttää myös ovelasti hyväkseen sitä, mitä livetilanteella on annettavana. Marilyn! ei tyydy olemaan sliipattu ja viimeiseen saakka hiottu tuote vaan kaikki sen kolme viisiminuuttista osaa on esitetty elävän yleisön edessä eri puolilla Suomea.

Lapsuuden ja nuoruuden yleisönä on koululuokallinen teinejä. Toista, kasvua ja uran tähtihetkiä kuvaavaa osaa on esitetty joensuulaisessa pubissa. Kolmatta eli romahdusta ja kuolemaa kuvaava jakso on esitetty Suomen kenties ainoalle herraklubille, Pörssiklubin jäsenille.

Kolmiosainen kuunnelma käy läpi Norma Jeanin koko elämänkaaren. Marilyn on aidosti radikaali, koska se asettaa meidät kaikki vastakkain omien ennakkoluulojemme kanssa ja kaikesta Marilyn Monroen elämäkertaan liittyvistä faktoista huolimatta emme tirkistele mitään muuta kuin omia ennakkoluulojamme.

Lopuksi on vain humiseva hiljaisuus.
Emme nähneet Marilynia, mutta kuulimme jotain, joka mursi myytin. Kuuntelimme itseämme.

Maria Säkö, Helsingin Sanomat

I Säkös version är Teater Viirus hörspel inbandat inför levande publik; i ett högstadieklassrum, i en bar i Joensuu och på Börsklubben.

Min egen favoritscen i ... And nobody else but you är den där Viirus skådespelare försöker nå fram till de finska bargästerna i Joensuu, som Marilyn, Miller, Chaplin och som sig själva.

Oskar Pöysti som Chaplin som Diktatorn.
Oskar Pöysti som Charlie Chaplin. Oskar Pöysti som Chaplin som Diktatorn. Bild: Rajoitettu käyttöoikeus, Yle Kuvapalvelu, kuvapalvelu@yle.fi Teater Viirus,Oskar Pöysti,Yle Radioteatern

"Dramaturg Christoffer Mellgren som har svårt med finskan har tagit ansvar för det visuella och ritar som bäst ett porträtt av kvällens huvudperson på griffeltavlan i baren. Det går, sisådär", lyder en av scenens repliker.

"Glänsande pärlor av existentiell reflektion"

I Sonja Mäkeläs recension heter Viirus föreställning Mellan rum och handlar om personer som av olika orsaker lever i ett tillstånd av väntan och ovetskap.

"Den poetiska formen är ambitiös och fungerar förvånansvärt väl. Christoffer Mellgren, som står för texten, har skapat ett flytande, rikt språk, som bara stundvis känns aningen krystat. Berättelserna är förtätade små glänsande pärlor av existentiell reflektion", skriver Mäkelä.

Läs hela Sonja Mäkeläs påhittade recension här

Det är med förväntan jag sätter mig i min gröna länstol för att ta del av föreställningen Mellan rum, som är ett samarbete mellan Teater Viirus och Radioteatern. Jag har förberett mig med en kopp örtte och tänt en rad ljus på fönsterbräden för att få den rätta stämningen. Jag är redo att bli förförd av det som förhandsinformationen benämner ”ett lågmält och berörande prosalyriskt kollage av fyra berättelser om att leva i ett undantagstillstånd”. Och några minuter in i föreställningen kan jag konstatera att jag inte behöver bli besviken.

Mellan rum, regisserad av Viirus konstnärliga ledare Maria Lundström, handlar om att varken vara här eller där och inte veta var man borde vara. Personerna i berättelserna lever av olika orsaker i ett tillstånd av väntan och ovetskap och när en längtan efter någon eller något som är så intensiv att livet blir nästan omöjligt att leva. Viirus ensemble Maria Ahlroth, Oskar Pöysti, Jessica Raita och Viktor Idman gestaltar ömt de fyra vilsna själarna, och den mångbottnade ljudvärlden av Niko Ingman stöder berättelserna som flätas ihop på ett oväntat sätt.

Den poetiska formen är ambitiös och fungerar förvånansvärt väl. Christoffer Mellgren, som står för texten, har skapat ett flytande, rikt språk, som bara stundvis känns aningen krystat. Berättelserna är förtätade små glänsande pärlor av existentiell reflektion, och igenkänningsfaktorn är hög. Inget ord tycks överflödigt, det blir aldrig patetiskt och klichéer undviks förtjänstfullt. Stämningen är, temat till trots, inte uppgiven, utan föreställningen inger snarare en känsla av tröst och hopp.

Mellan rum är en gripande, stor liten föreställning som påminner om att vi inte är ensamma i våra livskriser, med våra drömmar, förluster och förhoppningar. Även det som kan verka som ett vakuum, ett icke-tillstånd, kan vara början på något nytt. Vad som helst kan hända när som helst. Jag är tacksam över att ha fått ta del av denna speciella föreställning.

Sonja Mäkelä, Hufvudstadsbladet

Medan rollpersoner och teman ur Säkös och Janssons fiktiva recensioner har glidit in i den verkliga föreställningen, beskrivs formen bäst i Mäkeläs recension. Mellgren är en fin poet och många av hans scener är enligt mig glänsande små pärlor.

Själv kallar han ... And nobody else but you ”Ett musikalbum i dramatisk form".

Och det är kanske så föreställningen bäst avlyssnas: Som ett musikalbum. Med 10 spår om att vara i egna och andras händer.

Jag hoppas att ni ska njuta av de tio spåren lika mycket som jag.

Viktor Idman som Författaren.
Viktor Idman som Författaren. Viktor Idman som Författaren. Bild: Rajoitettu käyttöoikeus, Yle Kuvapalvelu, kuvapalvelu@yle.fi Yle Radioteatern,Teater Viirus,viktor idman

… And nobody else but you har Premiär i Yle Vega söndagen den 24.9 kl 18.03. Följande föreställningar i radio sänds den 27.9 kl 20.03 och den 1.10 kl 6.03. Dessutom ligger pjäsen 30 dagar på Arenan.

Läs mera:

Ensemblen bakom pjäsen.

Världens konstigaste recensionsuppdrag

Tomas Jansson recenserade en pjäs som inte fanns. Ett halvt år senare är han med när pjäsen spelas in.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje