Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Landet – ett bygge som aldrig blir färdigt

Foto från Landet på Svenska Teatern.
I huset som aldrig blir färdigt. På bilden Niklas Åkerfelt som den åldrade drömmaren. Foto från Landet på Svenska Teatern. Bild: Cata Portin Svenska Teatern,Niklas Åkerfelt,landet

Svenska Teatern uppmärksammar sitt eget 150-årsjubileum och Finlands 100-årsjubileum med Landet. I Christoffer Mellgrens pjäs smälter nationens historia ihop med en familjs öden men uppsättningens största giv är den starka tron på teaterns kraft.

En gammal man står inför det sista uppbrottet. Livet närmar sig sitt slut.

Den sista resan är långt ifrån hans första. Uppbrotten har varit många.

Han har lämnat sitt barndomshem, han har lämnat sitt hemland och slagit sig ner på andra sidan jordklotet. Han har också lämnat sin familj där borta och återvänt till det gamla landet.

Men har han någonsin kommit hem?

Vad är det vi kallar ”hem” och vilken betydelse har den fysiska platsen för vår känsla av hemhörighet i tillvaron?

Framför den gamla mannen ligger ett modellandskap som han själv har byggt. En miniatyr av hans allra första hem, ett landskap där huset som morfadern byggde ståtar i centrum.

Det är en konstruktion skapad ur minnet. Precis som våra livshistorier.

Landet är berättelsen om den gamle Arvids livshistoria, så som han minns den. Ur hans fragmentariska minnesbilder växer småningom en hel familjekrönika fram, en krönika som i förlängningen också speglar Finlands historia.

Och den leder naturligtvis i sin tur fram till frågeställningar kring det nationella identitetsbygget.

Vad väljer vi som folk att minnas, vad har vi förträngt och vem är välkommen att delta i det kollektiva bygget?

Vad bör vi stryka över för att kunna gå vidare?

Familjekrönikan på scenen är en renodlat fiktiv konstruktion men den är byggd på publikens egna minnen och släkthistorier.

Inför uppsättningen ordnade teatern tillsammans med Svenska litteratursällskapet en insamling som resulterade i ett fyrtiotal bidrag.

Av dem har manusförfattaren Christoffer Mellgren byggt en väv som han gett karaktären av ett drömspel.

Scenerna böljar fram som en medvetandeström med upplöst kronologi och letar sig ofta också in på stickspår eller perspektiv som ligger utanför den gamla mannens medvetande.

Landet är inte bara Arvids historia. Det är också hans morfars, mammas och dotters berättelse.

Foto från Landet på Svenska Teatern.
Barndomen som Arvid minns den. På bilden Patrick Henriksen, Cecilia Paul, Mitja Sirén och Dennis Nylund. Foto från Landet på Svenska Teatern. Bild: Cata Portin Svenska Teatern,dennis nylund

Niklas Åkerfelt gestaltar den gamla mannen och Patrick Henriksen barnet Arvid i de tidiga minnesbilderna.

I dem är de vuxna skuggor i bakgrunden medan barnens lekar skvallrar om det som pågår: kriget som bryter ut, tragedierna som drabbar familjen och stora beslut som förändrar livet för gott.

Arvids morfar (Max Forsman) kom i tiderna som främling till landet och byggde huset som hans dotter Rakel (Simon Häger) beslutar att lämna. För barnet Arvid innebär det en förlust han aldrig kommer över.

Han blir en nomad som inte förmår känna sig hemma någonstans. Inte heller i Australien där hans egen dotter (Stella Laine) växer upp i skuggan av faderns vankelmod, med en egen identitetsambivalens som arv.

Foto från Landet på Svenska Teatern.
Montera ner och bygga om? Dottern Breeta (Stella Laine) ärver en dröm. Foto från Landet på Svenska Teatern. Bild: Cata Portin Svenska Teatern,stella laine

Måste det vara så eller finns det ett konstruktivare sätt att förhålla sig till det förflutna?

Varför är det så svårt att göra sig av med bråten, bevara det som är värt att spara och fortsätta bygget därifrån?

Det dominerande elementet i Erik Salvesens scenografi är en jättelik husstomme, ett pågående projekt utan slut i sikte.

Frågeställningarna som etableras är motiverade – men också rätt förutsägbara i en pjäs där familjens mikrokosmos används för att spegla landets historia och framtid.

De är också väldigt varsamt formulerade. Uppfordrande frågor eller tillspetsningar lyser med sin frånvaro.

Men Landet är inte bara historien om en familj, ett folk eller ett land.

Den är framför allt en kärleksförklaring till teatern som konstform.

Ett drömspel i modern tappning

”Vad är dikt? Ej verklighet, men mer än verklighet ... ej dröm, men vakna drömmar ...”

August Strindbergs Ett drömspel har stått modell för Landet och allra bäst fungerar uppsättningen när den lyfter upp teatern i huvudrollen.

Teatern som drömmarnas, idéernas och de obegränsade möjligheternas laboratorium. En värld där skådespelaren står för magin.

Eller i det här fallet skådespelarna och musikerna.

Mamba Assefa, Jori Hulkkonen och Kari Hulkkonen är lika mycket aktörer som musiker i en föreställning som genomgående leker med olika stilarter.

Robert Kock står för kompositionerna, Carl Knif för koreografin och Maria Lundström för en regi som skickligt pendlar mellan olika stämningslägen och associationer.

Alla stickspår i berättelsen bär inte lika bra men till den del uppsättningen fokuserar på teatern som lek och vakendröm är resultatet lyckat.

Hellen Willberg agerar kapten och ceremonimästare på ett fartyg som osökt för tankarna till renässanssatiren Narrskeppet.

På narrskeppet drömmer alla om paradiset men förlorarna är fler än vinnarna. Mitja Siréns spelare är sinnebilden för vår tidsanda. Han spelar med allt: konjunkturer, välfärd, förfalskningar och förvanskningar ...

I Arvids minnen av barndomsupplevelserna kommenderar Cecilia Pauls lillgammalt beslutsamma flickgestalt fram teaterlekar som ekar av allt det som ungarna snappat upp för att sedan bearbeta på sitt eget vis.

Och när hans sista stund är kommen dyker rentav en breakdansande svan upp för att föra honom till dödsriket.

Det är förstås Tuonelas svan i Dennis Nylunds gestalt ...

En plats där många resor smälter ihop till en

Teatern kan ha många funktioner.

För Arvids mamma Rakel blir den rentav något av en besatthet.

Medan han reser världen runt hittar hon sin egen fristad på teatern, ett ställe där alla gör sin egen individuella resa samtidigt som de för ett ögonblick också ingår i en gemenskap.

Rakel, det är vi.

Foto från Landet på Svenska Teatern.
Simon Häger som den teaterälskande Rakel. Foto från Landet på Svenska Teatern. Bild: Cata Portin Svenska Teatern,Simon Häger,landet

Och naturligtvis har också själva uppsättningen fått en plats i fiktionen, som ett slags teater i teatern. Anna Hultin gestaltar en inspicient sysselsatt med en uppsättning som förstås heter just Landet.

Den metanivån hade uppsättningen i och för sig klarat sig utan. Vi vet vad vi ser och självironin i sättet att leka med det egna projektet känns mest som en lite behagsjuk brasklapp.

Någon sådan behöver Landet inte.

Till alla jubileumsprojekt med mer eller mindre svulstiga brösttoner utgör det här drömspelet en sympatisk kontrast.

Landet är en historia berättad med värme, kärlek och en god portion sund självkänsla.

”Barn, mänskotanken behöver ingen metalltråd för att flytta sig” konstaterar Dottern i Strindbergs drömspel.

Sant. Men ibland kan den behöva en liten knuff på vägen av teatern.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje