Hoppa till huvudinnehåll

Monica Eklund: Den finlandssvenska musiken - en form av kulturell incest?

Två musiker i solnedgången
Ibland måste man ta avstånd för att kunna se vad det är man egentligen har. Två musiker i solnedgången Bild: CC0 Creative Commons musiker,Solnedgång

Den finlandssvenska kulturen är mitt hem och mitt jag. Finlandssvensk musik borde alltså också ha en självskriven plats i mitt hjärta. Ändå tenderar jag att välja bort den till förmån för musik från andra delar av världen. Varför?

Jag har vuxit upp, gått i skola och studerat i en helsvensk miljö. Alla mina vänner är svenskspråkiga, jag arbetar på svenska och mina kollegor pratar för det mesta svenska. Min man är finlandssvensk musiker och själv sjöng jag under många år i Akademiska Damkören Lyran.

Min mage pryder till och med ett finlandssvenskt skivkonvolut.

Men lika mycket som jag älskar finlandssvenskheten väljer jag ändå oftast att hämta mina musikaliska upplevelser från annat håll - inte alltid, men ändå så frekvent att jag har börjat fundera på vad det kan bero på.

Är det kanske så att jag inte ser skogen för alla träd? Är den finlandssvenska musiken för intim och närgången på grund av sin språkdräkt och sitt kulturarv för att en helylle finlandssvensk som jag ska kunna ta den till mig med öppna sinnen, fri från fördomar och förutfattade meningar?

Är jag helt enkelt för djupt insyltad i det finlandssvenska?

"Alla känner alla å de e ju hirvee skoj" sjöng PaleåWille på 80-talet

Att musik påverkar människan på flera olika plan är ett välkänt faktum. Vi är sällan oberörda då vi lyssnar på musik, om vi inte lider av amusi (oförmåga att känna igen musikaliska toner eller rytmer) förstås.

Musiken gör oss ledsna, lyckliga, upphetsade, lugna, euforiska - musiken påverkar till och med våra tarmrörelser.

Att jag då tenderar att stöta bort den finlandssvenska musiken, som en kropp som stöter bort ett livsviktigt men främmande organ, kan ha flera orsaker.

Främst tror jag att det handlar om avsaknaden av anonymitet mellan mig och musiken.

För mig blir den finlandssvenska musiken ett slags kulturell incest där alla ligger med alla, både givare och tagare, publik och artist, pr-folk och radiomänniskor. Det finns ingen anonymitet, inget är onåbart och därför finns det kanske inte heller så mycket att se upp till.

Nu handlar det här ju inte om en specifik artist, utan om hela vår finlandssvenska identitet och vår gemensamma folksjäl. Kanske är vi redan så sammansvetsade via släkt- och vänskapsband, kulturella rötter och gemensam historia att vi inte behöver den intima relation som musiken annars skapar?

I never heard the melody until I needed the song

Kanske är det så, att man måste resa bort, skapa ett ordentligt avstånd, för att kunna se klarare det som finns omkring en. Tom Waits formulerar det hela så bra i sin låt San Diego Serenade:

I never saw the mornin' 'til I stayed up all night
I never saw the sunshine 'til you turned out the light
I never saw my hometown until I stayed away too long
I never heard the melody until I needed the song

Just den här samma känslan upplevde jag tillsammans med Lyran, då vi sjöng i Svenska sjömanskyrkan i Melbourne under körens turné till Australien år 2000. Inför en liten skara samlade utflyttade svenskar, finländare och andra nordbor avslutade vi vår konsert med att sjunga Jean Sibelius Finlandia på både finska och svenska.

Vetskapen om att vi befann oss på andra sidan jordklotet, femtontusen kilometer hemifrån i ett annat klimat och i en annan världsdel samtidigt som vi sjöng Finlandia, drabbade mig med kraft.

Plötsligt kände jag mig som Kristina från Duvemåla, huvudfiguren ur författaren Vilhelm Mobergs utvandrarepos, som längtade tillbaka till hemlandet hela livet efter flytten till USA.

O, Finland, se, din morgonljusning randas,
och natten skingras hotfullt mörk och lång.
Hör lärkans röst med rymdens susning blandas,
snart rymden fylles av jubelsång.
Se natten flyr och fritt du åter andas.
Din morgon ljusnar, o fosterland.

Där och då, mitt i den fuktiga australiensiska hettan, saknade jag av hela mitt hjärta den unika finländska morgonljusningen som man bara upplever tidiga sommarmorgnar på landet, den fria krispiga luften i skogen där det är så lätt att andas, tillhörigheten till Norden, Finland och - inte minst - Svenskfinland.

Hur upplever du själv den finlandssvenska musiken? Dela gärna med dig av dina tankar och funderingar i kommentarsfältet nedan!

Missa inte heller Fokus på min finlandssvenska musik, Yle Vega 27.9 kl. 21-23. Sebastian Bergholm, Kjell Ekholm, Peter Lüttge och Monica Eklund spelar sina finlandssvenska favoritlåtar och berättar varför just de låtarna har varit så viktiga.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje