Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Liten bok som sjuder av ondska

crawford och pärmen till hans debutbok
I sin debut har Mikael Crawford gått in i ondskans tankevärld. crawford och pärmen till hans debutbok Bild: Lena Malm en liten bok om ingenting

En liten bok om nästan ingenting är visserligen en liten bok, men den handlar minsann inte om ingenting. Tvärtom, den handlar om ungdom, vuxendom, fylla och vansinne. Det är en bok som både upprör och roar, skriver frilansrecensenten Lotta Green.

Mikael Crawfords (regionchef på Svenska Yle) debut En liten bok om nästan ingenting landar mitt i en oförlåtande högstadiemiljö.

Ungdomarna accepterar viljelöst sina platser på rangskalan och det närmaste sex de oinvigda kan komma är lukten av någons otvättade långfinger.

Temat är synnerligen inte obekant, meningarna är korthuggna och stilen genomgående underfundig. Vissa beskrivningar vill vara brutalt råa och uppstudsiga på det sätt som en pinne med jämna mellanrum petar en i sidan.

Landsortshistorierna som bryter upp texten är ibland så upprörande att jag får en känsla av att författarens alter ego sitter bredvid mig och hånler för att jag är illa berörd.

Det handlar om byoriginal, om folk som hänger sig, runkande, om suputer som fick sova i lekstugan hela sommaren och den värsta av alla: om den stackars taxen, mer avslöjar jag inte.

Genom dessa historier etableras idén om att det fruktansvärda är det slentrianmässigt normala, vilket också blir ett genomgående tema för boken.

Ändtarm sket ut Emsalö

Ibland glimtar de kortare historierna till med ytterst träffande beskrivningar: "Genom byn löpte vägen likt en tarm. Den forslade allt träck och elände nedåt tills den vid färjfästet förvandlades till en ändtarm och sket ut Emsalö."

Utöver dessa små pärlor önskar jag att den första delen av boken hade stannat kvar litet längre i de olika situationerna.

Jag vill veta mer om biblioteket som är en “bubbla i matt beige med heltäckande mattor som ska tvättas en gång i veckan”. Jag hade gärna läst flera sidor om Tomppi, om hur han kodar, om vad han drömmer om och om lärarna.

Som det är nu kastas läsaren vidare från ett tillfälle till nästa, och det är också oklart vem berättaren egentligen är då perspektivet ibland utgår från ett jag och ibland inte.

Egentligen är det här en djupt sorglig bok, trots att den mellan varven är fullspäckad med detaljer om kukhår, runkande och finurligheter.

Jaget tydligare mot slutet

En födelsedagsfest blir avgörande för bokens fortsatta anda.

Det är nämligen från och med den festen som också jaget, bokens huvudperson – här i vuxen ålder – allt tydligare målas fram som en fullkomligt vedervärdig människa.

Jag anar nästan hur författaren själv kommer i farten här, hans stil blir allt mer säker och tydlig, hans beskrivningar längre och utförligare. Det är som att skrivlusten sipprar ut mellan raderna.

Det är även mot slutet som Samuel Johnsons inledande citat i början av boken, “He who makes a beast out of himself gets rid of the pain of being a man” får sin förklaring.

Det här handlar verkligen om att vara en ond människa utan att själv vilja göra någonting åt det hela.

Dialogerna är fortsättningsvis korta och personporträtten fåordiga, däremot är beskrivningarna om hur Tomppi kapslar in sig själv i sin stuga med övervakningskameror och oupptäckbar internetuppkoppling desto mer utförliga.

Det blir oklart varför huvudpersonen egentligen inte förmår skapa några betydelsefulla kontakter med andra människor och här är också ett tema som är synnerligen intressant.

Jag känner igen mig i de situationer då huvudpersonen hittar sig själv i helt meningslösa diskussioner med andra människor som han varken känner eller är särdeles intresserad av.

Det här är en debut som krånglar litet i början men som mot slutet hostar till och brakar igång som en gammal tvåtaktsmotor.

Utanförskap genomgående tema

Egentligen är det här en djupt sorglig bok, trots att den mellan varven är fullspäckad med detaljer om kukhår, runkande och finurligheter.

Det handlar genomgående om utanförskap, känslan av att vara en åskådare och att snarare upprepa något slags inövad koreografi än att på riktigt vara med och leva.

För jaget spelar det ingen roll om man har blivit suput eller framgångsrik businessman – slutsatsen är ändå att de flesta människor bär på liknande spöken och är fullkomligt ruttna inuti.

Mellan raderna glimtar det smått sinnessjuka hos människorna fram, det finns en tyst överenskommelse om att det som sker är fullkomligt vansinnigt men att det samtidigt är så det är och måste vara.

Det här är en debut som krånglar litet i början men som mot slutet hostar till och brakar igång som en gammal tvåtaktsmotor.

Crawford lyckas skapa en obehaglig stämning som jag konstigt nog, trivs ganska bra i.

Med det växande obehaget kommer också läslustan och jag fullkomligt slukar de sista sidorna som bland annat bjuder på en helt makalöst fint beskriven scen med en gammal, sängliggande kvinna på en holme intill.

Kvinnan får här rollen som den allvetande rösten inom en, den som säger som det är och som förfärar både läsare och huvudperson på samma gång.

Jag hoppas att Crawford med det snaraste ger sig på en uppföljare och att han då ytterligare gräver i minnen och fantasi, späder på och låter situationer, funderingar och speciellt personporträtt utvecklas. Han har nämligen redskapen.

Text: Lotta Green

EDIT: Klockan 13.45. Vi satte till att Mikael Crawford jobbar på Svenska Yle och att Lotta Green är frilansrecensent.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje